Guldjakt i Terräng–DM!

   Jag står i köket och diskar och lyssnar på Alex & Sigges podd. Det är mycket meditativt, smutsigt porslin förvandlas till skinande rent samtidigt som Alex och Sigge vrider och vänder på personliga svagheter och tillkortakommanden. Sigge älskar sin hund Bianca, Alex tycker Sigges hund är fullkomligt ointressant. Sigge ska fira tio år som gift med ett nytt bröllop och funderar på vad slags tal han ska hålla till sin fru. Det var lättare första gången. Alex tänker på döden mest varje dag, än mer nu när han är pappa till tre barn. En dag ska de alla vara borta, uppslukade av evigheten, det är en fruktansvärd tanke. Han vill göra allt för att förlänga livet så länge som möjligt. Och så berättar Alex om sina löpturer ute på Djurgården på morgnarna ….

Nämen vänta nu, har Alex Schulman börjat löpträna!

För ett antal år sedan, när jag kommit ut med min första bok om löpning, ”Ett år av magiskt löpande”, skrev Alex Schulman en krönika i månadstidningen Amelia, där han var porträtterad i helfigur med en cigg i handen, om hur löjeväckande löparboomen var, och tog min bok som ett lysande exempel på denna löpande galenskap. Jag minns inte exakt vad han skrev, men den röda tråden var i alla fall att löpning var ett flyktbeteende, alla dessa löpare rusade bort från något, bort från sig själva – inte mot någonting, in i något vackert och stort (som jag försökte formulera det).

Och nu har Alex Schulman alltså börjat löpträna. När faen blir äldre börjar han löpträna, tänker jag filosofiskt och diskar av ännu en tallrik. Det är så vackert, både att Alex Schulman har börjat löpträna, och hur gammal köttfärssås försvinner från tallriken. Jag tror jag ska försöka intervjua honom om denna löpning … och ödmjukt ge tillbaka en smula för gammal text.

Sedan är Alex och Sigge elaka mot Peter Jidhe, känd från TV 4.Jidhe har fått diabetes och är nu noga med vad han äter. Han äter mycket frukt, och denna frukt köper han ofta på Konsum. Där upptäcker Jihde en dag ett stort stånd (eller hur man nu ska uttrycka det) med Apelsinchoklad. Jihde blir oerhört upprörd, och skriver en tweet om hur idiotiskt det är att Konsum ställer fram så farliga frestelser för diabetiker bland fruktstånden. Det tycker Alex och Sigge är roligt. De kallar honom för en Knäppgök.

Jag vet inte varför (kanske är det fruktstånden), men jag kommer plötsligt ihåg den där gamla reklamskylten för Konsum vid en motorväg en gång i tiden med texten, ”Kom med i det glada konsumgänget”, där någon målat dit två prickar över o:et i konsumgänget. Det var roligare förr!

Jag diskar en kopp med kafferand, kafferänder är inte lätta att få bort. Jag får köra med stålull. Ojoj, där försvann visst färgen på koppen också. Vad är det för skitporslin jag har?

Sedan blir det reklam i podden för poddens sponsorer (enligt obekräftade uppgifter drar de in en miljon i månaden på pratet i podden, inget pratminus där inte – åhh den var dålig) Alex lägger elegant ut texten om tjänsten Prisjakt och om hur han där hittade bästa priset på en Garmin – det vill säga en LÖPARKLOCKA, med gps. Alex Schulman verkar ju alldeles besatt av löpning. Jag måste verkligen intervjua honom om det!

Så är disken klar. Jag stänger av Iphonen (och podden) med ett diskmedelslöddrigt pekfinger.

Vi hörs igen vid nästa disk.

En tisdag mitt i veckan och jag har suttit och skrivit vid datorn hela dagen om en kvinnlig författare som precis fyllt trettio och som snart kommer ut med en bok där huvudpersonen är en kvinna som ännu inte fyllt trettio som just har fått barn och plötsligt känner sig ohyggligt gammal.

Hon går där och stretar bakom barnvagnen och ser livet utstakat framför sig; mata barn, sova, byta blöjor, köpa radhus, dö. Författaren förnekade inte att huvudpersonen lånat drag av författaren själv så jag försökte trösta henne med att om hon började med t ex  swimrun så skulle allt ordna sig. Det är en sport som håller en flytande långt upp i åldrarna.

Själv ska jag ju snart fylla det dubbla (nänns dock icke nämna siffran, är alltför abstrakt för att verka trovärdig, ser mig numera som Tidlös), har fortfarande småbarn (nåja, 11 och 8) och absolut varken tid eller någon tanke på att dö (knack i trä för det). Jag räknar med fullt ös fram till 90 minst, möjligen att det sedan planar ut något fram mot 120, men då har tekniken förhoppningsvis kommit så långt att man kan ladda ner hela sitt jag på ett USB–­minne och kanske föra över sig själv till någon android av något slag, typ modell Usain Bolt. Eller Killian. Eller kanske någon swimrunner av bättre slag.

Ja, ja drömma kan man ju. Och författaren såg i alla fall lite tröstad ut, om än inte riktigt beredd att direkt investera i en våtdräkt.

Jag var i alla fall lite seg efter arbetsdagen, och bävade för det jag lovat Anna, att hänga med på Åkersberga Triathlonförenings säsongsavslutning på kvällen (hon är med i klubben) med därtill hörande Swimrun. Jag kände mig lite hurven, tänk om det var kallt i vattnet? och till helgen fick jag inte bli sjuk, då ska vi ju köra The Ice Bug Experience på Västkusten/ Bästkusten.

http://icebug.com/icebugx/

Äsch sa Anna, du blir inte sjuk. Och förresten ska vi alla dö (det är A:s mantra inför e v oro i vardagen, det värsta kommer ändå att hända en dag, så det är bara slappna av och ta dagen som den kommer …)

Ja ja sa jag, sett ur det perspektivet så …. och så for vi iväg. Mot Valsjön, där startplatsen skulle vara. Men startplatsen val inte val A trodde att den skulle vala (valhumor).  Än körde jag hit och än körde jag dit, men inga triathleter. Jag körde omklädd i våtdräkt, det började bli varmt både här och där, jag blev en smula modstulen, hamnade så att säga i valet och kvalet.

Makterna vill nog inte det här, förklarade jag, makterna vill att vi ska åka hem igen, lägga oss i soffan och titta på Rapport och Sportnytt.

Men det trodde inte Anna på, hon kände att makterna ville att hon skulle swimrunna till varje pris, och med A:s makter bråkar man icke, så vi rullade på och rullade på och till slut kom vi äntligen fram till en parkeringsplats med 1 person på – och  som till all lycka visade sig vara en triatlet!

Triatleten visade sedan vägen till Valsjön (jaså, var det här den låg, sa A), och där fanns en triatlet till, men inte så många fler. Fler skulle dock dyka upp till korvgrillningen om en dryg timme.

Och där stod vi alltså, en kvartett i gummidräkter, i slutet av augusti en alldeles vanlig tisdag i veckan, och såg skymningen sänka sig över Valsjön och skogen omkring. Och vi gav oss iväg i lugnt tempo, och skogen tog emot oss med höstliga dofter och långa skuggor och mjuka stigar och så kom vi fram till Södersjön för den första simningen, som låg spegelblank och fin … och med en förfärlig massa näckrosor på andra sidan sjön där vi skulle gå i land.

Näckrosor är underbara att titta på, men jag är inte så förtjust i att simma genom dem. Stjälkarna är starka, de kan dra ner en i djupet där Näcken lurar, sugen på evigt sällskap av en eller annan osalig swimrunner.

Men det gick fint, jag vevade på med armarna som en vattenburen gräsklippare och kom upp på land och allt var tryggt och gott igen. Vi sprang vidare, simmade i ännu en sjö, Solbergasjön,  och efter en runda på ungefär nio kilometer och 900 meter simning var vi tillbaka vid Valsjön – och en grill med perfekt glödbädd.

Korvar grillades, och marshmallows, och kroppen mjuk av elden och löpningen och simningen i vatten som fortfarande varit varmt. Kanske var det den sista sommarkvällen, eller den första på hösten. Åkersbergas triathlonförening hade i alla fall fångat den på bästa möjliga sätt, och gjort en alldeles vanlig tisdagskväll till ett minne för livet

Foto: Mia Granlund

Stort tack för det (och tack A:s alla makter som styrde så att vi inte åkte hem igen)!! Och näckrosor är jag numera inte (lika) rädd för … bara att … öhh … ta bladen från munnen!

Så är det dags för ett maraton igen, den här gången i Jönköping, staden vid Vättern som är den sjö där trolltecknaren John Bauer en gång gick till botten med skepp under storm. Fast Jönköping är förstås känt för mer än en sjö det gått troll i, de har ju HV71 också. Världens bästa hockeylag, om man får tro Patrik Groop, layoutchef på Runners World. Bördig från – ja gissa det ni!

En ny mara alltså, och jag vet inte för vilken gång i ordningen.

Det är faktiskt sant, jag har blivit så pass gammal att jag inte kommer ihåg hur många maror jag har sprungit. Fler än femtio är det helt säkert, men där bortom, ett slags töcken. Och lika bra det, det man inte minns har man heller inget ont av.

Ty ett minns jag dock, det gör ont att springa maror. Och det kommer att göra ont i Jönköping också.

Men i alla fall en ny plats att få ont på, tänker jag positivt. Och kul med ett nytt lopp. Eller nygammalt, om rätt ska vara rätt, den här maran har funnits förut, men varit vilande i 33 år. Nu dras den igång igen nu i helgen (start lördag 19 augusti) med stor baluns, för samtidigt firar staden H2O festival, d v s Vattenfestival, med Cirkus Cirkör, Aquanauts ock mycket annat, samt möjlighet att bli sjöjungfru för en dag.

Tänkte jag kunde avsluta maran med det, få till ett slags swimrun med fin fenföring (men kanske lite knepigt fotläge för löpning, för den som icke är fena på att springa … ousch …..):

För mig blir det en helt ny stad att upptäcka. Jönköping har tidigare bara varit någonting jag passerat på vägen till Løkken i Danmark, på den tiden jag åkte dit för att fira sommar varje sommar, på 1900–talet. Det man såg då var mest det här:

Lite Hollywood, kanske lite Bollywood. Men jag har aldrig åkt in för att kolla läget. Det är dags för det nu, d v s löpa runt för att kolla läget.

Det står i inbjudan till loppet att banan är varierad, MEN mycket naturskön. Det där MEN, har jag grunnat på tills jag pratade med en kompis boende i trakten, som sa (om loppet): då blir det många höjdmeter! Jag hade haft någon idé om att det var platt i Jönköping (när jag anmälde mig), men nu blir det visst att knega på i småländsk halvalpin höglandsmiljö. Åh vad jobbigt det ska bli. Samtidigt en slags befrielse, här finns ju en ursäkt om jag springer in (berg)väggen,  – jag stenade till. Oj oj.

Banan ser i alla fall ut såhär:

Jag har minimalt med långpass bakom mig av olika orsaker (mest bekvämliga sådana), men fick ändå ihop hyfsat med mil sista semesterveckan. Hoppas det räcker till ett lopp med en värdig hållning ända in i mål. Med åren har stil kommit att bli viktigare än tid. Ambitionen är att bli en tidlös löpare!

Och om jag tar mig i mål kommer jag få en fin medalj, som ser ut såhär:

Man får samma medalj om man sprungit halva sträckan också. Mycket praktiskt om man skulle springa fel efter 17 km, då banan delar sig. Men det kommer jag naturligtvis inte att göra. Jag är övertygad om att långa loppet vinner i längden!

Så, för ni som också tar er till Jönköping i helgen, väl mött i starten 09.00!!!

Lördag morgon, och väldigt tidigt. Upp i ottan för att trycka in semestertvätten i tvättstugans två maskiner. Klockade in på 06.09. Jag har klockat mycket sista veckan, och jag klockar på. Klockade in 9.4 mil från fredag till fredag, och så mycket har jag inte sprungit på år och dag. Det var bara lågintensiva pass på skogsstigar och grusvägar under en semestervecka på Runmarö, och aldrig längre än 22 km. Jag tänker att mängd är bra inför det jag har framför mig, Jönköping Marathon nästa lördag. Har inte sprungit en mara på ett år, upplägget är blott att överleva på ett värdigt sätt. Ska skriva om loppet, som återuppstått efter 33 år.

Så där sitter man och lassar in gröt och är ganska nöjd med sig själv, nu väntar en vecka med löpvila (eller bara ett litet fartpass eller så), men så plingar det till i mejlen. Det är från Anna i Åkersberga.

– Jag har fått startplats i Ångaloppet Sprint, ett avhopp, vi kan hoppa in, kan du? Vi måste åka från stan 10.00.

Allting blir plötsligt väldigt jobbigt. Tvätten? Kommer inte hinna torka klart. Och det är dödsstraff på att lämna tvätt i tvättstugan på annan tvättares tid. Barnen? Dottern, 8, sover som en sommarlovsstock, sonen, 11, gick upp vid sjutiden för att spela FIFA, svältfödd efter en TV-spelsfri vecka på skärgårdsö, men nu har han kommit igång med spelartransaktionerna och snart har han råd att köpa Messi. Kan man slita honom från skärmen?

Sväljer gröt, klunkar kaffe. Tittar ut genom fönstret, på molnen. De är grå. Det är rätt svalt ute. Dagen innan härjade värmeböljan Lucifer, kvällstidningarnas löp skrek om chockvärmen. Men det var i går det. Idag är det perfekt swimrunväder. Och blöta lakan kan man ju alltid hänga över dörrkarmar.

Diplomatiska förhandlingar med barnen. Sonen far till polare, dottern ska baka cupcakes i Åkersberga med Annas tonårsdotter. Plus generöst ekonomiskt tillskott till lördagsgodis. Vi kör! Ånga, här kommer vi!

Avfart Trosa, väg 262 mot Studsvik, skyltad som Utflyktsvägen! Vacker vindlande väg genom sörmländskt sensommarlandskap, grönt och fuktigt. Vindrutetorkarna går, det småduggar, men regnet upphör när vi närmar oss Ånga.

Vi är på äventyr igen, och det är kul! Det är mer än kul!

Vi förlovade oss för en månad sedan. Anna säger att hennes chef frågade när vi skulle gifta oss. Hon skrattar lite. Annas brorsa har varit förlovad i trettio år, har två vuxna barn.

Oj oj, gifta oss.

Jag tittar på vägen, jag tittar in i mig själv. Hör mig själv säga (är det verkligen mina läppar som rör sig, de verkar ha ett eget liv) där på Utflyktsvägen någonstans mellan Studsvik och Ånga:

– Anna, vill du gifta dig med mig?

– Ja, det vill jag, säger Anna.

Ojojojoj.

– Är du riktigt säker på det?

– Ja, det är jag.

Ojojojoj.

Båda händerna på ratten, fokus på vägen. Inte åka dike nu.

– Men nu kör vi swimrun!

– Nu kör vi swimrun, säger Anna!

Anna är snabbast i vattnet, och jag på land. Men vi har en plan, så fort vi närmar oss vatten ska jag dra på ett par hundra meter så jag får en femton tjugo meters försprång i vattnet. Det är inga långa simningar på sprinten, längsta runt 200 m, och antalet simningar 10. Totala sträckan är 11 km, 10 km löpning, en kilometer simning.

Starten går från en stor åker, det luktar koskit och skog och hav, precis som vi swimrunners vill ha det. Löpningen är mest trail och stig, knixigt och trixigt och mycket roligt. Simningarna i sjöar och hav.

Starten går och vi söker en rytm. Tre kilometers löpning innan första doppet, efter en kilometer är våtdräkten mer än varm och skön. Anna kör utan våtdräkt (är uppväxt norröver, fasar för höga temperarturer) men jag gillar att ha flytkraften i gummit. Dräkten skyddar också mot otäcka växter, jag älskar att titta på näckrosor, de är så vackra, men att simma bland dem är läskigt, de kan dra en ner i djupet med sina läbbiga stjälkar, det har jag läst i en sagobok en gång.

Vår taktik fungerar perfekt. Jag först ut i vattnet, Anna kommer ifatt som en delfin … eller torped … när hon kommer nära … och vi landar perfekt i land.

Underbara funktionärer längs banan, ute på små öar. De hejar och langar vätska och bananer, till de som vill. Här och där är det väldigt hala landstigningar, rep med knutar är utlagda så att man kan dra sig upp. Ibland hjälper jag Anna uppför med påtryckningar akteröver, en förlovad mans privilegium. Känner mig som en sann gentleman of Swimrun.  

Det är vi och skogen och havet, pulsarna pulsar, hjärtan pumpar blod, sinnet är fullt av syre. Vi rullar fram i en jämn rytm, det är gemensam upplevelse och gemensam upprymdhet och det är alldeles underbart. Finns det en mening med livet, så finns den nog här någonstans, just i skogarna runt Ånge, en dag som denna.

Vi går i mål som 27:a i mixklassen, på 1.45.52, under artistnamnet ”Team Dufwenberg” (stort tack för startplatserna).

Manlig dresscode: Tom Jones

Vi duschar och äter morotsoppa (som arrangörerna bjuder på) och kollar att barnen lever (det gör dom, i all välmåga) och så bara sitter vi där. Var kom den här lördagen ifrån? Swimrun, och ett frieri!

Ja, det är väl bara att tacka arrangörerna av Ångaloppet! Så, stort tack – den här dagen kommer vi aldrig att glömma!!

Och sedan var benen så trötta så blev det Ånga–landå till bilen!!

Och hur har sommaren varit? Har sommaren varit, undrade kollega. Den har väl inte börjat än?

Ja man kan ju undra. Läste rapport från Laponia Ironman, 13 C i vattnet och 2 C i luften. Majbrasor halvvägs för att tina upp cykelfötter. En kan börja rosta för mindre. Och vän på fjällmarsch skrev att det bästa med fjällen är de fantastiska vyerna och skickade bild på Blåhammaren. Eller vad det var för  något, man såg bara fyra nyanser av grått i dimma med siktdjup två meter. Det är så härligt och stärkande i fjällen.

Då var det bättre i Aosta, Italien, med riktig höjdarlöpning. Här kände jag mig toppen! (längre reportage i RW framöver)

På Öland var det också fint. Här en fantastisk solnedgång över Mönsterås Pappersmassefabrik. I tio år trodde jag det var Oskarshamns kärnkraftverk, men i år blev jag upplyst (!). Det är aldrig försent att lära sig något nytt.

Och när jag var ute och sprang med Anna i Åkersberga blev jag av okänd anledning plötsligt förvandlad till en groda. Men så kysste Anna mig och så blev jag hennes prins igen.

Och så en sväng på Moderna Museet med min yngsta dotter, som tyckte det mesta var konstigt (blink, blink).

Och för de som tvivlar så har jag från säker källa hört att sommaren kommer i augusti. Då kommer Ryss–värmen, Greklands–hettan och Spanienvärmeböljan, på en och samma gång. Just där i skarven mellan semestern och början på arbetet. Man kan bli ateist för mindre.

Vad gäller löpningen i övrigt, så ska jag springa Jönköping Maraton 19 augusti. Då får det gärna vara lagom varmt.

Hörs!