Ångaloppet Sprint (och ett frieri)



 

Lördag morgon, och väldigt tidigt. Upp i ottan för att trycka in semestertvätten i tvättstugans två maskiner. Klockade in på 06.09. Jag har klockat mycket sista veckan, och jag klockar på. Klockade in 9.4 mil från fredag till fredag, och så mycket har jag inte sprungit på år och dag. Det var bara lågintensiva pass på skogsstigar och grusvägar under en semestervecka på Runmarö, och aldrig längre än 22 km. Jag tänker att mängd är bra inför det jag har framför mig, Jönköping Marathon nästa lördag. Har inte sprungit en mara på ett år, upplägget är blott att överleva på ett värdigt sätt. Ska skriva om loppet, som återuppstått efter 33 år.

Så där sitter man och lassar in gröt och är ganska nöjd med sig själv, nu väntar en vecka med löpvila (eller bara ett litet fartpass eller så), men så plingar det till i mejlen. Det är från Anna i Åkersberga.

– Jag har fått startplats i Ångaloppet Sprint, ett avhopp, vi kan hoppa in, kan du? Vi måste åka från stan 10.00.

Allting blir plötsligt väldigt jobbigt. Tvätten? Kommer inte hinna torka klart. Och det är dödsstraff på att lämna tvätt i tvättstugan på annan tvättares tid. Barnen? Dottern, 8, sover som en sommarlovsstock, sonen, 11, gick upp vid sjutiden för att spela FIFA, svältfödd efter en TV-spelsfri vecka på skärgårdsö, men nu har han kommit igång med spelartransaktionerna och snart har han råd att köpa Messi. Kan man slita honom från skärmen?

Sväljer gröt, klunkar kaffe. Tittar ut genom fönstret, på molnen. De är grå. Det är rätt svalt ute. Dagen innan härjade värmeböljan Lucifer, kvällstidningarnas löp skrek om chockvärmen. Men det var i går det. Idag är det perfekt swimrunväder. Och blöta lakan kan man ju alltid hänga över dörrkarmar.

Diplomatiska förhandlingar med barnen. Sonen far till polare, dottern ska baka cupcakes i Åkersberga med Annas tonårsdotter. Plus generöst ekonomiskt tillskott till lördagsgodis. Vi kör! Ånga, här kommer vi!

Avfart Trosa, väg 262 mot Studsvik, skyltad som Utflyktsvägen! Vacker vindlande väg genom sörmländskt sensommarlandskap, grönt och fuktigt. Vindrutetorkarna går, det småduggar, men regnet upphör när vi närmar oss Ånga.

Vi är på äventyr igen, och det är kul! Det är mer än kul!

Vi förlovade oss för en månad sedan. Anna säger att hennes chef frågade när vi skulle gifta oss. Hon skrattar lite. Annas brorsa har varit förlovad i trettio år, har två vuxna barn.

Oj oj, gifta oss.

Jag tittar på vägen, jag tittar in i mig själv. Hör mig själv säga (är det verkligen mina läppar som rör sig, de verkar ha ett eget liv) där på Utflyktsvägen någonstans mellan Studsvik och Ånga:

– Anna, vill du gifta dig med mig?

– Ja, det vill jag, säger Anna.

Ojojojoj.

– Är du riktigt säker på det?

– Ja, det är jag.

Ojojojoj.

Båda händerna på ratten, fokus på vägen. Inte åka dike nu.

– Men nu kör vi swimrun!

– Nu kör vi swimrun, säger Anna!

 

Anna är snabbast i vattnet, och jag på land. Men vi har en plan, så fort vi närmar oss vatten ska jag dra på ett par hundra meter så jag får en femton tjugo meters försprång i vattnet. Det är inga långa simningar på sprinten, längsta runt 200 m, och antalet simningar 10. Totala sträckan är 11 km, 10 km löpning, en kilometer simning.

Starten går från en stor åker, det luktar koskit och skog och hav, precis som vi swimrunners vill ha det. Löpningen är mest trail och stig, knixigt och trixigt och mycket roligt. Simningarna i sjöar och hav.

Starten går och vi söker en rytm. Tre kilometers löpning innan första doppet, efter en kilometer är våtdräkten mer än varm och skön. Anna kör utan våtdräkt (är uppväxt norröver, fasar för höga temperarturer) men jag gillar att ha flytkraften i gummit. Dräkten skyddar också mot otäcka växter, jag älskar att titta på näckrosor, de är så vackra, men att simma bland dem är läskigt, de kan dra en ner i djupet med sina läbbiga stjälkar, det har jag läst i en sagobok en gång.

Vår taktik fungerar perfekt. Jag först ut i vattnet, Anna kommer ifatt som en delfin … eller torped … när hon kommer nära … och vi landar perfekt i land.

Underbara funktionärer längs banan, ute på små öar. De hejar och langar vätska och bananer, till de som vill. Här och där är det väldigt hala landstigningar, rep med knutar är utlagda så att man kan dra sig upp. Ibland hjälper jag Anna uppför med påtryckningar akteröver, en förlovad mans privilegium. Känner mig som en sann gentleman of Swimrun.  

Det är vi och skogen och havet, pulsarna pulsar, hjärtan pumpar blod, sinnet är fullt av syre. Vi rullar fram i en jämn rytm, det är gemensam upplevelse och gemensam upprymdhet och det är alldeles underbart. Finns det en mening med livet, så finns den nog här någonstans, just i skogarna runt Ånge, en dag som denna.

Vi går i mål som 27:a i mixklassen, på 1.45.52, under artistnamnet ”Team Dufwenberg” (stort tack för startplatserna).

Manlig dresscode: Tom Jones

Vi duschar och äter morotsoppa (som arrangörerna bjuder på) och kollar att barnen lever (det gör dom, i all välmåga) och så bara sitter vi där. Var kom den här lördagen ifrån? Swimrun, och ett frieri!

Ja, det är väl bara att tacka arrangörerna av Ångaloppet! Så, stort tack – den här dagen kommer vi aldrig att glömma!!

Och sedan var benen så trötta så blev det Ånga–landå till bilen!!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet
Antal kommentarer: 3

Lars johansson

Grattis!!!


Johan Härdfeldt

som vanligt underhållande och bra text och ett stort grattis till det stundande giftermålet!


Kenneth Gysing

Tack Johan, och tack Lars!! Få se om vi går fram till altaret i våtdräkt!! 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Blå vindar och vatten



Och hur har sommaren varit? Har sommaren varit, undrade kollega. Den har väl inte börjat än?

Ja man kan ju undra. Läste rapport från Laponia Ironman, 13 C i vattnet och 2 C i luften. Majbrasor halvvägs för att tina upp cykelfötter. En kan börja rosta för mindre. Och vän på fjällmarsch skrev att det bästa med fjällen är de fantastiska vyerna och skickade bild på Blåhammaren. Eller vad det var för  något, man såg bara fyra nyanser av grått i dimma med siktdjup två meter. Det är så härligt och stärkande i fjällen.

Då var det bättre i Aosta, Italien, med riktig höjdarlöpning. Här kände jag mig toppen! (längre reportage i RW framöver)

På Öland var det också fint. Här en fantastisk solnedgång över Mönsterås Pappersmassefabrik. I tio år trodde jag det var Oskarshamns kärnkraftverk, men i år blev jag upplyst (!). Det är aldrig försent att lära sig något nytt.

Och när jag var ute och sprang med Anna i Åkersberga blev jag av okänd anledning plötsligt förvandlad till en groda. Men så kysste Anna mig och så blev jag hennes prins igen.

Och så en sväng på Moderna Museet med min yngsta dotter, som tyckte det mesta var konstigt (blink, blink).

Och för de som tvivlar så har jag från säker källa hört att sommaren kommer i augusti. Då kommer Ryss–värmen, Greklands–hettan och Spanienvärmeböljan, på en och samma gång. Just där i skarven mellan semestern och början på arbetet. Man kan bli ateist för mindre.

Vad gäller löpningen i övrigt, så ska jag springa Jönköping Maraton 19 augusti. Då får det gärna vara lagom varmt.

Hörs!

Löpa efter jordgubbar



 

Öland, solen och vindarnas ö. Och regnets! Men vad är det frågan om? Ryktet om grundvattennivåernas kris synes betydligt överdrivet. Den nya anläggningen för avsaltning av havsvatten här på ön, dränks just nu i sötvatten från himlen. Jag och barnen kollar ut genom ett fönster på övervåningen i den gamla skolan. Vad gör vi nu då? Går ju inte ligga på stranden när det är såhär!

Men så stannar det av, den första fronten moln förmodligen urkramade. Jag lovar jordgubbar, en liter, två liter, och barnen säger ja. Ett litet löppass mellan skurarna!

Sex gånger sexhundra meter. Vi sprayade upp distansen med Garmin och en burk graffitifärg inköpt i Borgholm, förra året. Siffrorna har bleknat något, men finns kvar. Start, 100 m, 200 m …

Elvaåringen rullar iväg. Behärskat löpsteg, stoisk, vill klara av passet så fort som möjligt så han kan återgå till Youtube. Med jordgubbar.

Åttaåringen drar på. Lugn, lugn ropar jag, vi ska orka hela vägen. Sen får hon håll, sen får hon skavsår. Sen glömmer hon både håll och skavsår och vinkar till en ko.

De fixar det. Stolt fader. Åter huset. Och nu pappapass. Hej, hej, ses om en timme eller så.

Tar till vänster, rakt in i vinden. Har en ide om att springa ut mot havet och längs med, men det skulle bli drygt sex kilometer i motvind och inte ett steg gratis. Sneddar i stället över ön efter två kilometer. Sned sidvind, in genom ena näshåla, ut genom andra. Strängar av snor far ut över Alvaret.

Knegar på. Har musik i lurar, vinden ylar, knaster och sprak. Men efter tre kilometer, till höger och vinden i ryggen. Befrielse, flyger fram, musiken ren i lurarna igen. Kliver fram som en gång Juantorena, om någon minns 400 och 800 meterslöparen från Kuba som vann guld på båda distanserna i OS i Montreal 1976? Han hade ett steg som en ansatsande  trestegslöpare.

Kollar Garmin. 4.30, 4.22, 4.17, 4.12. Det börjar likna något.

Till höger vid Löts kyrka, nu vinden snett bakifrån. Kommer ifatt en cyklande barnfamilj. Passerar barnfamiljen. Vinden river i det grå sommarskägget, borde vara en mogen man. Men det hjälper inte. Härligt springa förbi cyklister. Men det får cyklisterna att vakna till liv. De kommer ifatt i en nerförsbacke. Men jag glider förbi igen i en uppförsbacke. Duell på landsväg. Lyckligtvis svänger de av på en sidoväg efter ett tag (innan propparna gått i proppskåpet) jag växlar ner, ensam igen med åkrarna, korna och vindkraftverken.

Ett par hundra meter innan hemma, känner jag regndropparna komma. Hinner precis innanför tröskeln innan skyfallet kommer.

Barnen ligger på sängarna, kollar Youtube på mobilerna. Äter jordgubbar. Jag tänker de kollar Youtube som jag låg och läste böcker i travar i deras ålder. Stormen ylar utanför. Regnet piskar fönsterrutorna. Mysigt, säger sonen. Mysigt, säger dottern. Mysigt, säger pappan.

Det finns inget dåligt väder – bara man hinner med ett löppass innan!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Österåkersmilen 10 juni 15.30!!!



Dags för race igen! Knappt har man kravlat sig upp ur vattnet utanför Saltsjöbaden, så är det dags för ett 10 km race i Österåker. Satsar förstås vilt och försöker plocka banrekordet från den här killen här nere till höger. Har nu nått en ålder där jag inte längre har någonting att förlora. Utom möjligen då förnuftet …

Det var flera år sedan jag sist körde tävling på milen, då lyckades jag pressa mig strax under fyrtio, men sista året har det varit dålig med både långpass och fartpass, mest duttande hit och dit och trail och tri och swimrun, så har ingen aning om vad kroppen är mäktig till. Dessutom fyller jag sextio i år och det är mer än jag förstår, men så tycks jag heller inte bli klokare med åren … hur som helst, start 15.30 idag lördag 10 juni och temperaturen är på väg mot 20 C och hela Österåker med omnejd kommer samlas i Åkersberga och bjuda till löparfest. Har inte full koll men hoppas på uppdelning i ålderskategorier.

M60, here I come!!!

Längre rapport följer i RW no 8!

Saltsjöbaden Triathlon



Alla goda ting är tre. Löpning, cykel, simning.

Fast simningen är väl lite sådär. Men jag jobbar på det. Har en Delfin till simtränare som hela tiden ryter: ROTERA AXELPARTIET!!! Jag tycker jag roterar som bara den. Vänsterpartiet, högerpartiet, hela centerpartiet. Spinner runt i vattnet som en sådan där abborrspinnare jag brukade tjuvfiska med när jag var väldigt mycket yngre än nu i vattentäkten Tullaren i Botkyrka (där gäddorna var stora som … små delfiner). Men Delfinen tycker jag roterar uselt. Hon tycker jag simmar framåt som en lagårdsvägg. Trycker vattnet framför mig i stället för glider igenom det. Med tanke på min fart har hon säkert rätt. Jag har tränat bättre vattenläge med teknikövningen Stålmannen också. Det blev Stålmannen som ubåt. Vi får se hur ytlig jag kan bli i morgon. Då kör jag här, start 10.00.

Jag har i alla fall cyklat några gånger.

Och kanske kan man smyga med sig ett par sådana här? Förklara för tävlingsledningen att de mer är att betrakta som galoscher (jag tycker inte om att bli blöt om fötterna) än simfenor.

Fast jag har en känsla av att de kommer att säga nej.

Lite längre rapport följer i RW no 7.

Nakenchock på Runmarö



Kristus har flygit till himlen. Jag flyger fram (nåja, lufsar i alla fall) på en stig på Runmarö. Klockan är strax över sju på morgonen, det har regnat under natten, stigen är fuktig, det luktar skog och mylla. Hjärtat slår, pulsen dunkar, blodet fullt av syre. Himlen kan vänta, paradiset finns här på jorden.

Här springs en halvmara någon gång varje år på sommaren. En ganska nedtonad sådan. Ett träd har fallit ner över stigen sedan sist. Kanske efter en storm i vinter? Fuskar, genar, kapar till 14km.

Hej hej havet! Den nakna sanningen – 10 C gjorde doppet kort!