Det är som det är, vid en viss ålder blir det allt knepigare att sätta PB.
Det är också då man börjar kalla sig för Tidlös, för att inte skrämma (ungt) folk när de frågar hur gammal man är. Men så kom jag på en genial idé (somliga av oss blir ju klokare med åren, om somliga får säga det själv), klart det går att sätta PB i vuxen ålder – det är ju bara att springa en distans man aldrig har sprungit förut!
Turebergs friidrottsklubb lockade med VSM i mångkamp, där gavs också möjlighet att springa 800 meter. Jag funderade över mångkampen, där skulle det också stötas kula. Det har jag provat på en gång, det var inte roligt, det är inte den typen av kula man joxar med. Kulan jag stötte den gången föll ner som död inte långt från mina fötter, där fanns ingen som helst fjädereffekt i min arma arm. Så nej till mångkamp. Men kanske 800 meter, det har jag aldrig sprungit förut. Otroligt kort jämfört med t ex en mara. Hur svårt kan det vara?
Jag erinrade mig dock brorsan när han kutade 800 meter i VSM i Högby år 2021, en märklig syn. Han var med fint i loppet ända fram till sista kurvan, där blev det något slags tvärstopp, sedan gick det oerhört trögt fram till mål. Väl där svajade han bakåt, men fötterna hade lyckligtvis passerat mållinjen och det är ju det som räknas, även om ändan s a s är kvar i loppet. Det såg mycket lustigt ut. Något sådant skulle dock aldrig hända mig, det var jag övertygad om. Så jag anmälde mig till 800 meter i Turebergs arrangemang.
På plats i Sollentuna–hallen stöter jag på en verklig veteran, Ulf Wickbom, duktig löpare och gammal krönikör i RW, som just sprungit 60 meter. Det var debut i M80, och nu ska han hem och fira åttioårsdagen. Han hade också hoppat stavhopp, en gren han tagit upp när han var 75. I jämförelse är skidlegenden Stenmark, som börjat med stav vid M65 och med sikte på Veteran–VM i Göteborg i augusti, ju knappt torr bakom öronen.
Starten närmar sig, och en viss nervositet inträder. Brorsan hade pratat mycket om loppet i Högby under de år som gått sedan loppet, om hur han öppnat för hårt men snittat 3.20 i loppet trots att han i stort sett varit otränad och dessutom skadad, och det ena med det andra.
Jag har provat på att springa 400 meter på band några dagar innan i 3.20, och det var jobbigt, inte bekvämt alls. Och nu ska det till ytterligare 400 meter innan jag är i mål. Brorsan är på plats och ser förväntansfull ut. Jag har kanske vid något tillfälle skojat lite om hans målgång i Högby, möjligen refererat till silly walking modell John Cleese i Monty Pythons flygande cirkus, nu hoppas han på något liknande. Det gör inte jag.
Hur det gick? Det gick väldigt fort, det var knappt jag hann reflektera över de fyra varven på banan, de bara for iväg med ett swooosch. Jag hörde publiken heja på men hade inte tid att titta åt sidan, jag bara följde en rygg och höll den så gott det gick och när det var 200 meter kvar gled jag förbi fast benen började uppföra sig märkligt (knäna liksom tappade styrseln) och hela vägen in i mål hörde jag mig själv flåsa som jag aldrig flåsat förut och någon vacker syn på upploppet var man nog inte. Men som varande Tidlös har man ju också lämnat det mesta av fåfänga över sig.
2.40.24, klockade brorsan och såg nöjd ut och förklarade att han som han mindes det hade sprungit på 2.40.10 i Högby. Men som den noggranna man han är i grunden, och med tanke på att hans broder nog skulle dubbelkolla, minnet kan ju trots allt spela en spratt i vuxen ålder (de fiskar man fångat i barndomen blir allt större med åren, och löptiderna allt kortare), börjar han googla på resultat i Högby. Jag är själv övertygad om att jag sprungit 60 meter på 7,80, möjligtvis 7.82, som sextonåring i gymnasiet, jag minns en gymnastikmagister som klockade manuellt på en asfaltsbana och mina röda Adidasdojor, och att jag var snabbast i klassen. Brorsan vill dock inte gärna tro på den tiden, han menar att gympamagistern måste ha slirat rejält med tummen på tidtagaruret för att jag skulle springa på den tiden. Den går ju heller inte att googla på, det här var på den tiden allting var analogt.
– Det här var konstigt, säger brorsan. Dom måste ha ändrat i statistiken. Det står att jag sprang på 2.40.50 i Högby.
800 meter, vilken underbar distans!
Och på VSM i Varberg, där blir det upp till bevis – på 60 meter!