Höstlig swimrun med Åkersberga Triathlonförening
En tisdag mitt i veckan och jag har suttit och skrivit vid datorn hela dagen om en kvinnlig författare som precis fyllt trettio och som snart kommer ut med en bok där huvudpersonen är en kvinna som ännu inte fyllt trettio som just har fått barn och plötsligt känner sig ohyggligt gammal.
Hon går där och stretar bakom barnvagnen och ser livet utstakat framför sig; mata barn, sova, byta blöjor, köpa radhus, dö. Författaren förnekade inte att huvudpersonen lånat drag av författaren själv så jag försökte trösta henne med att om hon började med t ex swimrun så skulle allt ordna sig. Det är en sport som håller en flytande långt upp i åldrarna.
Själv ska jag ju snart fylla det dubbla (nänns dock icke nämna siffran, är alltför abstrakt för att verka trovärdig, ser mig numera som Tidlös), har fortfarande småbarn (nåja, 11 och 8) och absolut varken tid eller någon tanke på att dö (knack i trä för det). Jag räknar med fullt ös fram till 90 minst, möjligen att det sedan planar ut något fram mot 120, men då har tekniken förhoppningsvis kommit så långt att man kan ladda ner hela sitt jag på ett USB–minne och kanske föra över sig själv till någon android av något slag, typ modell Usain Bolt. Eller Killian. Eller kanske någon swimrunner av bättre slag.
Ja, ja drömma kan man ju. Och författaren såg i alla fall lite tröstad ut, om än inte riktigt beredd att direkt investera i en våtdräkt.
Jag var i alla fall lite seg efter arbetsdagen, och bävade för det jag lovat Anna, att hänga med på Åkersberga Triathlonförenings säsongsavslutning på kvällen (hon är med i klubben) med därtill hörande Swimrun. Jag kände mig lite hurven, tänk om det var kallt i vattnet? och till helgen fick jag inte bli sjuk, då ska vi ju köra The Ice Bug Experience på Västkusten/ Bästkusten.
Äsch sa Anna, du blir inte sjuk. Och förresten ska vi alla dö (det är A:s mantra inför e v oro i vardagen, det värsta kommer ändå att hända en dag, så det är bara slappna av och ta dagen som den kommer …)
Ja ja sa jag, sett ur det perspektivet så …. och så for vi iväg. Mot Valsjön, där startplatsen skulle vara. Men startplatsen val inte val A trodde att den skulle vala (valhumor). Än körde jag hit och än körde jag dit, men inga triathleter. Jag körde omklädd i våtdräkt, det började bli varmt både här och där, jag blev en smula modstulen, hamnade så att säga i valet och kvalet.
Makterna vill nog inte det här, förklarade jag, makterna vill att vi ska åka hem igen, lägga oss i soffan och titta på Rapport och Sportnytt.
Men det trodde inte Anna på, hon kände att makterna ville att hon skulle swimrunna till varje pris, och med A:s makter bråkar man icke, så vi rullade på och rullade på och till slut kom vi äntligen fram till en parkeringsplats med 1 person på – och som till all lycka visade sig vara en triatlet!
Triatleten visade sedan vägen till Valsjön (jaså, var det här den låg, sa A), och där fanns en triatlet till, men inte så många fler. Fler skulle dock dyka upp till korvgrillningen om en dryg timme.
Och där stod vi alltså, en kvartett i gummidräkter, i slutet av augusti en alldeles vanlig tisdag i veckan, och såg skymningen sänka sig över Valsjön och skogen omkring. Och vi gav oss iväg i lugnt tempo, och skogen tog emot oss med höstliga dofter och långa skuggor och mjuka stigar och så kom vi fram till Södersjön för den första simningen, som låg spegelblank och fin … och med en förfärlig massa näckrosor på andra sidan sjön där vi skulle gå i land.
Näckrosor är underbara att titta på, men jag är inte så förtjust i att simma genom dem. Stjälkarna är starka, de kan dra ner en i djupet där Näcken lurar, sugen på evigt sällskap av en eller annan osalig swimrunner.
Men det gick fint, jag vevade på med armarna som en vattenburen gräsklippare och kom upp på land och allt var tryggt och gott igen. Vi sprang vidare, simmade i ännu en sjö, Solbergasjön, och efter en runda på ungefär nio kilometer och 900 meter simning var vi tillbaka vid Valsjön – och en grill med perfekt glödbädd.
Korvar grillades, och marshmallows, och kroppen mjuk av elden och löpningen och simningen i vatten som fortfarande varit varmt. Kanske var det den sista sommarkvällen, eller den första på hösten. Åkersbergas triathlonförening hade i alla fall fångat den på bästa möjliga sätt, och gjort en alldeles vanlig tisdagskväll till ett minne för livet
Foto: Mia Granlund
Stort tack för det (och tack A:s alla makter som styrde så att vi inte åkte hem igen)!! Och näckrosor är jag numera inte (lika) rädd för … bara att … öhh … ta bladen från munnen!
