Tidens gång – och Hässelbyloppet sub 40

Ska vi slå vad? Nä inte slå vad, vila vad!

Lite arg på vaden. Körde Långholmen Swimrun för några veckor sedan, 3 mil löpning och 3 mil simning, drog partner Anna i lina på land, hon drog mig i vattnet. Höger vad blev lite ansträngd, ovan vid dragshow! Nu är den bättre, men lite stel. Och nu dags för Säter triathlon, få se hur det går.

Hade tänkt titta på, men det tyckte inte Anna. Minst ett triathlon per år, ger starka lår, är parollen. Så det var bara att ta fram cykeln igen, loppet går nu på lördag. Första cykelpasset i år, blev fyra mil. Mjölksyra och röd babianröv, precis som det ska vara.

Men mina gamla löparbrillor är inget vidare för cykel. Halkar ner när man ligger över styret i tri–ställning. Var bara att investera i ett par nya. Prylnisse, säger brorsan. Ska han säga, har garderoben full med tjugo par löpardojor, minst!

Känner på mig att jag kommer cykla dubbelt så fort i dom här … dubbelt så cool i alla fall. Bra det, ska visst bli 28 C  på lördag.

Största oron, att det ska bli 21 C i vattnet. Då får man inte använda våtdräkt och då kan det gå illa. Det är en 375 m rundbana, fyra varv, 1500 m, vi ska köra olympisk distans (4 mil cykel, 1 mil löpning, 1500 m sim). Anna simmar som en delfin, jag som en padda. Utan våtdräkt kommer kroppen ligga som en trål i sjön. Risken är stor att Anna varvar mig, klappar mig i häcken och säger, går det bra lilla gubben? Jag har visst klappat henne i häcken under ett löppass en gång, och frågat, går det bra lilla gumman? Det glömmer hon aldrig. Men vi ska ju inte tävla, säger jag, vi ska ju bara ha kul. Det ska bli jättekul, säger Anna, bara det blir 21 C i vattnet.

Får försöka hålla kylan, vara iskall – och hoppas på en kallfront som kyler ner sjön i Säter!! Vore toppen få klappa någon i rumpan hundra meter innan mål på löpningen ….

// to be  continued …//

---

Se det blev en svensk nationaldag utöver det vanliga!

Enebyberg Swimrunners har anordnat en swimrun dagen till ära, ett alldeles nytt swimrunlopp i trakterna kring (och i) Rösjön med omnejd och angränsande sjöar.

Team True Love anmälde sig så fort det bara gick, att ta sig genom skogar, stigar, stockar, stenar, sjöar, bottenlösa sumphål – hur skulle man bättre kunna fira Sveriges nationaldag? Teamnamnet möjligen en smula vågat (!) utspel, hur skulle relationen klara de gemensamma vedermödorna?

– Bara vi inte fastnar med fötterna i skilsmässoträsket, skrattar Anna på startlinjen.

– Nä, nä, säger jag, känner mig (ganska så) trygg i mina (produktreklam) Icebug Acceleritas på fötterna, med de här dojorna fastnar jag ingenstans (jag har testat dojorna innan, de har grepp så man kan springa lodrät uppför hala klippväggar … nästan i alla fall). Och fastnar du så drar jag upp dig!

Anna har varit lite orolig innan. Hon simmar normalt dubbelt så fort som jag (gammal elitsimmare) men med mina nya och större paddlar och dubbeldolme, så har vi blivit hyfsat jämna, och med skor på fötterna kan hon inte simma på samma sätt som hon gör barfota i en bassäng.

– Vicken jäkla dolme, suckar brorsan när han får se den på bild.

– Inte bara öronen som växer med åren, svarar jag vist.

Men på det örat vill han inte höra.

– Häcken kommer ju att sticka upp som ett skär, akta dig för sjöfåglarna så de inte börjar häcka där!

Hö, hö!

Enebyberg Swimrunners startansvarige Jacob Wollberg har dragit fram en bronskanon modell 1600–tal (bara något mindre i storlek än regalskeppet Vasas …), och tänt var det här och så BOOOM!!!

Starter är alltid besvärliga i Swimrun. Det blir snabbt trångt som i en sardinburk, paddlar vevar, linor trasslar in sig, andningen kommer i otakt, man önskar man hade gälar. Jag glömmer aldrig min första (och hittills enda) start i Ö till Ö. Jag och min partner hade hyfsat snabba ben och låg långt fram i klungan inför första simningen, vi tänkte vi skulle ta lite distans innan simningen där vi båda var ungefär lika usla. Men hundra meter ut i vattnet kom en hord av valar, delfiner och späckhuggare i rygg på oss,  höga på adrenalin och blinda för allt utom att ta sig fram snabbt. Hade jag och min partner inte sparkat vilt med fötterna hade vi blivit översimmade och möjligen slutat som fiskmat på bottren.

Så mycket lugnare här då i Rösjön. Lite trassel och bök, men efter första ön och andra simningen började startfältet sträcka ut sig och lugnet ta vid. Bara hitta rytmen i löpningen, få ned pulsen, löpa lätt och vägvinnande. Och hålla absolut koll på fötterna, banan är en riktig terrängbana, att trampa snett och ramla är strängt förbjudet. Då kan man slå ihjäl sig och då blir ens partner sur. Hur ska vi då komma i mål?

Anna, Anna, var är Anna? Jamen där borta är hon ju.

Men där är hon ju, halvvägs uppe på land och jag kravlar efter och springer ifatt, lägger mig i rygg, och planerar nästa simning, och strax är det dags igen, 550 m. Nu gäller det att inte tappa för många meter. Jag tar sikte på Annas orangea sulor, det bubblar och plaskar, aha hon försöker använda fötterna ändå. Jag har knipit ihop benen om dolmen och korsat fötterna, gräver mig fram i vattnet, känner mig mer som en kajak med paddlar än simmare. Och kajak har jag ju paddlat och framåt går det, åhej och hå, och fortfarande orange i sikte.

Landstigning, mera löpning, en simning till, ännu mera löpning och så sjön där det ska finnas jättekarpar. Fast karpar har väl inga tänder?  Men där simmar vi så fort vi kan i alla fall för att undvika Karpe Diem. Åh den var dålig (syrebrist i hjärnan).

Ny landstigning och löpning och en massa höjdmeter och Anna börjar stånka, som jag i vattnet – gudomlig rättvisa!  Jag puttar på henne i ryggen, känner mig som en sann gentleman. Så blir det utför och det blir lättsprunget och hej vad det går, men så drabbas jag av en plötslig insikt; var är alla andra och när såg vi en snitsel sist?

Aj aj aj, vilse i urskogen. Jag ropar på Anna som ligger några meter före, men hon hör förstås inget, har proppar i öronen, rusar  på i eufori över att det  är utförsbacke. Jag får växla upp i hundra för att hinna ifatt, och tycker gummit i dräkten börjar ryka mellan låren. Kommer till slut ifatt och vi vänder och hittar till slut snitslar uppåt i skogen. Där försvann ett par minuter, tur vi bara är här för att ha roligt. Eller hur kära partner? (grrrrr …)

Så kommer vi till Klippan. Gör BOMBEN ropar funkisarna, så då är det bara att göra Bomben. Klämmer hårt om dolmen, skydda vad som skyddas kan, hålla hårt i simglasögonen och hej och hopp, man är inte äldre än man gör sig, typ åtta år igen och uppe på räcket till femman på hopptornet vid Möllebadet i Rönninge. Och PLASK!!!

Men simglasögonen fick jag släppa snabbt för att få ut armarna för att inte sjunka ända ner till botten och så upp till ytan halvblind och tömma glasögonen och så på igen.

Sista simningen och vi simmar sida vid sida, drar oss fram med paddlarna i gemensam rytm och andning det får man nog säga är ganska så sensuellt (som delfiner på kärleksweekend mitt i veckan) med det underbara målet i sikte på stranden framför oss. Vi kommer att fixa det, vi fastnade inte i något träsk, det blev bara gyttja upp till knäna vid ett tillfälle, och gyttja ska ju vara så bra för hyn.

Vi springer i mål, paddel mot paddel, och tiden är ingenting, fast klockan stannar på 1.39.02. Vi lovar lätt framåtlutade med händerna mot knäna och mjölksyra upp till öronen varandra att fortsätta Simspringa (svenska dagen till ära) i nöd och lust, i uppförsbackar och utför, såväl motvågs som i medvågs ända in i Evigheten, må Poseidon och alla andra havsgudar bli våra vittnen!

Tack Enebyberg Swimrun för ett toppenrace – och en nationaldag att minnas för livet!

Foton: Enebyberg Swimrun (tack alla fina fotografer)!!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

---

Tidig morgon på Runmarö. Hyr en av författarförbundets stugor. Havet glimrar lojt mellan höga tallstammar. Fåglarna sjungar som galna i skogen. Jag hör en gök, från väster, en bästergök. Jag tänker att det är därför jag blev författare, för att kunna gå med i Svenska författarförbundet och få hyra en stuga på Runmarö. Utedass och kallvatten, ”lycklig lever den som är nöjd med litet”, som gamle Horatius skaldade. Jag är lycklig den här morgonen.

Anna har redan gett sig av, hon ska springa en kortare sträcka. Det är varmt, fast klockan bara är sju. Hon har svårt för värmen. Jag ska springa stora varvet runt ön, jag har inga problem med värmen. Sedan ska vi hoppa i havet, där är det fortfarande kallt. Och äta frukost i solen.

Stigar med rötter och sten, varsamma steg. Ingen brådska, inte trilla, då gör det ont. Och hålla koll efter ormar, det är den tiden på året, de ringlar ur sina vintergömmor och lägger sig där det är sol för att tina upp innan det är dags för parning. Då vill de inte bli störda av ett par löparben. Då kan det bli hugg i vaden. Och vad gör löparen då? Springer vidare, eller haltar hem? Eller dör? Jamen doktorn/ Sankte Per?/  jag skulle ju bara springa klart rundan … inte visste jag att giftet skulle rinna så raskt till hjärtat …

Omsluten av grönska, av klorofyll. Syreyrsel, klorofull. Så kommer jag ut ur skogen, ut på landsvägen där syrénhäckarna står på rad. Det är som att springa in i en parfymbutik. En och annan hägg som fortfarande står i blom. Men ingen Gunder! En morgon som den här är det lätt att andas. Hjärtat slår, benen ökar farten av sig själva. Jag flyger fram, nuddar knappt marken ens. Far mot himlen, airborne!

Men landar igen när Garmin surrar till och visar på 14 km, soppatorsk, glömde bort att det var före frukost. Klockar in på 15 km, ut på bryggan och woohahhh värmeväxlingen är total! Kravlar naken upp på klipporna som den första kvastfeningen som bestämde sig för att bli landlevande och kanske människa en gång i framtiden. Möter där en svettig ängel. Torkar bort lite drägel, och kysser Anna.

God morgon världen!

Och hon som inte gillar att springa i värme har inga problem med att simma i kyla. Så då gör hon det tills hon står på grund. Någonstans mellan Runmarö och Rönnkläppen!

Därpå kontemplation/ horistontalläge/klippa/viktiga göromål/ Fejan

Samt lite andlig spis/ några rader av gamle japanske poeten Matsuo Basho.

Ur ”Det väderbitna benranglet”, en poet med absolut gehör för det löpande livet … och livet i stort …

Och sen, ja sen så blev det måndag igen ….

---

Men det var väl då själva f–n vad den här våren står kvar och stampar i väderkorridoren. Igår kändes det som att den äntligen var på väg efter ett långpass i halvlånga tajts och 28.23 minuter i solen utslätad på en solstol efteråt (jag har en ny löparklocka, mäter allt …) men så gick solen i moln och idag är det grått och gnälligt och småkallt igen. Inte konstigt om man drömmer sig bort till exempelvis när jag sprang i Aostadalen i Italien förra året. Det var soulrunning rätt och slätt (fast inte särskilt slätt om jag ska vara ärlig), en riktigt höjdare på alla sätt och vis.

Så då drömmer jag mig bort.

Jag blundar och återigen står jag där, utanför flygplatsen Malpensa i Milano, det är i början av juni 2017 och temperaturen är osannolika 38 C. Då har det ändå svalnat av en smula, några dagar tidigare låg den på 42 C. Asfalten är mjuk under fötterna, suger fast under flip–flopsen som ”flap flap” för varje steg,  jag klunkar mineralvatten och är glad över att jag inte ska ut på någon löprunda i Milano idag. Det är jobbigt nog att bara stå upp.

Jag väntar på en buss som ska ta mig upp i bergen och den lilla byn Val D´Ayas som ligger runt två och en halv timmes färdväg bort och nästan 1700 meter över havet. Där lär det vara betydligt svalare än här i Milano, hoppas jag hoppfullt.

Jag är inbjuden av Francesco Di Domenico på den italienska löpartidningen SoulRunning (kanske världens vackraste namn på en löpartidning) som har fokus på trail–löpning, för att tillsammans med några andra löpande journalister från olika delar av Europa bli guidade längs olika stigar på det väldiga bergsmassivet Monte Rosa. Jag bävar en smula inför uppdraget, någon utpräglad bergslöpare har jag aldrig varit och bergen i Italien är ju lite annorlunda än kullarna i Sverige, här kommer det att handla om en väldig massa höjdmeter. Monte Rosa bjuder på bergstoppar som Castor, Pollux och Breithorn som alla sträcker sig en bra bit över 4000 meter.

Men nu är jag inte här för att tävla, den här gången handlar det verkligen om soulrunning; att löpa utan tankar på tid, bara löpa in i ett grandiost landskap bäst det går, springa och gå (när det inte går att springa) mot en väntande tre eller fyra rätters lunch på någon bergstopp i en så kallad rifugio (kombination av pensionat och restaurang). Och efter lunchen löpa vidare och då lämpligen utför (bäst för matsmältningen) mot en avslutande middag på restaurang nere i dalgången med fyra eller fem eller sex rätter innan man stupar i säng och får sova den rättfärdige bergslöparens djupa sömn. Ett glas vin eller två får man nog också räkna med, vi är ju ändå i Italien!

Äntligen kommer bussen, jag rycker loss flip–flopsen ur den smältande asfalten och klafsar in. Verso le Montagne!!Bussen rullar på vindlande vägar upp allt närmare himlen och för varje kurva blir luften lättare och svalare att andas och efter en natts sömn på trivsamt pensionat har jag morgonen därpå hamnat i en löpargrupp med Isabel da Costa från Portugal, Pablo Criado från Spanien, Riccardo De Gaetano från italienska Runners World, Michal Hrabec från Tjeckien och Alastair och Helen Dixon från England. Pablo och Riccardo är båda två bergslöpare i världsklass, Pablo kom trea året innan i det beryktade ultraloppet Tor Des Geant som startar i september varje år i Aostadalen. Där har man 150 timmar på sig att springa 330 km med 24 000 tusen härliga höjdmeter. Pablo, byggd som ett marmorblock och ben som telefonstolpar, gick i mål efter 83 timmars löpning.

Pablo och Riccardo kommer vi inte se så mycket av annat än vid luncherna och middagarna, de försvinner obegripligt snabbt uppför bergsryggarna. Vi andra är av betydligt mer mänskligt slag, Isabel från Portugal har aldrig sprungit längre än en halvmara. Hon säger att hon är betydligt bättre på yoga än löpning, och hoppas kunna sträcka ut sig på någon bergstopp, förutsatt att hon orkar upp. Och Alastair och Helen är ett lärarpar från kurorten Bath, som nyligen startat upp en blogg för trail–löpning. De tycker om att springa långt och långsamt och hoppas på sikt kunna arbeta mindre som lärare, och mer som löpande bloggare. De säger att de tycker det är mycket roligare att sätta betyg på löparskor än elever.

Davide Orlando är vår guide. En gång var han marknadschef för Conde Naste i Milano (förlagsgrupp), sedan hoppade han av och sadlade om till ett nytt liv, då längtan efter bergen blev för stor. Davide bor fortfarande kvar i Milano där han har familjen, men så fort de kan åker de till en lägenhet de har i Val D´Ayas.

– Jag älskar bergen, jag älskar Aostadalen, säger Davide. Bara här känner jag mig fri. På vintern åker jag skidor, resten av året springer eller vandrar jag. Det ger ro för själen.

Dag ett av tre, och vi ska ta oss upp till Rifugio Ferraro, drygt en mil och 800 höjdmeter upp. Solen skiner, det är runt 20 C i luften, som känns lätt, för att inte säga tunn. Vi startar alltså på 1600 meters höjd, det är betydligt färre luftmolekyler på den här nivån än vid flygplatsen i Milano. Men jag tänker att om jag andas lite oftare som kommer det säkert att ordna sig.

Aostadalen är en mycket smal dal, med väldigt branta bergssidor. Hit kom människor med germanskt ursprung vandrande från Valais på andra sidan bergen i början av 1800–talet, för att bosätta sig. Inga italienare hade kommit på tanken att bosätta sig i Aostadalen, den var alldeles för otillgänglig och på vintrarna kunde det falla ner enorma mängder snö. Men folket från Valais, som var av synnerligen segt virke, och med starka drömmar om obrukat land, vandrade över bergen och slog sig ner i Aostadalen. Livet i Aostadelen var mycket hårt, och är det än i dag tänker jag när jag stånkar mig uppför en gammal kostig med ohygglig lutning. Jag är glad för mina stavar i karbon, sådana hade de inte på 1800–talet.

Davide berättar att på vårarna tog valaisarna upp all boskap på bete högt uppe bland bergen, där de röjt skog för att få till beteshagar. Vi har tusen höjdmeter kvar till den första hagen, glada bäckar porlar runt omkring oss, det doftar tungt av mylla och urskog och min respekt för de där kossorna växer för varje steg, låren bultar av mjölksyra.

Valaisarna kånkade också upp ett slags sovlådor i massivt trä till betesmarkerna, i storlek en normal bajamaja (fast då utsträckt på längden) med bärstänger på sidorna och med en vikt på runt 150 kilo (fyra bärare på varje).  I dessa sov sedan herdarna och herdinnorna sommaren igenom och man kan väl tänka sig att ytterligare en och annan valaisare blev till under sådana somrar.

Vi kommer till slut ut ur skogen, ut på en högplatå med tjockt gräs och vi börjar springa i makligt tempo. Syrebrist och mjölksyra upp över öronen har en märklig förmåga att stämma till ödmjukhet och löpande återhållsamhet. Vi vill ju också hinna med att betrakta utsikten som är alldeles hänförande! Det är sommar i de italienska alperna, solen är stark men runt omkring oss sträcker sig väldiga bergstoppar klädda i vitt upp mot en blå himmel.  Hjärtat får vingar och lättar, själen fylls av syre och mjölksyran sjunker i låren och det är dags för Selfies! Vi ”bergtoppar” varandra på Instagram och Fejan, och livet är gott. Tänk de arma gamla valaisarna, som inte ens hade inte telefon!

 Dagarna går, luncher och middagar flyter på. Vi springer och går och pratar och lär känna varandra bättre och bättre. Helen stukar en fot, men lyckas ta sig ner i dalen. Stigarna är trixiga ibland, det gäller att ha koll på varje steg. En eftermiddag når vi upp till en glaciärsjö. Där har Pablo och Riccardo legat och solat en timme när vi andra kommer fram. De tar av sig solglasögonen när jag tar av mig löparskorna och hoppar i. Vattnet har en fantastisk grönblå färg, lite som Medelhavet, men någon medelhavstemperatur är det inte. Jag känner benen domna under mig, gissar på 10 C, något lägre än normal temperatur för swimrun i Östersjön i maj. Pablo och Riccardo tittar på varandra, sedan hoppar de också i. En sådan där primitiv grej mellan män. Efteråt nickar vi respektfullt åt varandra, och försöker sedan få liv i våra fötter. Det är alltid bra ha kontakt med fötterna, när man ska springa utför.

 En dag springer vi på en italiensk författare, som bor och skriver i en liten stuga bland bergen ett par månader om året. Davide är lite bekant med honom, och en stor beundrare. Han heter Paolo Cognetti, hans senaste bok Le otto montagne, kommer nu under våren också ut i Sverige med titeln De åtta bergen. Det är en barndomsskildring om vänskapen mellan två pojkar, den ena uppvuxen i bergen, den andra i en storstad, som spänner över tre generationer.

– Den måste du läsa, säger Davide. Älska man bergen älskar man Cognetti.

Jag lovar läsa den.

Tre dagars löpning i Aosta–dalen skulle räcka till en hel roman. Man hinner tänka en hel del uppför, där varje steg är en påminnelse om att livet är en kamp, och om man inte tar ett steg till så får man ingen lunch. Utför att det en annan slags inlevelse, där gäller det att tygla sig så man inte slår ihjäl sig, för då får man ingen middag. Se där två djupsinniga visdomar från Aosta. Plus att jag med mig hem också fick en absolut syresatt kropp och ett nytt hemoglobinvärde som gjorde löpningen hemma till en fröjd för några veckor, innan allt blev som vanligt igen.

Allting sammantaget: Soulrunning, när den är som bäst!!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Känslan av att under stor möda ta sig upp till ett bergspass på 2700 meter, och där nå fram till en rifugio där en lunch väntar, sitta en stund på en bänk i solen med utsikt ut över hela världen (i alla fall den italienska alpvärlden), för att sedan löpa utför ända ner till botten av dalen, är obeskrivbar – måste upplevas.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

---

Inte bara harar, även människan, behöver morötter!

Fast vi kallar dem för drömmar.

Jag har just genomfört en blast på löpbandet (carrot me home … förlåt), står med fötterna på varsin sida om bandet och kroppen liksom hänger över sig själv i en vacker U–form. Jag har haft en morot framför mig för att orka. Tänkt mantran som: hare … hare … Krishna! (intervaller – man kan bli religiös för mindre …när man klarat av dem).

Jag vet, det här är usla ordvitsar. Men intervallpass har en tendens att stiga mig åt huvudet. Det är spårämnen och endorfiner och överbelastning i proppskåpet om vartannat, jag blir hög på mig själv och lycklig över att jag klarat av vad jag bestämt mig för att klara av.

I löparvärlden är ju allt relativt, det som är maxfart för den ena löparen är uppvärmning för den andra, det finns alltid någon som springer dubbelt så fort som en själv. Men det betyder ingenting för mig. I min lilla bubbla gäller mina referensramar, och idag har jag överträffat mig själv.

Jag har sprungit två stycken tvåtusenmetersintervall i 3.45 fart. Riktiga påskasmällar/ harintervall/ full fart/ dö/ återuppstå/ full fart/ lite blas(t)femisk här, må Gud/ alla gudar/ förlåta mig.  Det var jobbigt. Brukar köra 2000tusingar i 4–fart annars. Bara 15 sekunders skillnad på 1000ingarna, men det är en jäkla skillnad, upptäckte jag.

Men vad tjänar det till, undrar en bekant? Varför ska man plåga sig själv på detta viset i vuxen ålder? Är det inte en smula … patetiskt? Börjar det inte bli dags att sätta sig ner på en parkbänk och mata duvor? Reflektera över det liv som varit och långsamt invänta döden. Du tror väl ändå inte att du hinner undan – att du kan springa ifrån döden?

Men det handlar ju inte om det, svarar jag. Det handlar inte om att springa ifrån någonting, det handlar om att springa till någonting, att försöka hålla nyfikenheten vid liv. Och nyfikenheten, vill jag mena, det är den som håller människan vid liv. Det gäller alltså bara att placera små morötter regelbundet framåt i tiden, somliga kanske mer ouppnåeliga än andra, och andra som är lättare att klara av, allt efter person och sammanhang. För egen del tror jag säkert att jag kan leva länge än utan att löpa, men jag är också absolut klar över att för mig bidrar löpningen definitivt till att hålla lusten till livet vid liv.

Nu har jag också den här jättestora knallorangea moroten hängandes hägrande framför näsan på mig (här talar vi bildligt talat), detta att ta mig under fyrtio minuter på milen någon gång under det här året. Jag tror faktiskt det kommer att gå. Jag älskar nämligen inte bara morötter – jag är också envis som en åsna! (och väl egentligen inte särskilt harig)

Glad påsk!!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

---