Running Runmarö



Tidig morgon på Runmarö. Hyr en av författarförbundets stugor. Havet glimrar lojt mellan höga tallstammar. Fåglarna sjungar som galna i skogen. Jag hör en gök, från väster, en bästergök. Jag tänker att det är därför jag blev författare, för att kunna gå med i Svenska författarförbundet och få hyra en stuga på Runmarö. Utedass och kallvatten, ”lycklig lever den som är nöjd med litet”, som gamle Horatius skaldade. Jag är lycklig den här morgonen.

Anna har redan gett sig av, hon ska springa en kortare sträcka. Det är varmt, fast klockan bara är sju. Hon har svårt för värmen. Jag ska springa stora varvet runt ön, jag har inga problem med värmen. Sedan ska vi hoppa i havet, där är det fortfarande kallt. Och äta frukost i solen.

Stigar med rötter och sten, varsamma steg. Ingen brådska, inte trilla, då gör det ont. Och hålla koll efter ormar, det är den tiden på året, de ringlar ur sina vintergömmor och lägger sig där det är sol för att tina upp innan det är dags för parning. Då vill de inte bli störda av ett par löparben. Då kan det bli hugg i vaden. Och vad gör löparen då? Springer vidare, eller haltar hem? Eller dör? Jamen doktorn/ Sankte Per?/  jag skulle ju bara springa klart rundan … inte visste jag att giftet skulle rinna så raskt till hjärtat …

Omsluten av grönska, av klorofyll. Syreyrsel, klorofull. Så kommer jag ut ur skogen, ut på landsvägen där syrénhäckarna står på rad. Det är som att springa in i en parfymbutik. En och annan hägg som fortfarande står i blom. Men ingen Gunder! En morgon som den här är det lätt att andas. Hjärtat slår, benen ökar farten av sig själva. Jag flyger fram, nuddar knappt marken ens. Far mot himlen, airborne!

Men landar igen när Garmin surrar till och visar på 14 km, soppatorsk, glömde bort att det var före frukost. Klockar in på 15 km, ut på bryggan och woohahhh värmeväxlingen är total! Kravlar naken upp på klipporna som den första kvastfeningen som bestämde sig för att bli landlevande och kanske människa en gång i framtiden. Möter där en svettig ängel. Torkar bort lite drägel, och kysser Anna.

God morgon världen!

Och hon som inte gillar att springa i värme har inga problem med att simma i kyla. Så då gör hon det tills hon står på grund. Någonstans mellan Runmarö och Rönnkläppen!

Därpå kontemplation/ horistontalläge/klippa/viktiga göromål/ Fejan

Samt lite andlig spis/ några rader av gamle japanske poeten Matsuo Basho.

Ur ”Det väderbitna benranglet”, en poet med absolut gehör för det löpande livet … och livet i stort …

Och sen, ja sen så blev det måndag igen ….

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Soulrunning



Men det var väl då själva f–n vad den här våren står kvar och stampar i väderkorridoren. Igår kändes det som att den äntligen var på väg efter ett långpass i halvlånga tajts och 28.23 minuter i solen utslätad på en solstol efteråt (jag har en ny löparklocka, mäter allt …) men så gick solen i moln och idag är det grått och gnälligt och småkallt igen. Inte konstigt om man drömmer sig bort till exempelvis när jag sprang i Aostadalen i Italien förra året. Det var soulrunning rätt och slätt (fast inte särskilt slätt om jag ska vara ärlig), en riktigt höjdare på alla sätt och vis.

Så då drömmer jag mig bort.

Jag blundar och återigen står jag där, utanför flygplatsen Malpensa i Milano, det är i början av juni 2017 och temperaturen är osannolika 38 C. Då har det ändå svalnat av en smula, några dagar tidigare låg den på 42 C. Asfalten är mjuk under fötterna, suger fast under flip–flopsen som ”flap flap” för varje steg,  jag klunkar mineralvatten och är glad över att jag inte ska ut på någon löprunda i Milano idag. Det är jobbigt nog att bara stå upp.

Jag väntar på en buss som ska ta mig upp i bergen och den lilla byn Val D´Ayas som ligger runt två och en halv timmes färdväg bort och nästan 1700 meter över havet. Där lär det vara betydligt svalare än här i Milano, hoppas jag hoppfullt.

Jag är inbjuden av Francesco Di Domenico på den italienska löpartidningen SoulRunning (kanske världens vackraste namn på en löpartidning) som har fokus på trail–löpning, för att tillsammans med några andra löpande journalister från olika delar av Europa bli guidade längs olika stigar på det väldiga bergsmassivet Monte Rosa. Jag bävar en smula inför uppdraget, någon utpräglad bergslöpare har jag aldrig varit och bergen i Italien är ju lite annorlunda än kullarna i Sverige, här kommer det att handla om en väldig massa höjdmeter. Monte Rosa bjuder på bergstoppar som Castor, Pollux och Breithorn som alla sträcker sig en bra bit över 4000 meter.

Men nu är jag inte här för att tävla, den här gången handlar det verkligen om soulrunning; att löpa utan tankar på tid, bara löpa in i ett grandiost landskap bäst det går, springa och gå (när det inte går att springa) mot en väntande tre eller fyra rätters lunch på någon bergstopp i en så kallad rifugio (kombination av pensionat och restaurang). Och efter lunchen löpa vidare och då lämpligen utför (bäst för matsmältningen) mot en avslutande middag på restaurang nere i dalgången med fyra eller fem eller sex rätter innan man stupar i säng och får sova den rättfärdige bergslöparens djupa sömn. Ett glas vin eller två får man nog också räkna med, vi är ju ändå i Italien!

Äntligen kommer bussen, jag rycker loss flip–flopsen ur den smältande asfalten och klafsar in. Verso le Montagne!!Bussen rullar på vindlande vägar upp allt närmare himlen och för varje kurva blir luften lättare och svalare att andas och efter en natts sömn på trivsamt pensionat har jag morgonen därpå hamnat i en löpargrupp med Isabel da Costa från Portugal, Pablo Criado från Spanien, Riccardo De Gaetano från italienska Runners World, Michal Hrabec från Tjeckien och Alastair och Helen Dixon från England. Pablo och Riccardo är båda två bergslöpare i världsklass, Pablo kom trea året innan i det beryktade ultraloppet Tor Des Geant som startar i september varje år i Aostadalen. Där har man 150 timmar på sig att springa 330 km med 24 000 tusen härliga höjdmeter. Pablo, byggd som ett marmorblock och ben som telefonstolpar, gick i mål efter 83 timmars löpning.

Pablo och Riccardo kommer vi inte se så mycket av annat än vid luncherna och middagarna, de försvinner obegripligt snabbt uppför bergsryggarna. Vi andra är av betydligt mer mänskligt slag, Isabel från Portugal har aldrig sprungit längre än en halvmara. Hon säger att hon är betydligt bättre på yoga än löpning, och hoppas kunna sträcka ut sig på någon bergstopp, förutsatt att hon orkar upp. Och Alastair och Helen är ett lärarpar från kurorten Bath, som nyligen startat upp en blogg för trail–löpning. De tycker om att springa långt och långsamt och hoppas på sikt kunna arbeta mindre som lärare, och mer som löpande bloggare. De säger att de tycker det är mycket roligare att sätta betyg på löparskor än elever.

Davide Orlando är vår guide. En gång var han marknadschef för Conde Naste i Milano (förlagsgrupp), sedan hoppade han av och sadlade om till ett nytt liv, då längtan efter bergen blev för stor. Davide bor fortfarande kvar i Milano där han har familjen, men så fort de kan åker de till en lägenhet de har i Val D´Ayas.

– Jag älskar bergen, jag älskar Aostadalen, säger Davide. Bara här känner jag mig fri. På vintern åker jag skidor, resten av året springer eller vandrar jag. Det ger ro för själen.

Dag ett av tre, och vi ska ta oss upp till Rifugio Ferraro, drygt en mil och 800 höjdmeter upp. Solen skiner, det är runt 20 C i luften, som känns lätt, för att inte säga tunn. Vi startar alltså på 1600 meters höjd, det är betydligt färre luftmolekyler på den här nivån än vid flygplatsen i Milano. Men jag tänker att om jag andas lite oftare som kommer det säkert att ordna sig.

Aostadalen är en mycket smal dal, med väldigt branta bergssidor. Hit kom människor med germanskt ursprung vandrande från Valais på andra sidan bergen i början av 1800–talet, för att bosätta sig. Inga italienare hade kommit på tanken att bosätta sig i Aostadalen, den var alldeles för otillgänglig och på vintrarna kunde det falla ner enorma mängder snö. Men folket från Valais, som var av synnerligen segt virke, och med starka drömmar om obrukat land, vandrade över bergen och slog sig ner i Aostadalen. Livet i Aostadelen var mycket hårt, och är det än i dag tänker jag när jag stånkar mig uppför en gammal kostig med ohygglig lutning. Jag är glad för mina stavar i karbon, sådana hade de inte på 1800–talet.

Davide berättar att på vårarna tog valaisarna upp all boskap på bete högt uppe bland bergen, där de röjt skog för att få till beteshagar. Vi har tusen höjdmeter kvar till den första hagen, glada bäckar porlar runt omkring oss, det doftar tungt av mylla och urskog och min respekt för de där kossorna växer för varje steg, låren bultar av mjölksyra.

Valaisarna kånkade också upp ett slags sovlådor i massivt trä till betesmarkerna, i storlek en normal bajamaja (fast då utsträckt på längden) med bärstänger på sidorna och med en vikt på runt 150 kilo (fyra bärare på varje).  I dessa sov sedan herdarna och herdinnorna sommaren igenom och man kan väl tänka sig att ytterligare en och annan valaisare blev till under sådana somrar.

Vi kommer till slut ut ur skogen, ut på en högplatå med tjockt gräs och vi börjar springa i makligt tempo. Syrebrist och mjölksyra upp över öronen har en märklig förmåga att stämma till ödmjukhet och löpande återhållsamhet. Vi vill ju också hinna med att betrakta utsikten som är alldeles hänförande! Det är sommar i de italienska alperna, solen är stark men runt omkring oss sträcker sig väldiga bergstoppar klädda i vitt upp mot en blå himmel.  Hjärtat får vingar och lättar, själen fylls av syre och mjölksyran sjunker i låren och det är dags för Selfies! Vi ”bergtoppar” varandra på Instagram och Fejan, och livet är gott. Tänk de arma gamla valaisarna, som inte ens hade inte telefon!

 Dagarna går, luncher och middagar flyter på. Vi springer och går och pratar och lär känna varandra bättre och bättre. Helen stukar en fot, men lyckas ta sig ner i dalen. Stigarna är trixiga ibland, det gäller att ha koll på varje steg. En eftermiddag når vi upp till en glaciärsjö. Där har Pablo och Riccardo legat och solat en timme när vi andra kommer fram. De tar av sig solglasögonen när jag tar av mig löparskorna och hoppar i. Vattnet har en fantastisk grönblå färg, lite som Medelhavet, men någon medelhavstemperatur är det inte. Jag känner benen domna under mig, gissar på 10 C, något lägre än normal temperatur för swimrun i Östersjön i maj. Pablo och Riccardo tittar på varandra, sedan hoppar de också i. En sådan där primitiv grej mellan män. Efteråt nickar vi respektfullt åt varandra, och försöker sedan få liv i våra fötter. Det är alltid bra ha kontakt med fötterna, när man ska springa utför.

 En dag springer vi på en italiensk författare, som bor och skriver i en liten stuga bland bergen ett par månader om året. Davide är lite bekant med honom, och en stor beundrare. Han heter Paolo Cognetti, hans senaste bok Le otto montagne, kommer nu under våren också ut i Sverige med titeln De åtta bergen. Det är en barndomsskildring om vänskapen mellan två pojkar, den ena uppvuxen i bergen, den andra i en storstad, som spänner över tre generationer.

– Den måste du läsa, säger Davide. Älska man bergen älskar man Cognetti.

Jag lovar läsa den.

Tre dagars löpning i Aosta–dalen skulle räcka till en hel roman. Man hinner tänka en hel del uppför, där varje steg är en påminnelse om att livet är en kamp, och om man inte tar ett steg till så får man ingen lunch. Utför att det en annan slags inlevelse, där gäller det att tygla sig så man inte slår ihjäl sig, för då får man ingen middag. Se där två djupsinniga visdomar från Aosta. Plus att jag med mig hem också fick en absolut syresatt kropp och ett nytt hemoglobinvärde som gjorde löpningen hemma till en fröjd för några veckor, innan allt blev som vanligt igen.

Allting sammantaget: Soulrunning, när den är som bäst!!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Känslan av att under stor möda ta sig upp till ett bergspass på 2700 meter, och där nå fram till en rifugio där en lunch väntar, sitta en stund på en bänk i solen med utsikt ut över hela världen (i alla fall den italienska alpvärlden), för att sedan löpa utför ända ner till botten av dalen, är obeskrivbar – måste upplevas.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Morot i Påsk/ Påskhare/ intervaller!



Inte bara harar, även människan, behöver morötter!

Fast vi kallar dem för drömmar.

Jag har just genomfört en blast på löpbandet (carrot me home … förlåt), står med fötterna på varsin sida om bandet och kroppen liksom hänger över sig själv i en vacker U–form. Jag har haft en morot framför mig för att orka. Tänkt mantran som: hare … hare … Krishna! (intervaller – man kan bli religiös för mindre …när man klarat av dem).

Jag vet, det här är usla ordvitsar. Men intervallpass har en tendens att stiga mig åt huvudet. Det är spårämnen och endorfiner och överbelastning i proppskåpet om vartannat, jag blir hög på mig själv och lycklig över att jag klarat av vad jag bestämt mig för att klara av.

I löparvärlden är ju allt relativt, det som är maxfart för den ena löparen är uppvärmning för den andra, det finns alltid någon som springer dubbelt så fort som en själv. Men det betyder ingenting för mig. I min lilla bubbla gäller mina referensramar, och idag har jag överträffat mig själv.

Jag har sprungit två stycken tvåtusenmetersintervall i 3.45 fart. Riktiga påskasmällar/ harintervall/ full fart/ dö/ återuppstå/ full fart/ lite blas(t)femisk här, må Gud/ alla gudar/ förlåta mig.  Det var jobbigt. Brukar köra 2000tusingar i 4–fart annars. Bara 15 sekunders skillnad på 1000ingarna, men det är en jäkla skillnad, upptäckte jag.

Men vad tjänar det till, undrar en bekant? Varför ska man plåga sig själv på detta viset i vuxen ålder? Är det inte en smula … patetiskt? Börjar det inte bli dags att sätta sig ner på en parkbänk och mata duvor? Reflektera över det liv som varit och långsamt invänta döden. Du tror väl ändå inte att du hinner undan – att du kan springa ifrån döden?

Men det handlar ju inte om det, svarar jag. Det handlar inte om att springa ifrån någonting, det handlar om att springa till någonting, att försöka hålla nyfikenheten vid liv. Och nyfikenheten, vill jag mena, det är den som håller människan vid liv. Det gäller alltså bara att placera små morötter regelbundet framåt i tiden, somliga kanske mer ouppnåeliga än andra, och andra som är lättare att klara av, allt efter person och sammanhang. För egen del tror jag säkert att jag kan leva länge än utan att löpa, men jag är också absolut klar över att för mig bidrar löpningen definitivt till att hålla lusten till livet vid liv.

Nu har jag också den här jättestora knallorangea moroten hängandes hägrande framför näsan på mig (här talar vi bildligt talat), detta att ta mig under fyrtio minuter på milen någon gång under det här året. Jag tror faktiskt det kommer att gå. Jag älskar nämligen inte bara morötter – jag är också envis som en åsna! (och väl egentligen inte särskilt harig)

Glad påsk!!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vinthund eller Båtsman? Pers i morgon på 3000 m utan synliga hinder



Först lite info från Wikipedia (ej att förväxla med Wikileaks … det är faktiskt ingen statshemlighet att jag ska springa 3000 m på Vinthundsvintern i morgon på 200 m bana i Sollentuna). 

Vinthund

Vad som antas vara avbildade vinthundar, s.k. tesem, från ptahhoteps mastaba i Sakkara från Egyptens fjärde dynasti (ca 2504-2347 fvt).

Vinthundar är en slank hundrastyp med god syn, och en kropp byggd för fart och snabbhet. Den snabbaste hundrasen, greyhound, är kanske den mest kända vinthunden. Den kan på kortare sträckor springa 70 kilometer i timmen.[1

Jag tittar mig i badrumsspegeln, och jodå, synen är god. Jag ser en slank typ med kropp byggd för fart och snabbhet.

I min ålder ser man det man vill se, och då allra bäst utan läsglasögon. Lider dock icke av någon åldershybris. Jag tror verkligen inte att jag kan springa kortare sträckor på 70 kilometer i timmen. Men jag räknar kallt med pers i morgon. Jag har nämligen aldrig sprungit 3000 m på bana tidigare. Jag har över huvud taget aldrig sprungit ett 3000 m lopp. Ett och annat lopp på 5000 m har jag sprungit, och det har alltid varit jobbigt. Jättejobbigt faktiskt.

Men 3000 m är ju nästan bara hälften så långt, så jag hoppas på att det bara är hälften så jobbigt.

Men det ska jag nog inte hoppas på, säger brorsan som ska vara funkis på Vinthusvintern, gammal studentlöpare som han är. Närmare bestämt ska han vara Ordonnans, vilket han inte riktigt vet vad det är. Men det vet förstås Wikipedia:

”Hemvärnets mc-ordonnanser kör MC 258. Denna motorcykeln är lämplig för såväl terräng som väg, och körs vintertid med skidor som sitter fast på motorcykeln. Varje hemvärnsbataljon och hemvärnskompani har ett antal mc-ordonnanser. De är numera beväpnade med pistol m/88.”

Jag tänker mig dock att brorsan ska vara en något modifierad variant av ordonnans där i Sollentunahallen, utan MC och tjänstevapen. Att brorsan liksom kutar ifatt mig (eller på rullskidor) för att langa vätska alternativt agera hare, för att jag bäst skall lyckas bevara släktens heder, d v s inte komma sist. Fast kommer jag sist, gör jag det förstås med ålderns rätt. Jag är vad jag förstått av startlistan den enda femtiotalisten i startfältet. Med andra ord, mitt deltagande är en win win situation, garanterat pers, och kommer jag sist så spelar det ingen roll. Det är härligt att bli äldre, som alla äldre brukar säga ….

– Gå nu inte ut för hårt, säger brorsan. Då kommer du springa rakt in i väggen efter 2000 meter.

– Hur svårt kan det vara, säger jag. Banan är ju bara 200 m, och inte mer än femton varv. 3000 m och inte ens några hinder, det är ju som en normal uppvärmning. Jag minns när jag sprang 6–timmars i Karlstad på 200 m bana, där kunde man tala om varvande. Hade vi inte vänt åt andra hållet efter tre timmar hade jag blivit alldeles yr i huvudet.

Varför utsätta sig för detta då? Ja men något ska man ju göra av livet. Och så är det en liten avstämmare i projekt Plus 60 sub 40.

Är jag en Vinthund, eller en Båtsman?

Rapport följer!!

För 6 x tusan inför Vinthundsvintern samt Silvana Imam



En hyfsat vanlig torsdag igår. Barnen trillade in efter skolan. Yngsta dottern trodde hon hade glömt SL–kortet hemma. Åkte gratis hem. Hittade kortet i ryggsäcken när hon kom hem. Har nu lärt sig en läxa – kolla alla ryggsäckens fack. Sedan snabbmakaroner korv och spenat. Viktigt med spenaten. Och så drog far till gymmet för några tusingar.

Hade tänkt på dem hela dagen. Hur jobbigt det skulle bli. Men no pain no gain. Ska det bli något Plus 60 sub 40 finns inga genvägar. Upp på bandet och på. Första 500 i elvafart, andra 500 i tolvfart, tredje 500 i tolvkommafemfart, fjärde 500 i trettonkommatrefart, femte 500 i fjortonkommanollfart, sjätte 500 i femtonkommanollfart, och så upp på sexton, d v s 3.45 fart per km. 1 km och en till och så vart jag blå. Ner på 12 igen i 500 m och så på igen.

Blev 6x 1000 i 3.45 och totalt 12 km. Det var ganska precis vad kroppen & huvudet klarade av. Lite huvudlös mot slutet, men huvudet återfanns lyckligtvis efter skallgång mot duschen …

Och igår intervjuade jag Silvana Imam, identitetspolitisk ikon, grym rappare och f d basketspelare på elitnivå med Järfälla, spöade bl a Alvik i SM–final, för hennes kommande bok, ”Silvana” för Feminas boksidor.

Det tyckte jag var ballt.

– Det heter inte ballt, sa Silvana, det heter coolt.

Och det var det. Mycket coolt.

Julmiraklet på 24 Seven i Åkersberga!!



 Tiden flyger, sägs det. Tiden har vingar. Jag vet inte jag. Fåglar har vingar, men tiden, den syns ju inte. Annat än i badrumsspegeln, där ser man att tiden går. Man kanske skulle klippa näshåren till jul? Öronen växer visst också med åren (har jag hört). Synd bara inte hörseln hänger med på samma sätt. Tiden är en gravitationsvåg från en Big Bang drygt 14 miljarder ljusår tillbaka i tiden.

Julgran med e v gravitationsvåg

Nu börjar det likna någonting, tänker jag. Jag har tid att tänka idag. Jag står, nej jag springer på ett löpband, och tänker. På 24 Seven i Åkersberga Centrum, närmare bestämt. Alldeles nybyggt, och med ett grymt bra löpband. Eller om det är benen som är grymma idag. De känns liksom lättare än lätta, far fram över bandet som en, ja som en kosmisk solstorm.

Utsikten från bandet är genom ett fönster i trottoarnivå, man ser en busscentral och en tågstation utanför. Massor av julstressade människor med väskor och kassar och granar som rusar åt alla håll. Och så jag då som inte rusar någonstans, bara full fart på stället. Jag tänker att jag är en gravitationsvåg som far genom rymden, på väg mot ett nobelpris. Samtidigt som Spotify dånar på med listan med träningshits. Utan musik har jag svårt att springa på löpband. Threadmill var en gång i tiden ett slags mekanisk bestraffning i engelska fängelser, en plåga ämnad för bångstyriga fångar. Men nu är det nya tider, nu plågar vi oss frivilligt på bandet. Det är sådant som kallas evolution.

Första km gick i 5–fart, andra i 4.48, tredje i 4.30 och snart klar med fjärde i 4.16. Och snart är det nyårsafton och då ska jag på allvar ta itu med Plus 60 sub 40, är det tänkt. Det vill säga ta mig under 40 minuter igen på milen, fyllda 60. Känns f ö helt sjukt att man fyllt 60, en sextioåring svänger sig ju inte med uttryck som ”helt sjukt”. Men det gör han visst. Pratar om mig i tredje person. Känner mig lite alienerad inför den 60åring som ska vara jag.

Klockar in kilometer nummer 4, och benen fortfarande förskräckligt pigga, får det verkligen vara på detta viset? Men det är väl bara att köra. Knappar upp till 15 och 4.00–fart. Köra och se hur långt det går.

Tittar ut på juljäktarna, drömmer mig bort, så gott det går, i 4–fart. Men jag jäktar inte jag, pulsen under full kontroll.

Hepp, 6.45 km, och känns ju fortfarande hur lätt som helst. Kanske dra på upp till 8 då? Gjorde en 5:a i 4–fart för några veckor sedan. Men drabbades förstås av rännskita efter en julfest för bara tre dagar sedan, låg däckad i fjorton timmar. Gissade på en libanesisk röra med tveksamma ingredienser, fast en mig närstående påstår att det var en kräkbakterie. Men jag kräktes ju inte. Jag bara … inga detaljer.

Hoppsan och hepp, 8 km. Jag kör på, vad har jag att förlora? Springer jag in i väggen på bandet är det i alla fall inte långt till omklädningsrummet.

Nämen vad fasen är det här? 12 km. Två till och en mil i 4–fart. Jeeeesus, är det Tomten som kommer tidigt i år?

13,3 km, och jag ökar till 3.45–fart. Klockar in 14:e km på 39.50 (från 4:e) Yiiiiihaiiii och sub 40. Ett julmirakel på 24 Seven i Åkersberga året 2017. En sista km på det och totalt 15 km. Skinkan, rödkålen, sillen och potatisen och Alladin Paradis, here I come!!!

Men löpband är förstås löpband, och inte utomhus.

– Och det var nog felkalibrerat, säger brorsan uppmuntrande när jag ringer för att informera honom om de löpande sakernas tillstånd.

Själv tror jag att jag går mot en ny ungdoms vår. Och med några intervallpass till, rentav i barndom!!

Nog om detta, och mer om det löpade livet nästa år. Titta gärna in i papperstidningen och följ min krönika Plus 60 sub 40 som startar då. Där ska det bli mer om både gravitationsvågor, löpande relationer och relativitetsteorirelaterad löpning och mycket annat.

God Jul & Gott Nytt år alla löparvänner! Låt oss tillsammans springa in det nya året.

Ding Dong, klockan klämtar … men inte för det sista varvet!!!