Tankar om löpning

Det här inlägget kommer inte handla så mycket om löpning. Eller jo, på ett sätt kanske, fast ändå inte. Just nu har jag lite av säsongsvila. Det betyder inte att jag inte springer, det blir 8-9 mil i veckan men utan fokus på tider, prestation eller lopp. Jag springer för att jag kan och för att jag mår bra av det. 20km här och 15km där. Om benen känns fräscha trycker jag på och när motvinden blir för stark så växlar jag ner. Jag njuter mer än nånsin av att springa, jag njuter av friheten att slippa tänka på tusingar, trösklar och långpass, jag njuter av att slippa rädslan för att känna mig sliten bara för att jag trycker på lite extra men framförallt så njuter jag av att det just nu inte finns några måsten. Det är löparglädje i kubik! En skön effekt av denna kravlösa löpning är att jag känner mig stark, glad, pigg och utvilad. 

De senaste dagarna har löpningen också fungerat som nån sorts terapeutisk ventil för att processa alla tankar och känslor som kommit och gått. Bakgrunden till det är det kaos som Gustaf Fridolins statliga lönesatsning på lärare skapat, en satsning som inneburit att mer än hälften av Sveriges alla lärare blivit utan pengar trots att vi uppfyller kriterierna. Jag trodde inte att jag skulle reagera så starkt som jag har gjort men det har blivit ganska uppenbart att jag måste byta jobb, kanske till och med yrke, och det har skapat förvirring och nån sorts existentiell kris.

Jag har aldrig framhävt mig själv som världens bästa lärare, men jag tycker inte heller att jag tillhör de sämsta. Jag gör samma jobb som dom som nu, efter förstelärarreformen och den statliga lönesatsningen, tjänar 7000kr mer än mig. Det handlar inte om pengar utan om känslan av att känna sig förminskad och värdelös. Jag har genom åren ställt upp både på helger och kvällar med extra lektioner när elever kommit och bett om det. Jag har haft massa klasser som jag vart tvungen att släppa till årskurs två som krävt att få ha kvar mig. När jag blev uppsagd för några år sen fick jag massa sms av gamla elever som beklagade och sa att dom aldrig lärt sig så mycket som när vi hade lektion. Förra året knackade det på dörren till kontoret, där stod en tjej som jag inte kände igen men som frågade om jag kunde hjälpa henne med matten för hon fattade ingenting på lektionerna. Egentligen hade jag inte tid men vi satte oss ändå ner och gick igenom derivata och en timme senare kunde hon derivera både sinus- och cosinus funktioner. Uppenbarligen har jag inte vart helt värdelös utan måste ha gjort nånting rätt för jag har alltid vart den läraren som eleverna känt att dom kan komma till när dom behöver hjälp. Jag är inte världens mest strukturerade person och inte heller den som kan mest, jag kan vara trött och less som dom flesta. Jag är inte den som hörs och syns mest på möten och jag kan bli fruktansvärt uppgiven av att ständigt behöva konkurrera med mobiltelefoner men för mig har det viktigaste alltid vart att ha en bra relation till eleverna och göra ett bra jobb i klassrummet genom att försöka göra matematiken begriplig och att få dom att förstå varför världen ser ut som den gör samtidigt som dom vågar utmana och ifrågasätta. Det har ibland krävt att man också har behövt stå mitt i korslinjen, som den gången då jag fick agera medlare mellan fem tjejer som inte kunde vara i samma rum, andra gånger bara vara ett bollplank och lyssna men framförallt att alltid hjälpa till. Tyvärr räcker det inte idag för att man ska anses vara en bra lärare.

Under de värsta känslostormarna har löpningen vart mitt ankare som jag kunnat vända mig till, min boj i bukten. Under mina löprundor har svaret på frågan vad jag borde göra alltid vart uppenbart och självklart, däremot har det av någon anledning alltid tenderat till att bli något suddigare och inte lika tydligt när jag väl kommit hem och fått tänka en gång till. Men magkänslan säger att det är dags att byta jobb. Kanske till och med göra nånting helt annat? Det enda man blir rik på i läraryrket är kunskap och erfarenheter och det betalar tyvärr inga räkningar. De senaste åren har jag vart på väg till Stockholm flera gånger och på vägen tackat nej till flera jobb på attraktiva skolor då jag i slutänden alltid valt att stanna kvar i Sundsvall. Kanske är det dags nu? Det finns flera fördelar med Stockholm ur ett löparperspektiv. Det blir närmre till lopp och tävlingar och dessutom kanske man skulle kunna börja springa med någon klubb för att ta det där sista steget som krävs för att nå 2.48 på maran. Jag har en kollega som omgående sa att han tänker sluta och gärna skulle göra nåt helt annat. Kanske borde man följa hans exempel. När jag var yngre var mitt drömjobb att jobba i skivbutik, några sånna existerar väl knappast idag, men fan vad kul det skulle vara. Framförallt tror jag att jag skulle känna mig behövd och uppskattad. 

Jag tänker fortsätta med att springa på känsla ett tag framöver och har inte riktigt bestämt mig för när det är dags att trappa upp träningen igen. Efter förra helgens millopp känner jag mig nöjd och mätt även om jag fortfarande känner en hunger att förbättra mig men det får bli nästa år. Idag när jag följde Frankfurt Marathon över nätet blev jag mest utmattad och tänkte ”fan vad jobbigt” och jag känner mig inte ens avundsjuk på brorsan och alla andra som ska springa i New York nästa helg. För tillfället är jag rätt nöjd med min löpning och det är en rätt skön känsla att känna. Istället för att springa ska jag äta Estrellas limiterade höstchips, den tredje påsen denna helg (så goda är dom) och lyssna på George Strait.

/Hörs