Inför Lidingöloppet.

Det är så många människor jag vill tacka. Så många som hjälpt mig igenom det senaste året. Så många att det kräver ett eget inlägg! 

Mitt första tack går till Guy Storbacka, världens bästa tränare. Det är inte alltid så lätt för en tränare då adepten är sjuk eller skadad och han inte riktigt kan hjälpa till. Det är inte helt lätt för en tränare heller då adepten flyttar utomlands och han inte kan se hur träningarna ser ut. Men vi har haft telefonkontakt hela tiden och han har varit med under tävlingsäsongen. Vårt samarbete funkar utmärkt och Guy vet verkligen hur jag fungerar som idrottare samtidigt som han också kan se mig som människa! Vi har nu samarbetat i 8½ år och jag ser ingen anledning till att ändra på saken.

Nästa stora tack går till Magnus och till familjen. Till Magnus, min underbara sambo, som står ut med mig varje dag (eller så kanske han låtsas, hur som helst så gör han det bra). Som orkar med mina humörsväningar och mitt deppande under tiden jag var skadad. Som tycker om mig för att jag är den människa jag är och inte för att jag springer snabbt. Men det tycker han också om. Åtminstone så länge han vet att han är snabbare än mig på sprintsträckorna.

Samma sak är det med familjen. De står kanske inte alltid ut med mig, men de försöker åtminstone. De hejar och de vill alltid mitt bästa, men de skulle tycka lika mycket om mig även om jag bestämde mig för att sluta springa. Tack till mamma och pappa för att ni är mamma och pappa. Tack till Heidi och Zenitha som orkar heja och bry sig trots att de själva dragits med skadeproblem under en längre tid nu. Tack till Tony för alla grattiskramar och tack till Conny för att du är världens bästa lillebror. Och tack till släkten som alltid hänger med i vad jag gör och som bryr sig, även om de kanske inte annars alltid är så idrottsintresserade. 

Tack till Tom Andtbacka, som står ut med mina telefonsamtal då jag har problem. Som alltid är villig att hjälpa till. Tack till Christoph Treier som alltid kommer med smarta ord då den mentala biten hamnar i en svacka.

Tack till Ellen, min fina fina vän, som alltid gör mig så glad. Tack till sektynmänniskorna för att ni är bäst. Och förlåt för att vi bara pratar spikskor och kilometerhastigheter hela tiden. Tack till alla andra vänner och bekanta som tagit sig tid att slänga över ett fint meddelande då och då, det värmer! Tack till Patrik som hjälpt mig med saker jag inte fattat i Sverige, och som har varit ett fantastiskt löpsällskap och visat nya vägar!

Tack till massören Glenn. Att besöka Glenn är bäst, både för att massage är guds gåva till mänskligheten men också för att Glenns humor är fantastisk. Det är inte alltid man ligger och skrattar på massagebänken. Tack till Björn Sverre på access rehab. Jag hatar verkligen de där nålarna men vem vet, utan dem hade jag kanske haft foten i oskick ännu. Tack till Sirpa på Running Sweden som har hälpt mig att hitta mina inre magmuskler och som inte skrattat åt mig trots att jag säkert är den fysiskt svagaste idrottare hon nångång samarbetat med. Tack till landslagsläkaren Timo Kuusisto som hjäpt mig med alla sjukdomsproblem, smidigare än så blir det inte. Tack också till övriga läkare som hjälpt mig, lite här och var i Norden. 

Tack till sponsorerna; Andelsbanken och Polar. Ni gör allting lite enklare!

Tack till IFN, ÖID, SFI, SUL och OK för allt stöd, ni gör min satsning möjlig. 

Tack till alla ni människor som tar er tid och hör av er, både då det går bra och då det inte går så bra. Tack till er som suttit i publiken och hejat i sommar. Och tack till er som hejat framför tv:n också. 

Många har sagt ”nämen du får säkert så många meddelanden att jag inte vet om jag ska våga skriva längre, jag börjar känna mig jobbig”. Ni är inte jobbiga. Det spelar ingen roll om jag får fem eller femhundra meddelanden, varje litet ord gör mig glad. Tack för att ni bryr er och förhoppningsvis kan jag ge er lite glädje också.

Med så här många fantastiska människor runt omkring sig är allt möjligt. 

STORT TACK TILL ER ALLIHOPA! 

Och förstås tack till Runners för att jag får skriva mina konstiga tankar här.

Sandra

Och tack till benen och hela kroppen, som står ut med mig och min hjärna. 

---

För det första, tusen tack för era gratulationer efter helgens lopp. Det värmer!

För det andra, helgens lopp. Ganska enkelt att beskriva. Mentalt jobbigt men väldigt kontrollerat. Det är alltid mentalt jobbigt då någon ligger i rygg men löpningen var väldigt bekväm och kontrollerad. Kunde till och med spara mig inför slutspurten och kände att det ännu hade funnits mera att ge vid behov. Men det finska rekordet som jag jagat i fyra år är nu äntligen mitt. Fantastiska Johanna Lehtinen som hade det förra rekordet var väldigt glad över det också. Rekord är till för att slås! Och även om inte ens söndagens lopp var ett perfekt lopp så var det ändå ett bra sätt att avsluta säsongen på. Kan jag springa 9.38 en skitsäsong så blir det kul att se vad jag kan göra om jag får vara hel och frisk den kommande träningssäsongen.

Jag satt just och funderade över säsongen och funderade på vad jag har gjort för bra i sommar och hittade ändå en hel del godbitar (som för övrigt är ett obehagligt ord):

– Terräng-FM, 6km, i Vanda i maj vann jag med ca 1min i ett väldigt lätt lopp, formen var på topp.

– 3000m i Norge i ösregn, kyla och storm i slutet av maj kändes jäkligt bra och det blev nytt utomhuspers på 9.04 (innepers: 8.59)

Sen gick hela juni uselt p.g.a. mycoplasman eller vad det nu sen var. 

– 1500m i slutet av juni på 4.16 var ändå pb med 1s och första 1500-loppet på flera år. Med tanke på mitt löpskick då och att jag sprang sista 700m helt ensam så var det helt godkänt.

– 3000m i mitten av juli på 9.03. Loppet kändes inte så bra och jag åt ännu mediciner som gjorde att kroppen inte kändes helt hundra.

– 3000m hinder på FM i slutet av juli blev en kontrollerad seger och första gången sedan loppen i maj kändes kroppen riktigt bra. Jag var pigg i benen och sparade på krafterna i mitten av loppet. Pb på 9.43.

– 5000m i början av augusti på 16.01. Tiden är inget jag är nöjd med då jag siktade på att springa under 15.40 men med noll motstånd och extrem värme så var det godkänt. Jag sprang mest för att ta mig i mål.

– 3000m hinder i sutet av augusti på 9.40. Hade två hårda pass + naprapatbesök + hård massage + hemresa från Sverige + mormors begravning under de 6 dagarna innan loppet och det blev bara för mycket. Kroppen var helt död och jag kan inte förstå hur jag kunde springa på 9.40. 

– 3000m hinder nu på Finnkampen. Bra form, pigga ben och kontrollerat lopp. 9.38.

Så jag har fått ihop 7 personbästan i sommar, dock inte en enda tid jag är nöjd med (även om jag givetvis är glad över att äntligen inneha finska rekordet och över några segrar) Men någonstans måste man nog börja. Och ja, jag har sagt det tusen gånger men säger det igen, med tanke på hur träningssäsongen 2012-2013 såg ut så är det fullkomligt galet att jag har kunnat springa som jag har gjort. 

Jag är verkligen redo att ändra saker i mitt idrottsliv nu. Blir väldigt motiverad av att tänka på vilka tider som är realistiska att springa på inkommande säsong om allt går vägen. 

Det senaste idrottsåret, från september 2012 fram tills nu, har varit det absolut tyngsta hittills i min karriär, såväl mentalt som fysiskt. Mellan alla skadeproblem och sjukdagar så har jag ändå byggt upp en mental styrka och en större vilja än jag någonsin haft förr. Det är värt att kämpa sig igenom varenda liten motgång, varenda jobbigt träningspass. Det är värt alla skitkommentarer och det är värt alla misslyckanden, man lär sig av sina misstag. Det är värt alla prioriteringar och det är värt att lämna bort ett normalt liv för idrotten. För det ger så otroligt mycket, på alla sätt och vis. Och den senaste säsongen har gett mig mera än någonsin. Det är svårt att säga exakt vad jag tar med mig från det senaste året, men jag har fått så många aha-upplevelser, blivit en så mycket smartare och starkare idrottare och blivit så otroligt många erfarenheter rikare. För att inte tala om alla fantastiska människor man träffat och lärt känna!

Nu är det dags för viloperiod, och det erkänner jag, att det är otroligt svårt att vila. Jag känner mig obekväm med det då jag är så motiverad att börja träna hårt igen. Men samtidigt behövs vilan. För kroppen och för huvudet. Efter Lidingöloppet 28 september är det dags att stänga träningsdagboken för 2013 och öppna en ny (och ja, jag kommer till och med att byta format på kommande års träningsdagbok (efter mååånga år med likadana små häften). Allt är nytt). 

Den 1 Oktober 2013 börjar den spännande, lärorika, jobbiga och fantastiska träningssäsongen inför säsong 2014. Och det är mycket möjligt att jag då äntligen, efter fyra halvdåliga säsonger, verkligen får till det! 

Jag vill avsluta med att säga tack. Men det ska få ett helt eget inlägg!

Sandra

---

Jag har kollat igenom mina senaste blogginlägg och de verkar ju inte alls speciellt muntra. Detta är ju lite trist, speciellt i och med att jag egentligen känner mig ganska munter. Men jag fungerar väl som en alltför stor del av mänskligheten. Man glömmer att skriva om det som är bra och påpekar bara det som borde förbättras. Jag om någon borde skärpa mig med det. 

Men det är lite väl mycket på gång nu. En säsong som ska avslutas, helst med resultat jag själv kan vara nöjd med. Säsongen ska utvärderas och gås igenom. Nästa säsong ska planeras och målen läggas. Jag ska tömma min lägenhet här och försöka packa ner hela mitt flyttlass i en väska och komma tillbaka till Sverige. Vi ska försöka hitta en ny lägenhet som man faktiskt ryms två personer i och flytta dit. Jag ska ha min övergångsperiod och övertyga min kropp om att den måste vila. Jag ska börja på med mina kurser och komma igång med lite tränarjobb. Inför kommande säsong ska det diskuteras med förbund och olympiakomittén och fyllas i blanketter och planeras. Ett stödteam inför nästa år ska fixas och sponsorer och den ekonomiska biten ska vara väl planerad. 

September och oktober är inte så tysta och lugna som man skulle kunna tro, då säsongen är över och allt. Det är mycket på gång hela tiden. Men samtidigt är september och oktober utan tvekan de roligaste träningsmånaderna! 

Jag har mycket framför mig. Mycket roligt.

Tyvärr får nog bloggen bli lite lidande framöver. Ni får titta på mig live på Finnkampen nästa helg istället! Kom ihåg vilket land vi håller på (FINLAND!)

I övrigt så tycker jag att ni ska klicka runt på de andra bloggarna, de är trevliga, underhållande och fulla av spännande bilder. Mina personliga favoriter är Ulrika och Anders F, men det betyder inte att de andra är sämre. Läs, läs, läs!

Och jo, ifall det blir en lång bloggpaus (med mitt tålamod kanske den bara bli en vecka, vem vet) så oroa er inte, det kommer ett Lidingöloppsinlägg i år igen! 

Ta hand om er tills vidare! 

Och tack för alla fina kommentarer jag fått den senaste tiden, ni är bäst! 

Sandra

---

Efter söndagens lopp gjorde jag en intervju. Där framhöll jag att sjukdomar och skador sällan bara är otur utan att det oftast finns bakomliggande orsaker. Man kanske hade kunnat göra något annorlunda för att förbättra sitt immunförsvar eller träna mera skadeförebyggande osv. Precis som jag skrev i mitt förra inlägg. Jag sa också att jag inte har gjort det tillräckligt bra och att det är mitt fel att de senaste säsongerna har sett ut som de har gjort. För oavsett om jag har gjort fel rakt igenom eller om jag har bara har haft otur och varit för nära sjuka människor så kan jag knappast skylla på någon annan än mig själv. Ingen annan har skadat mig eller slängt körtelfeber på mig. Det är jag som äger min idrottande kropp och det är jag som bestämmer över den. Så enkelt är det. Jag nämnde också att det känns som att jag aldrig har satsat på min idrott, men jag var uppenbarligen inte tillräckligt tydlig med att berätta att det är väldigt svårt att satsa för fullt då man knappt hinner börja på innan en skada/sjukdom dyker upp.

Lite trist var det att öppna tidningen nästa dag och läsa att jag slarvar hela tiden, att jag inte bryr mig eller tar min idrott på allvar. De fick det nästan att låta som att jag har blivit sjuk med flit och att jag har skadat mig för att jag har glömt att träna. Jag lät som tidernas mest oseriösa idrottare. Det var mina ord som använts, men betonade på ett nytt sätt.

Senast en halv vecka innan stod det i samma tidning att förbundet påstått att jag var den enda finska friidrottare som misslyckades i VM. Jag uppnådde visserligen inte mitt mål att ta mig till final, men jag gjordet ett väldigt lyckat lopp. 

Men nu går alltså människorna omkring här och tror att jag har sagt att jag inte bryr mig. 

Förbannade media. Kan inte idrott bara få vara träning och tävling? 

Men så här är det och man lär sig hela tiden. Det är också därför jag vill blogga. För att ha chansen att beskriva sanningen. 

Det är en sak som jag definitivt har lärt mig i sommar. Hur det är att vara elitidrottare. Att direkt man börjar synas i media så är man inte längre än människa. Då är man allmän egendom utan känslor och alla har rätt att säga vad som helst om personen i fråga och åt personen i fråga. Jag vet att det funkar så men jag har svårt att acceptera det.

Det är klart att man ska kunna ta kritik. Och givetvis har alla rätt till en åsikt. Men de som skriver har oftast en klar inställning och då spelar det ingen roll vad det handlar om, de har bestämt sig för vad de tycker och letar fel tills de blir helt hysteriska.

Problemet är inte innehållet i kommentarer som flyger till höger om vänster om idrottares utseende, inställning, utförande, tankesätt osv. Problemet är att det finns så många respektlösa människor som tror sig veta mera än alla andra. ”Som idrottare ska man kunna ta sånt där”. Vadå? Ska man behöva lägga in skithantering i sitt träningsprogram?

Det här gäller inte mig mera än någon annan. Det gäller knappast finsk friidrott mera än någon idrott alls i världen. Det gäller väl alla offentliga personer i hela världen. Och alla människor som tror att man lär känna någon via media. 

Allt det här är egentligen inget nytt för mig, men i sommar har det varit lite väl mycket. Men i sommar har jag också installerat en ignorera och radera-knapp i mitt huvud. Den är ibland svår att hitta men då jag väl gör det så är den effektiv. 

Och som man tragiskt nog påpekar alltför sällan så är ju de som betyder något alltid lika fantastiska. Och även anonyma positiva kommentarer dyker upp. Jag är ytterst tacksam över varje litet hejarop. Det spelar ingen roll om ni är fem eller om ni är femhundra som hejar på mig, varenda en av er gör mig lite gladare ändå.

På lördag ska jag tävla i Frankrike och det ser jag väldigt mycket framemot. Jag har inte en blekaste aning om hur startfältet ser ut så det är omöjligt att lägga någon press på sig placeringsmässigt. Men jag hoppas på ett bra och jämnt lopp, med motstånd hela vägen. 

Träningsmässigt har jag tagit det lugnare sen i söndags. Ikväll springer jag det enda lite hårdare passet innan helgen och det är inte speciellt hårt. Jag lär mig av mina misstag. Förra veckans träningsdagar var egentligen riktigt bra, det var först i efterhand då jag byggde ihop dem till en hel vecka som jag insåg att jag borde ha haft en lite lugnare dag där emellan. 

Gör om gör rätt.

Sandra

---

Här har ni den korta sammanfattningen om hela min hinderkarriär:

2006: 10.56 (mitt livs första 3000m hinder, 17år gammal och enda deltagaren i loppet)

2007: 10.24 (mitt första FM-guld på seniornivå, personbästa i nervositetsillamående)

2008: 10.00 (en femteplats och bästa europé på VMu20 i Polen, synd att det inte var EM)

2009: 9.45 (9.47, klarade VM-gränsen (9.48), 9.46 på VM och 9.45 på Decanations i september)

2010: 9.54 (klarade EM-gränsen (9.55) på ren vilja, låg kring 9.55 hela sommaren)

2011: 9.49 (klarade VM-gränsen (9.50) i sista försöket)

2012: 9.43 (OS-gränsjakt (9.48), där gränsen klarades med marginal)

2013: 9.40. Hittills.

Det här är vad människorna ser. Och jag förstår dem helt och hållet då de tror att jag inte har något utvecklingspotential. Att jag har gjort mitt. Fem sekunder sedan 2009 är klent. De får gärna fortsätta tro att jag inte kan utvecklas. Jag gillar att överraska. 

Det människorna inte ser är det här:

Fram till 2009 hade jag aldrig skadeproblem. Aldrig. 

Träningssäsong 09-10:

Drog på mig ett krånglande knä i Sydafrika i Januari. En månad löpträning försvann och jag fick tejpa knät och använda knästöd varje dag fram till juni. Hela säsongen var mina ben ”konstiga”. Kunde springa 1km lätt och sedan bara dog jag. Helt kraftlös. I efterhand misstänker jag allergi eller liknande. Det kändes inte som dålig form. Tog mig ändå till EM men låg kring 9.55 hela säsongen.

Träningssäsong 10-11:

Hösten började lite småkrångligt med en stor motivationssvacka som pågick flera månader. Jag vet inte orsaken till det men jag hade ingen lust att träna. Men jag tränade ändå och under inomhussäsongen var jag i fint skick. I början av april gav andra knät upp och ingen kunde hitta något problem. Jag avbröt mitt portugalläger och fick alltför många onödiga kortisonbehandlingar. Jag kunde inte springa alls och testade olika typer av alternativ träning men det var väldigt svårt att hålla igång och motivationen var i botten. Ingen hittade något fel och först efter ett tre månaders löpuppehåll kunde jag sakta men säkert börja springa igen. Formen var usel men jag gick snabbt framåt och bara 7 veckor efter att jag börjat springa igen så kvalade jag till VM. Förlägret på VM misslyckades och VM gick uselt.

Träningssäsong 11-12: Jag inledde hösten med att springa ett Lidingölopp som jag länge sett framemot. Efter halva loppet 15km gjorde sig knäproblemen påminda och idiotiskt nog så bröt jag inte loppet utan haltade de sista 15km i mål. Efter det tog det två månader innan jag sprang normalt igen. Mycket idiotiskt av mig, men man lär sig av sina misstag. I januari 2012 var jag i mitt livs bästa skick och sprang 3000m utan motstånd på 8.59. I början av april började det krångla igen och denhär gången var det knävecket. Det blev en månads löpuppehåll men den här gången hjälpte faktiskt kortisoninjektionen och formen steg snabbt igen. Under juni fungerade ändå ingenting. Benen var mystiskt sega och kraftlösa oavsett vad jag gjorde. Det låter som överträning men det är helt orealistiskt. Istället misstänker jag allergi även här. Första gången som mina ben fungerade var i den regniga EM-finalen i Helsingfors. Resten av säsongen gick halvbra, och jag hade svårt att springa i grupp, men blev många erfarenheter och ett personbästa rikare.

Träningssäsong 12-13: Jag började med att överbelasta min fot på Lidingöloppet. Är ovan vid långlopp och förstod inte hur lång återhämtningsperiod som krävdes. Ingen hittade något fel på foten så jag skaffade gymkort i Stockholm och började träna alternativt tills kroppen sa stopp en dag, mitt under ett superlätt spinningpass. Jag var totalt slut och vilade över en vecka utan att förstå vad som var fel på mig. Sen fick jag beskedet att jag hade körtelfeber och sammanlagt blev det en månad på soffan, utan någon som helst träning. Då jag började springa kring julafton så var 5km en utmaning och en plåga men det var bara att kämpa på. Ett par veckor senare var det bättre men då sa foten stopp igen och det var bara att hoppa på cykeln. Jag började löpträna första gången (sedan september!) först i mitten av februari och då låg veckomängden på 50km. Formen steg snabbt och i maj var jag i toppskick och såg framemot en bra säsong. Men direkt säsongen började insåg jag att något var fel. Jag var kraftlös på tävlingar och flåsade som ett djur på lätta distanspass och än en gång misstänkte (och misstänker ännu) jag allergi. Blodprovet visade dock på mykoplasma och tre veckor med antibiotika började. Medicinen gjorde mig trött och seg men direkt jag slutade med den så började det gå framåt. Och ungefär där är jag idag.

Så där ser den alltså ut. Listan över mina omtalade omständigheter. 

Varje år bestämmer jag mig för att hålla mig frisk och skadefri, men det räcker inte att bestämma. Visst kan man ha mycket otur då man drabbas av problem men oftast finns det en bakgrund till det. Man behöver inte nödvändigtvis ha gjort något fel, men man kunde kanske ha gjort något bättre. Tyvärr märker man ju det oftast för sent. 

Jag har aldrig haft problem med att göra min löpträning. Jag gör det jag ska göra, oavsett om jag är motiverad eller inte den dagen. Jag lämnar inte bort en träning bara sådär om jag inte är sjuk eller liknande. Men jag har hittills inte varit heltidslöpare och jag har inte levt som en elitidrottare vid sidan om träningen. Inte varit tillräckligt noga med balansen i träning-vila-sömn-näring och liknande.

Jag tänker aldrig bli en 24-timmarsidrottare i den bemärkelsen att jag lever som en idrottare konstant. Det kommer att komma sena nätter med vännerna någon helg, det kommer att komma för mycket onyttigheter nån vecka och det kommer att komma dagar då jag fuskar med stödträningen. Men jag kommer att leva som en 24-timmarsidrottare i den bemärkelsen att jag är medveten om att jag är idrottare då jag gör mina val. Jag kan unna mig en helkväll med gänget men måste då kanske fundera om jag ska byta plats på något träningspass eller liknande. Planerar man bra så ordnar sig det mesta. Att vara idrottare 24 timmar i dygnet är skrämmande. Jag vill känna att jag har ett liv vid sidan om också, för jag kommer inte att leva som elitidrottare hela mitt liv.

Men kommande år har jag gjort det valet att jag kommer att vara heltidsidrottare. Jag kommer att studera lite vid sidan om, gå olika kortare kurser och jobba som tränare ibland, mest för att komma bort från löpningen lite och ha ett socialt liv. 

Målet för nästa säsong är väldigt högt men så skrämmande realistiskt att det pirrar i min mage bara av att tänka på det. De senaste åren har jag verkligen fått perspektiv på saker och ting och nu vet jag vad jag ska göra för att hålla mig hel och skadefri. Jag vet vad jag ska göra för att kroppen ska hålla för den träningsmängd jag behöver. 

Att jag har kunnat göra de resultat jag har gjort de senaste åren är egentligen ganska otroligt med tanke på de problem jag haft. Och tanken på vad jag kan göra med en hel träningssäsong i bagaget är ganska trevlig.

Det kommer att ske stora förändringar i mitt liv som idrottare framöver och jag tror att det är precis vad som behövs. Viljan, motivationen och självförtroendet är på plats. 

2012 krävdes det 9.36 för att ta medalj på EM.

2013 hade tredje bästa europé på VM 9.37.

Igår sprang ja 9.40 i ett dåligt lopp med slitna ben.

Den sanningen ger mig någon typ av kick.

Den där sanningen om att det finns så mycket som jag kan förbättra gör mig ganska ivrig också.

Det är fritt fram för mänskligheten att tro vad de vill. 

Har jag coachen, sambon, familjen, vännerna och framför allt min egen hjärna på min sida så klarar jag mig fint. Och det har jag.

Jag ser framemot slutet av säsongen och början på träningssäsong 2013-2014. Nu är det dags för förändringar!

Och ja, jag ska fortsätta jobba med vattengraven. Och nej, jag behöver inte era åsikter om den.

Sandra

---