För 6 x tusan inför Vinthundsvintern samt Silvana Imam



En hyfsat vanlig torsdag igår. Barnen trillade in efter skolan. Yngsta dottern trodde hon hade glömt SL–kortet hemma. Åkte gratis hem. Hittade kortet i ryggsäcken när hon kom hem. Har nu lärt sig en läxa – kolla alla ryggsäckens fack. Sedan snabbmakaroner korv och spenat. Viktigt med spenaten. Och så drog far till gymmet för några tusingar.

Hade tänkt på dem hela dagen. Hur jobbigt det skulle bli. Men no pain no gain. Ska det bli något Plus 60 sub 40 finns inga genvägar. Upp på bandet och på. Första 500 i elvafart, andra 500 i tolvfart, tredje 500 i tolvkommafemfart, fjärde 500 i trettonkommatrefart, femte 500 i fjortonkommanollfart, sjätte 500 i femtonkommanollfart, och så upp på sexton, d v s 3.45 fart per km. 1 km och en till och så vart jag blå. Ner på 12 igen i 500 m och så på igen.

Blev 6x 1000 i 3.45 och totalt 12 km. Det var ganska precis vad kroppen & huvudet klarade av. Lite huvudlös mot slutet, men huvudet återfanns lyckligtvis efter skallgång mot duschen …

Och igår intervjuade jag Silvana Imam, identitetspolitisk ikon, grym rappare och f d basketspelare på elitnivå med Järfälla, spöade bl a Alvik i SM–final, för hennes kommande bok, ”Silvana” för Feminas boksidor.

Det tyckte jag var ballt.

– Det heter inte ballt, sa Silvana, det heter coolt.

Och det var det. Mycket coolt.

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Julmiraklet på 24 Seven i Åkersberga!!



 Tiden flyger, sägs det. Tiden har vingar. Jag vet inte jag. Fåglar har vingar, men tiden, den syns ju inte. Annat än i badrumsspegeln, där ser man att tiden går. Man kanske skulle klippa näshåren till jul? Öronen växer visst också med åren (har jag hört). Synd bara inte hörseln hänger med på samma sätt. Tiden är en gravitationsvåg från en Big Bang drygt 14 miljarder ljusår tillbaka i tiden.

Julgran med e v gravitationsvåg

Nu börjar det likna någonting, tänker jag. Jag har tid att tänka idag. Jag står, nej jag springer på ett löpband, och tänker. På 24 Seven i Åkersberga Centrum, närmare bestämt. Alldeles nybyggt, och med ett grymt bra löpband. Eller om det är benen som är grymma idag. De känns liksom lättare än lätta, far fram över bandet som en, ja som en kosmisk solstorm.

Utsikten från bandet är genom ett fönster i trottoarnivå, man ser en busscentral och en tågstation utanför. Massor av julstressade människor med väskor och kassar och granar som rusar åt alla håll. Och så jag då som inte rusar någonstans, bara full fart på stället. Jag tänker att jag är en gravitationsvåg som far genom rymden, på väg mot ett nobelpris. Samtidigt som Spotify dånar på med listan med träningshits. Utan musik har jag svårt att springa på löpband. Threadmill var en gång i tiden ett slags mekanisk bestraffning i engelska fängelser, en plåga ämnad för bångstyriga fångar. Men nu är det nya tider, nu plågar vi oss frivilligt på bandet. Det är sådant som kallas evolution.

Första km gick i 5–fart, andra i 4.48, tredje i 4.30 och snart klar med fjärde i 4.16. Och snart är det nyårsafton och då ska jag på allvar ta itu med Plus 60 sub 40, är det tänkt. Det vill säga ta mig under 40 minuter igen på milen, fyllda 60. Känns f ö helt sjukt att man fyllt 60, en sextioåring svänger sig ju inte med uttryck som ”helt sjukt”. Men det gör han visst. Pratar om mig i tredje person. Känner mig lite alienerad inför den 60åring som ska vara jag.

Klockar in kilometer nummer 4, och benen fortfarande förskräckligt pigga, får det verkligen vara på detta viset? Men det är väl bara att köra. Knappar upp till 15 och 4.00–fart. Köra och se hur långt det går.

Tittar ut på juljäktarna, drömmer mig bort, så gott det går, i 4–fart. Men jag jäktar inte jag, pulsen under full kontroll.

Hepp, 6.45 km, och känns ju fortfarande hur lätt som helst. Kanske dra på upp till 8 då? Gjorde en 5:a i 4–fart för några veckor sedan. Men drabbades förstås av rännskita efter en julfest för bara tre dagar sedan, låg däckad i fjorton timmar. Gissade på en libanesisk röra med tveksamma ingredienser, fast en mig närstående påstår att det var en kräkbakterie. Men jag kräktes ju inte. Jag bara … inga detaljer.

Hoppsan och hepp, 8 km. Jag kör på, vad har jag att förlora? Springer jag in i väggen på bandet är det i alla fall inte långt till omklädningsrummet.

Nämen vad fasen är det här? 12 km. Två till och en mil i 4–fart. Jeeeesus, är det Tomten som kommer tidigt i år?

13,3 km, och jag ökar till 3.45–fart. Klockar in 14:e km på 39.50 (från 4:e) Yiiiiihaiiii och sub 40. Ett julmirakel på 24 Seven i Åkersberga året 2017. En sista km på det och totalt 15 km. Skinkan, rödkålen, sillen och potatisen och Alladin Paradis, here I come!!!

Men löpband är förstås löpband, och inte utomhus.

– Och det var nog felkalibrerat, säger brorsan uppmuntrande när jag ringer för att informera honom om de löpande sakernas tillstånd.

Själv tror jag att jag går mot en ny ungdoms vår. Och med några intervallpass till, rentav i barndom!!

Nog om detta, och mer om det löpade livet nästa år. Titta gärna in i papperstidningen och följ min krönika Plus 60 sub 40 som startar då. Där ska det bli mer om både gravitationsvågor, löpande relationer och relativitetsteorirelaterad löpning och mycket annat.

God Jul & Gott Nytt år alla löparvänner! Låt oss tillsammans springa in det nya året.

Ding Dong, klockan klämtar … men inte för det sista varvet!!!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Plus 60 sub 40!!



Det var egentligen tänkt som ett nyårslöfte. Men frost på bilen, vinterdäcken på, snart sladdar jultomten upp med sin släde. Ingen tid att förlora. Nyss var man 40, och så plötsligt 60. Just do it (now)! Nej nej, inte skaffa hatt. Inte ta grönt kort i golf (igen). Det enda självklara – springa för livet. Försöka komma under 40 igen. Nä nä inte i passet (då måste man springa snabbare än ljuset, och där inser även jag mina begränsningar). Men komma under 40 på milen igen. Det var ett tag sedan. Det var faktiskt flera år sedan. Även om det känns som igår.

Så vad krävs? Grit, förstås. Bita ihop, som en annan Bäver!

Så här såg det ut under en löptur i Stora Skuggan (förra året, känns också som i går). Kanske en svulten aik:are (gnagare), men troligen en bäver. Alla bävrar vill inte bo på landet, en och annan längtar till stan. Få ett eget stamställe, sådär (uhu).

Så, plus 60, sub 40, hur lägger jag upp det? Fick rapport från brorsan, som slirat runt en runda på Årstavbron i blixthalka. Ska man springa fort på vintern springer man bäst inomhus. Har fått ett 24seven som granne, en gåva från löparhimlen. Fyra löpband och en massa vikter i porten bredvid. Kan gå upp tre på morgonen och träna om jag vill. Än har jag inte riktigt velat, men bara vissheten om detta – frihet!

Planen igår, någon slags fartlek, gå på känsla. Så, startade upp  1 km i 5.00, 1 km i 4.45, 1 km i 4.30, 1 km i 4.16, 1 km i 4.00, och så växla ner. 1 km i 4.30, 1 km i 4.16, 1 km i 4.00, och så växla ner. 1 km i 4.30, 1 km i 4.16, 1 km i 4.00 och så, näejj grit var det ju, ös på. 1 km till i 4.00, och en till och en till och 500 m på den 5:e och växla upp till 3.45 i 250 och sista 250 i 3.30 och yyyyiiiihaiii 15 km totalt och sub 20 på sista 5 km. Det var inte i går det heller. Men kul att det går fast det inte var i går. Går med grit.

Kallar det här passet Kokande Grodan. Att långsamt lura upp kroppen i fart. Historiens groda i kastrullen med allt varmare vatten blev till en riktig soppa, men jag klarade mig från att bli buljong på bandet. Möjligen helt såsig i hjärnan med usla ordvitsar som följd, men för gammal för att skämmas (en fördel med att mogna som människa).

Plus 60, sub 40, resan är på gång. Och siktet inställt på veteran–SM i Högby 10 augusti nästa år. Vägen dit går också via en krönika i RW varje månad med massor av underbara siffror och djupsinniga reflexioner över livet som ett långpass!

Häng på!!

I Odysseus kölvatten



Voidokilia. Det tog ett tag innan namnet kändes bekvämt i munnen. Grekerna har ju ett sätt att prata på som känns väldigt osvenskt. Annat alfabete har de också. Alfabete är f ö inte sådant som alfahannar äter (en parentes). Voidokilia, eller som man säger på ren svenska, Hästskobukten. En alldeles magisk plats på Peleponessos, som gjord för swimrun. Ser ut såhär:

Tvärsöver bukten är det ungefär 400 m, springer man tillbaka i halvcirkel så blir löpningen ungefär 500 m. Gamle greken Homeros skriver om stranden i Odyssén, kallar den för ”sandiga Pylos” (här ungefär låg en forntida stad med namn Pylos, den ligger en bit bort idag …) och det var alltså här som Odysséus son Telemachos gick i land för att leta efter farsan sin. Kung Nestor tog emot, men Odysseus hade redan dragit vidare (efter att ha tagit sig ett bad i Nestors badkar).  Historien förtäljer inte om Telemachos simmade och sprang i bukten som en annan förhistorisk swimrunner för att dämpa besvikelsen, men det kan man ju tänka sig. Bara fantasin sätter gränser för vad man hade för sig i antikens Grekland.

Här landade jag med delfinen (hon simmar som en sådan) Anna, på flykt från svensk oktober. För att ladda kropparna med D–vitamin innan rullgardinen definitivt går ner i november. Vi körde pass som 5×400 m (över bukten) och 5x 500 meter tillbaka. Vattnet gick i grönt och blått och var mycket salt och hade en temperatur på ungefär 24 C. Det kändes lite overkligt. Kroppens klimattermostat var inställt på oktober, man blev lite yr. Och snörvlig, av allt saltvatten som trängde in i näsan. Men vi beklagade oss inte, nejdå.

Homeros skriver också om Eos den rosenfingrade, i gryningen, tror det var något sådant här han menade, fast då lite mer åt, Eos den orangefingrade, i skymningen ….

Näringsintaget bestod ganska så mycket av grekisk sallad, här en med fetaost som skyddande tak mot attackerande jättekapris. Som med fördel kombinerades med några glas retsina. Tallkådan i retsinan ska vara mycket bra för swimrunners, gör en seg och uthållig samt ger huden en lyster av bärnsten. Man vill ju också, som Jonas Colting brukar säga, se bra ut naken.

På det hela taget, ett alldeles gudomligt träningsläger med historiska förtecken. Hade havsguden Poseidon skymtat förbi i havdjupet under simningen hade jag inte blivit det minsta förvånad, men förmodligen ökat frekvensen i simtagen ganska så radikalt. Nu blev det mer kajkande modell sköldpadda, i sällskap med delfinen som simmade fram och tillbaka, just för att hålla mig sällskap.

Nu hemma igen!! Och november kan få komma. Vi är redo!!!

 

Terräng–DM i Stockholm (lopprapport!!)



Ryktet om grundvattennivåernas krisläge synes betydligt överdrivet. Det regnar när jag går och lägger mig och det regnar när jag vaknar. Lördag morgon och dags för terräng–DM.

– Det blir sankmark och leråker, mässar brorsan.

Han har varit uppe i ottan och kollat barometern. Jag har dragit täcket över huvudet. Det räcker med att lyssna på smattret mot fönsterbläcken.

Vad ska man ha på sig? Tittar in i skoskåpet. Elitlöparna ska visst ha spikskor. Men jag har ju inga spikskor, bara ett par gamla Icebugs, ett par riktiga skogsmaskiner. Dom kan man springa uppför bergväggar med … om man orkar. Ingen för risk halka med dem. Det få bli heldubbat, och lågväxlat!

Vid Visättra, där DM går, och regnet stannar av. T o m solen tittar fram. Gud ske pris!! Linnelöpning!

– Det kanske hinner torka upp, hoppas brorsan optimistiskt (ungefär som Moses inför havet, men brorsan lär inte få hjälp från ovan,  är inget vidare religiös).

Ett gäng unga kvinnor dundrar fram över åkern. De ser leriga ut. De ser allvarliga ut. Fokuserade blickar. Några plågade.

– Ser rätt tungt ut, säger brorsan.

– Ser inte ut att gå så där jättefort, säger jag.

– Runt 3.30 i täten, säger brorsan som klockat.

Oj oj då. Hur kommer man själv se ut när man springer? Två kålmaskar som larvar sig fram. Nå den inre bilden av en själv är alltid vackrare än den yttre tänker jag filosofiskt. Man ska hålla sig till den inre bilden, och blunda för omvärlden!

Gubbligan startar samtidigt med P17 (pojkar 17). Det pratas en del bland de vuxna. Tonåringarna står mest och slår sig på låren, stinna av hormoner.

– Så du har också hamnat i M70, säger någon.

– Farsan åkte in på sjukan förra vecka, säger en annan, var något med benet.

– Åh, lever din farsa? Ja han är nittioåtta bast nu!

Och lite om klass.

– Är du ensam i M60? Inte det? Nä, det kom någon som gjorde en efteranmälan!

Det är jag det.

Begrundar sjuttonåringarna. Var var man själv när man var sjutton? På väg hem från Aten efter en månads interrail. Pank och hungrig. Vatten och kex i tjugofyra timmar innan man var hemma. Långsamt tåg genom gamla Jugoslavien. Känns som igår.

Pang! – Och loppet är igång!

Bugsen biter bra, men underlaget ojämnt, svårt hitta rytm, akta trampa snett.

Snabbt genomblöt om fötterna. Vattenpölar och gegga och i en kurva suger det till bra, foten på väg ur dojan men jag kröker tår och klarar biffen. Klarar biffen? Har man sprungit rakt in i 50–talet?

Tar rygg på en tonåring. Har en tonåring i rygg. Vi flåsar jämnårigt. Tiden är ingenting, generationer om varandra, bara klafsa på. Leran stänker, hej vad det går. Men ingenting gratis här, varje steg ett beslut.

(De som inte sprang, fotograferade stegar).

Varvning efter två kilometer, det känns rätt ok att det bara är två kvar. Leran suger ur låren på kraft. Brorsan som ska springa i M55 måste springa fyra varv. He he.

Det är tungt men roligt. Forsa fram i lera, bara galonbrallorna som saknas, så är man på dagis igen … förskolan, menar jag.

Stånkar in på 16.52, med lera upp i nackgropen. Lerinpackning gör en vackrare har jag hört (härligt med en vackrare nacke). Fortare än så gick det inte. Bara håll fast vid den inre bilden!!

Hejar fram brorsan. Efter fyra säger han att han är helt slut. Men han knegar på. Efter sex är han också helt slut (såja) men han knegar på. Och fixar alla åtta. Dräglar lite efter målgång. Det är vackert så.

Och så en sammanfattning:  Gegga, vattenpölar och mera gegga; det var hur kul som helst. Gamla löpare, unga och mittemellan, kämpar runt tillsammans (och var och en för sig) på en leråker en lördag i mitten av oktober. Regn faller, sol bryter fram, ångande kroppar med maxpuls och glada tillrop och en omgivande skog festklädd i höstens alla färger. Det lilla loppet vinner i längden. En dag att minnas för livet.

Vann gjorde jag också, men blev utan medalj. EJ DM, förklarade resultatlistan. Man måste ha tävlingslicens för att få vara med och tävla, förklarade en funkis. Tänkte inte på det!!  (Runners Worlds IF, räckte inte riktigt till).

Tur då man har en blogg!!!

Guldjakt i Terräng–DM!



Brorsan ringer!

– Det är terräng–DM i helgen i Huddinge!

– E de de, säger jag.

– Ja de e de, säger brorsan.

Terräng–DM! Men jag är ju inte i form. Ja, jag är ju aldrig i form, men nu är jag i mindre form än vanligt, tycker jag.

– Kollade in deltagarna, säger brorsan. Bara en gubbe till anmäld i M60. Det kan bli pallen för dig. Det kan bli en guldblogg!

M60. Det är jag det. Hur i h­–lv–te gick det till? Jag är ju fortfarande 18. Eller i alla fall 24. Googlar upp Huddinge AIS hemsida. M60, de springer bara fyra kilometer. Brorsan, som springer i M55 något år till, får springa åtta km. M60, kanske inte så dumt i alla fall. Vad gör det väl om vi bara är två som springer i klassen. Pallen är pallen, omständigheterna bleknar med åren.

– Men det är hardcore som gäller, säger brorsan. Terrängfolket är tuffa lirare. Det är linne och kortbrallor som gäller, oavsett väder. Mössa och handskar är ok. Det är engelsk stil på loppet, banan är en två kilometers rundbana på gräs. Det lär bli rena sankmarken som det regnat sista dagarna.

När jag tänker terränglopp, ser jag sådant här framför mig (Tjurrruset 2014)

Jag googlar vädret. Ska bli 16 C och sol på lördag, d v s morgon. Det är lagom hardcore för en vuxen man. Blir det blött under får man väl springa i galoscher. Engelsk gentlemannastil.

M60 startar tillsammans med pojkar 14–17, M65 och M70. Ättestupan möter Den Nya Generationen. Man kanske skulle ta rygg på någon fjortonåring? Ser något vackert i den tanken. Livets stafett och sådär. Jag börjar visst bli sentimental på gamla dagar.

– Du kanske kan vinna hela heatet, säger brorsan.

Eller hur. Brorsan är oerhört tävlingsinriktad. Själv är jag mer av en cruiser, tycker jag. Tänker jag. Och inte f–n kan jag vinna heatet?

– Sjuttonåringar är oerhört snabba, säger jag. Minns själv när jag var sjutton, var som en blixt på 60 meter. 7,8 sekunder och snabbast klassen. Men det var för fyrtiotre år sedan. Och bara sextio meter …

Brorsan har kollat deltagare, har kollat deras personbästa. Det är betydligt tuffare bland ungtupparna i M55, där finns några riktiga raketer. Brorsan säger han ska ta det som ett träningspass. Fast det brukar han säga. Sedan står han där och kräks bakom mållinjen i alla fall. Själv har jag svårt för att kräkas. Det vill sig liksom inte riktigt. Jag är för bekväm. Eller så har jag inte ätit tillräckligt mycket innan.

 – Jag är på, säger jag. Terräng–DM it is! Låt oss skövla i åldersklasserna, eller gå under. Viktigare än att vinna är att deltaga. Sedan kan man förstås vara deltagande med de som kom bakom, om man vinner.

Gräsligt kommer det hur som helst att bli. Bara hoppas banan är kortklippt.

Häng på!

http://www.huddingeais.se/arrangemang/resultatarkiv/dm-terr%C3%A4ng-16-31734957

Fast helst inte i klass M60, där är vi redan tillräckligt många!

Lopp–rapport följer!!