I Odysseus kölvatten

Ryktet om grundvattennivåernas krisläge synes betydligt överdrivet. Det regnar när jag går och lägger mig och det regnar när jag vaknar. Lördag morgon och dags för terräng–DM.

– Det blir sankmark och leråker, mässar brorsan.

Han har varit uppe i ottan och kollat barometern. Jag har dragit täcket över huvudet. Det räcker med att lyssna på smattret mot fönsterbläcken.

Vad ska man ha på sig? Tittar in i skoskåpet. Elitlöparna ska visst ha spikskor. Men jag har ju inga spikskor, bara ett par gamla Icebugs, ett par riktiga skogsmaskiner. Dom kan man springa uppför bergväggar med … om man orkar. Ingen för risk halka med dem. Det få bli heldubbat, och lågväxlat!

Vid Visättra, där DM går, och regnet stannar av. T o m solen tittar fram. Gud ske pris!! Linnelöpning!

– Det kanske hinner torka upp, hoppas brorsan optimistiskt (ungefär som Moses inför havet, men brorsan lär inte få hjälp från ovan,  är inget vidare religiös).

Ett gäng unga kvinnor dundrar fram över åkern. De ser leriga ut. De ser allvarliga ut. Fokuserade blickar. Några plågade.

– Ser rätt tungt ut, säger brorsan.

– Ser inte ut att gå så där jättefort, säger jag.

– Runt 3.30 i täten, säger brorsan som klockat.

Oj oj då. Hur kommer man själv se ut när man springer? Två kålmaskar som larvar sig fram. Nå den inre bilden av en själv är alltid vackrare än den yttre tänker jag filosofiskt. Man ska hålla sig till den inre bilden, och blunda för omvärlden!

Gubbligan startar samtidigt med P17 (pojkar 17). Det pratas en del bland de vuxna. Tonåringarna står mest och slår sig på låren, stinna av hormoner.

– Så du har också hamnat i M70, säger någon.

– Farsan åkte in på sjukan förra vecka, säger en annan, var något med benet.

– Åh, lever din farsa? Ja han är nittioåtta bast nu!

Och lite om klass.

– Är du ensam i M60? Inte det? Nä, det kom någon som gjorde en efteranmälan!

Det är jag det.

Begrundar sjuttonåringarna. Var var man själv när man var sjutton? På väg hem från Aten efter en månads interrail. Pank och hungrig. Vatten och kex i tjugofyra timmar innan man var hemma. Långsamt tåg genom gamla Jugoslavien. Känns som igår.

Pang! – Och loppet är igång!

Bugsen biter bra, men underlaget ojämnt, svårt hitta rytm, akta trampa snett.

Snabbt genomblöt om fötterna. Vattenpölar och gegga och i en kurva suger det till bra, foten på väg ur dojan men jag kröker tår och klarar biffen. Klarar biffen? Har man sprungit rakt in i 50–talet?

Tar rygg på en tonåring. Har en tonåring i rygg. Vi flåsar jämnårigt. Tiden är ingenting, generationer om varandra, bara klafsa på. Leran stänker, hej vad det går. Men ingenting gratis här, varje steg ett beslut.

(De som inte sprang, fotograferade stegar).

Varvning efter två kilometer, det känns rätt ok att det bara är två kvar. Leran suger ur låren på kraft. Brorsan som ska springa i M55 måste springa fyra varv. He he.

Det är tungt men roligt. Forsa fram i lera, bara galonbrallorna som saknas, så är man på dagis igen … förskolan, menar jag.

Stånkar in på 16.52, med lera upp i nackgropen. Lerinpackning gör en vackrare har jag hört (härligt med en vackrare nacke). Fortare än så gick det inte. Bara håll fast vid den inre bilden!!

Hejar fram brorsan. Efter fyra säger han att han är helt slut. Men han knegar på. Efter sex är han också helt slut (såja) men han knegar på. Och fixar alla åtta. Dräglar lite efter målgång. Det är vackert så.

Och så en sammanfattning:  Gegga, vattenpölar och mera gegga; det var hur kul som helst. Gamla löpare, unga och mittemellan, kämpar runt tillsammans (och var och en för sig) på en leråker en lördag i mitten av oktober. Regn faller, sol bryter fram, ångande kroppar med maxpuls och glada tillrop och en omgivande skog festklädd i höstens alla färger. Det lilla loppet vinner i längden. En dag att minnas för livet.

Vann gjorde jag också, men blev utan medalj. EJ DM, förklarade resultatlistan. Man måste ha tävlingslicens för att få vara med och tävla, förklarade en funkis. Tänkte inte på det!!  (Runners Worlds IF, räckte inte riktigt till).

Tur då man har en blogg!!!

---

Brorsan ringer!

– Det är terräng–DM i helgen i Huddinge!

– E de de, säger jag.

– Ja de e de, säger brorsan.

Terräng–DM! Men jag är ju inte i form. Ja, jag är ju aldrig i form, men nu är jag i mindre form än vanligt, tycker jag.

– Kollade in deltagarna, säger brorsan. Bara en gubbe till anmäld i M60. Det kan bli pallen för dig. Det kan bli en guldblogg!

M60. Det är jag det. Hur i h­–lv–te gick det till? Jag är ju fortfarande 18. Eller i alla fall 24. Googlar upp Huddinge AIS hemsida. M60, de springer bara fyra kilometer. Brorsan, som springer i M55 något år till, får springa åtta km. M60, kanske inte så dumt i alla fall. Vad gör det väl om vi bara är två som springer i klassen. Pallen är pallen, omständigheterna bleknar med åren.

– Men det är hardcore som gäller, säger brorsan. Terrängfolket är tuffa lirare. Det är linne och kortbrallor som gäller, oavsett väder. Mössa och handskar är ok. Det är engelsk stil på loppet, banan är en två kilometers rundbana på gräs. Det lär bli rena sankmarken som det regnat sista dagarna.

När jag tänker terränglopp, ser jag sådant här framför mig (Tjurrruset 2014)

Jag googlar vädret. Ska bli 16 C och sol på lördag, d v s morgon. Det är lagom hardcore för en vuxen man. Blir det blött under får man väl springa i galoscher. Engelsk gentlemannastil.

M60 startar tillsammans med pojkar 14–17, M65 och M70. Ättestupan möter Den Nya Generationen. Man kanske skulle ta rygg på någon fjortonåring? Ser något vackert i den tanken. Livets stafett och sådär. Jag börjar visst bli sentimental på gamla dagar.

– Du kanske kan vinna hela heatet, säger brorsan.

Eller hur. Brorsan är oerhört tävlingsinriktad. Själv är jag mer av en cruiser, tycker jag. Tänker jag. Och inte f–n kan jag vinna heatet?

– Sjuttonåringar är oerhört snabba, säger jag. Minns själv när jag var sjutton, var som en blixt på 60 meter. 7,8 sekunder och snabbast klassen. Men det var för fyrtiotre år sedan. Och bara sextio meter …

Brorsan har kollat deltagare, har kollat deras personbästa. Det är betydligt tuffare bland ungtupparna i M55, där finns några riktiga raketer. Brorsan säger han ska ta det som ett träningspass. Fast det brukar han säga. Sedan står han där och kräks bakom mållinjen i alla fall. Själv har jag svårt för att kräkas. Det vill sig liksom inte riktigt. Jag är för bekväm. Eller så har jag inte ätit tillräckligt mycket innan.

 – Jag är på, säger jag. Terräng–DM it is! Låt oss skövla i åldersklasserna, eller gå under. Viktigare än att vinna är att deltaga. Sedan kan man förstås vara deltagande med de som kom bakom, om man vinner.

Gräsligt kommer det hur som helst att bli. Bara hoppas banan är kortklippt.

Häng på!

http://www.huddingeais.se/arrangemang/resultatarkiv/dm-terr%C3%A4ng-16-31734957

Fast helst inte i klass M60, där är vi redan tillräckligt många!

Lopp–rapport följer!!

---

 

   Jag står i köket och diskar och lyssnar på Alex & Sigges podd. Det är mycket meditativt, smutsigt porslin förvandlas till skinande rent samtidigt som Alex och Sigge vrider och vänder på personliga svagheter och tillkortakommanden. Sigge älskar sin hund Bianca, Alex tycker Sigges hund är fullkomligt ointressant. Sigge ska fira tio år som gift med ett nytt bröllop och funderar på vad slags tal han ska hålla till sin fru. Det var lättare första gången. Alex tänker på döden mest varje dag, än mer nu när han är pappa till tre barn. En dag ska de alla vara borta, uppslukade av evigheten, det är en fruktansvärd tanke. Han vill göra allt för att förlänga livet så länge som möjligt. Och så berättar Alex om sina löpturer ute på Djurgården på morgnarna ….

Nämen vänta nu, har Alex Schulman börjat löpträna!

För ett antal år sedan, när jag kommit ut med min första bok om löpning, ”Ett år av magiskt löpande”, skrev Alex Schulman en krönika i månadstidningen Amelia, där han var porträtterad i helfigur med en cigg i handen, om hur löjeväckande löparboomen var, och tog min bok som ett lysande exempel på denna löpande galenskap. Jag minns inte exakt vad han skrev, men den röda tråden var i alla fall att löpning var ett flyktbeteende, alla dessa löpare rusade bort från något, bort från sig själva – inte mot någonting, in i något vackert och stort (som jag försökte formulera det).

Och nu har Alex Schulman alltså börjat löpträna. När faen blir äldre börjar han löpträna, tänker jag filosofiskt och diskar av ännu en tallrik. Det är så vackert, både att Alex Schulman har börjat löpträna, och hur gammal köttfärssås försvinner från tallriken. Jag tror jag ska försöka intervjua honom om denna löpning … och ödmjukt ge tillbaka en smula för gammal text.

Sedan är Alex och Sigge elaka mot Peter Jidhe, känd från TV 4.Jidhe har fått diabetes och är nu noga med vad han äter. Han äter mycket frukt, och denna frukt köper han ofta på Konsum. Där upptäcker Jihde en dag ett stort stånd (eller hur man nu ska uttrycka det) med Apelsinchoklad. Jihde blir oerhört upprörd, och skriver en tweet om hur idiotiskt det är att Konsum ställer fram så farliga frestelser för diabetiker bland fruktstånden. Det tycker Alex och Sigge är roligt. De kallar honom för en Knäppgök.

Jag vet inte varför (kanske är det fruktstånden), men jag kommer plötsligt ihåg den där gamla reklamskylten för Konsum vid en motorväg en gång i tiden med texten, ”Kom med i det glada konsumgänget”, där någon målat dit två prickar över o:et i konsumgänget. Det var roligare förr!

Jag diskar en kopp med kafferand, kafferänder är inte lätta att få bort. Jag får köra med stålull. Ojoj, där försvann visst färgen på koppen också. Vad är det för skitporslin jag har?

Sedan blir det reklam i podden för poddens sponsorer (enligt obekräftade uppgifter drar de in en miljon i månaden på pratet i podden, inget pratminus där inte – åhh den var dålig) Alex lägger elegant ut texten om tjänsten Prisjakt och om hur han där hittade bästa priset på en Garmin – det vill säga en LÖPARKLOCKA, med gps. Alex Schulman verkar ju alldeles besatt av löpning. Jag måste verkligen intervjua honom om det!

Så är disken klar. Jag stänger av Iphonen (och podden) med ett diskmedelslöddrigt pekfinger.

Vi hörs igen vid nästa disk.

 

 

---

En tisdag mitt i veckan och jag har suttit och skrivit vid datorn hela dagen om en kvinnlig författare som precis fyllt trettio och som snart kommer ut med en bok där huvudpersonen är en kvinna som ännu inte fyllt trettio som just har fått barn och plötsligt känner sig ohyggligt gammal.

Hon går där och stretar bakom barnvagnen och ser livet utstakat framför sig; mata barn, sova, byta blöjor, köpa radhus, dö. Författaren förnekade inte att huvudpersonen lånat drag av författaren själv så jag försökte trösta henne med att om hon började med t ex  swimrun så skulle allt ordna sig. Det är en sport som håller en flytande långt upp i åldrarna.

Själv ska jag ju snart fylla det dubbla (nänns dock icke nämna siffran, är alltför abstrakt för att verka trovärdig, ser mig numera som Tidlös), har fortfarande småbarn (nåja, 11 och 8) och absolut varken tid eller någon tanke på att dö (knack i trä för det). Jag räknar med fullt ös fram till 90 minst, möjligen att det sedan planar ut något fram mot 120, men då har tekniken förhoppningsvis kommit så långt att man kan ladda ner hela sitt jag på ett USB–­minne och kanske föra över sig själv till någon android av något slag, typ modell Usain Bolt. Eller Killian. Eller kanske någon swimrunner av bättre slag.

Ja, ja drömma kan man ju. Och författaren såg i alla fall lite tröstad ut, om än inte riktigt beredd att direkt investera i en våtdräkt.

Jag var i alla fall lite seg efter arbetsdagen, och bävade för det jag lovat Anna, att hänga med på Åkersberga Triathlonförenings säsongsavslutning på kvällen (hon är med i klubben) med därtill hörande Swimrun. Jag kände mig lite hurven, tänk om det var kallt i vattnet? och till helgen fick jag inte bli sjuk, då ska vi ju köra The Ice Bug Experience på Västkusten/ Bästkusten.

http://icebug.com/icebugx/

Äsch sa Anna, du blir inte sjuk. Och förresten ska vi alla dö (det är A:s mantra inför e v oro i vardagen, det värsta kommer ändå att hända en dag, så det är bara slappna av och ta dagen som den kommer …)

Ja ja sa jag, sett ur det perspektivet så …. och så for vi iväg. Mot Valsjön, där startplatsen skulle vara. Men startplatsen val inte val A trodde att den skulle vala (valhumor).  Än körde jag hit och än körde jag dit, men inga triathleter. Jag körde omklädd i våtdräkt, det började bli varmt både här och där, jag blev en smula modstulen, hamnade så att säga i valet och kvalet.

Makterna vill nog inte det här, förklarade jag, makterna vill att vi ska åka hem igen, lägga oss i soffan och titta på Rapport och Sportnytt.

Men det trodde inte Anna på, hon kände att makterna ville att hon skulle swimrunna till varje pris, och med A:s makter bråkar man icke, så vi rullade på och rullade på och till slut kom vi äntligen fram till en parkeringsplats med 1 person på – och  som till all lycka visade sig vara en triatlet!

Triatleten visade sedan vägen till Valsjön (jaså, var det här den låg, sa A), och där fanns en triatlet till, men inte så många fler. Fler skulle dock dyka upp till korvgrillningen om en dryg timme.

Och där stod vi alltså, en kvartett i gummidräkter, i slutet av augusti en alldeles vanlig tisdag i veckan, och såg skymningen sänka sig över Valsjön och skogen omkring. Och vi gav oss iväg i lugnt tempo, och skogen tog emot oss med höstliga dofter och långa skuggor och mjuka stigar och så kom vi fram till Södersjön för den första simningen, som låg spegelblank och fin … och med en förfärlig massa näckrosor på andra sidan sjön där vi skulle gå i land.

Näckrosor är underbara att titta på, men jag är inte så förtjust i att simma genom dem. Stjälkarna är starka, de kan dra ner en i djupet där Näcken lurar, sugen på evigt sällskap av en eller annan osalig swimrunner.

Men det gick fint, jag vevade på med armarna som en vattenburen gräsklippare och kom upp på land och allt var tryggt och gott igen. Vi sprang vidare, simmade i ännu en sjö, Solbergasjön,  och efter en runda på ungefär nio kilometer och 900 meter simning var vi tillbaka vid Valsjön – och en grill med perfekt glödbädd.

Korvar grillades, och marshmallows, och kroppen mjuk av elden och löpningen och simningen i vatten som fortfarande varit varmt. Kanske var det den sista sommarkvällen, eller den första på hösten. Åkersbergas triathlonförening hade i alla fall fångat den på bästa möjliga sätt, och gjort en alldeles vanlig tisdagskväll till ett minne för livet

Foto: Mia Granlund

Stort tack för det (och tack A:s alla makter som styrde så att vi inte åkte hem igen)!! Och näckrosor är jag numera inte (lika) rädd för … bara att … öhh … ta bladen från munnen!

---

Så är det dags för ett maraton igen, den här gången i Jönköping, staden vid Vättern som är den sjö där trolltecknaren John Bauer en gång gick till botten med skepp under storm. Fast Jönköping är förstås känt för mer än en sjö det gått troll i, de har ju HV71 också. Världens bästa hockeylag, om man får tro Patrik Groop, layoutchef på Runners World. Bördig från – ja gissa det ni!

En ny mara alltså, och jag vet inte för vilken gång i ordningen.

Det är faktiskt sant, jag har blivit så pass gammal att jag inte kommer ihåg hur många maror jag har sprungit. Fler än femtio är det helt säkert, men där bortom, ett slags töcken. Och lika bra det, det man inte minns har man heller inget ont av.

Ty ett minns jag dock, det gör ont att springa maror. Och det kommer att göra ont i Jönköping också.

Men i alla fall en ny plats att få ont på, tänker jag positivt. Och kul med ett nytt lopp. Eller nygammalt, om rätt ska vara rätt, den här maran har funnits förut, men varit vilande i 33 år. Nu dras den igång igen nu i helgen (start lördag 19 augusti) med stor baluns, för samtidigt firar staden H2O festival, d v s Vattenfestival, med Cirkus Cirkör, Aquanauts ock mycket annat, samt möjlighet att bli sjöjungfru för en dag.

Tänkte jag kunde avsluta maran med det, få till ett slags swimrun med fin fenföring (men kanske lite knepigt fotläge för löpning, för den som icke är fena på att springa … ousch …..):

För mig blir det en helt ny stad att upptäcka. Jönköping har tidigare bara varit någonting jag passerat på vägen till Løkken i Danmark, på den tiden jag åkte dit för att fira sommar varje sommar, på 1900–talet. Det man såg då var mest det här:

Lite Hollywood, kanske lite Bollywood. Men jag har aldrig åkt in för att kolla läget. Det är dags för det nu, d v s löpa runt för att kolla läget.

Det står i inbjudan till loppet att banan är varierad, MEN mycket naturskön. Det där MEN, har jag grunnat på tills jag pratade med en kompis boende i trakten, som sa (om loppet): då blir det många höjdmeter! Jag hade haft någon idé om att det var platt i Jönköping (när jag anmälde mig), men nu blir det visst att knega på i småländsk halvalpin höglandsmiljö. Åh vad jobbigt det ska bli. Samtidigt en slags befrielse, här finns ju en ursäkt om jag springer in (berg)väggen,  – jag stenade till. Oj oj.

Banan ser i alla fall ut såhär:

Jag har minimalt med långpass bakom mig av olika orsaker (mest bekvämliga sådana), men fick ändå ihop hyfsat med mil sista semesterveckan. Hoppas det räcker till ett lopp med en värdig hållning ända in i mål. Med åren har stil kommit att bli viktigare än tid. Ambitionen är att bli en tidlös löpare!

Och om jag tar mig i mål kommer jag få en fin medalj, som ser ut såhär:

Man får samma medalj om man sprungit halva sträckan också. Mycket praktiskt om man skulle springa fel efter 17 km, då banan delar sig. Men det kommer jag naturligtvis inte att göra. Jag är övertygad om att långa loppet vinner i längden!

Så, för ni som också tar er till Jönköping i helgen, väl mött i starten 09.00!!!

---