Pensionärsrunda

Man kan ibland känna sig alldeles urlakad. Det hände sig efter ett intervallpass häromsistens. Jag låg uthälld i soffan och kände mig ett med, om inte världsalltet, så i alla fall soffan. På Burken kördes det femmil i Holmenkollen, det var nästan jobbigt att titta på, så urlakad var jag.
Jag ringde brorsan men han är inte så lyhörd för ögonblicket, han rehabbar ett ont knä och verkade måttligt intresserad av mitt nya intervallupplägg. Om det är något han vill prata om så är det om det onda knäet. Men det är som det är, man blir aldrig profet i den egna släkten. Tur då att man har en blogg!
Efter ett långt liv som långlöpare har jag börjat snegla en smula på kortare distanser. Möjligen var det till en början av ren lättja, jag tycker jag har blivit aningens latare med åren och hur jobbigt kan det exempelvis vara att springa en mil mot en mara? 5000 meter mot en mara? 3000 meter mot en mara? 800 meter? 400?
Det har tyvärr visat sig att det kan vara jättejobbigt – men på ett annat sätt med en betydligt kortare, men också intensivare smärta. Blott på 60 meter (som jag också provat), där hann det inte ens göra ont förrän man var i mål. Det enda som gjorde ont var att man var så långt efter alla andra i mål.
Men det är något med farten, den har sin tjusning. Nu stod jag där på bandet och skulle prova någonting nytt.
Jag började med en lätt stegrande uppvärmning i 5000 meter. På det 10×600 meter i 3.45 och 30 sekunders ståvila. Därefter 10×300 meter i 3.30 med 30 sekunder ståvila, samt avslut med 10×200 meter i 3.20.

Roligt med medeldistans är att man kan kuta i spikskor – dock ej på löpband!

Det var jobbigt, men inte outhärdligt. Det var först när jag kom hem som jag plötsligt kände mig alldeles dränerad på kraft. Då hade jag ändå skyfflat i mig ett rejält lass pannkakor med sylt och grädde som efterrätt till en lunch med klyftpotatis och indiska färsbiffar (det stod så på skylten, för alla som undrar), och var proppmätt. Kanske att åldern börjat ta ut sin rätt? Men näej, 66 är ju det nya 46 (har jag för mig jag har läst någonstans).
Så, på plats där i soffan, dränerad på all kraft och proppmätt såg jag fem norrmän komma först i mål på femmilen och en svensk på sjätte plats. Det blev man inte piggare av. Jag tänkte jag skulle ringa brorsan och beklaga mig (igen). Men jag orkade inte.

---

Plötsligt blev det mars, och man är lite som en katt. Man vill ut och jama. Jamma. Löparjamma. Kuta och kröka rygg. Ingen is, ingen snö, och förväntan inför en ny säsong på löparbanorna växer med ökad temperatur. Tog bilen och for ner till Vallen (löparbanan på Lidingö) för att kolla läget. Skidnördarna hade lagt ut snö där under vintern, folk kajkade runt fyrhundringar efter fyrhundringar så yrsel uppstod. Somliga skidåkare vacklade hem med skidorna på axeln och såg ut som om de hade varit på glöggfest. Nah, där överdrev jag kanske lite. Men personligen hade jag nog sett att man lagt in värmeslingor under banan när den blev omlagd för ett par år sedan. Skidande i alla ära, men banlöpning året om, det vore något.
Vallen i stort sett snöfri, men i ena kurvan en rejäl snöhög, där det anlagts ett motlut med ett par meter snö. Lär inte töa i första taget. Men det är ju skottår i år, kanske det skottar till sig?

Jaja, i väntan därpå piffa till bilen. Rost på ena bildörrens nederkanter och bakluckan lika eländig. Min VW Passat från 2006 har tagit mig vida över världen, men nu håller rosten på att ta den. Men det är bara att göra det jag brukar göra vid den här tidpunkten på året. Ta fram borrmaskinen och montera på en stålborste. Slipa bort rosten och skyddstejpa och fram med Hårdlack och Lack i bilens färg. Men i år var jag visst lite tidigt ute, sprayen vägrade spraya, troligen för kallt (5 grader vid spraytillfälle). Vad göra med all tejpen? Dra bort den efter all tejparmöda, och invänta högre temperaturer längre fram i mars? Lyckligtvis fick jag igång en burk på eftermiddagen när det var som varmast (plus tio i solen). Nu bara hoppas snöhögen på Vallen smälter av så fort som möjligt. Eller att jag lägger på ett skott själv/ skottar. Skott–träning? Crosstraining? Men av spade får man lätt spader (!)/ ryggskott! Det blev löparskorna på och ett lugnt långpass i vårsolens glans. En riktig jamsession – och massor av D–vitamin!

---

Det är som det är, vid en viss ålder blir det allt knepigare att sätta PB.
Det är också då man börjar kalla sig för Tidlös, för att inte skrämma (ungt) folk när de frågar hur gammal man är. Men så kom jag på en genial idé (somliga av oss blir ju klokare med åren, om somliga får säga det själv), klart det går att sätta PB i vuxen ålder – det är ju bara att springa en distans man aldrig har sprungit förut!
Turebergs friidrottsklubb lockade med VSM i mångkamp, där gavs också möjlighet att springa 800 meter. Jag funderade över mångkampen, där skulle det också stötas kula. Det har jag provat på en gång, det var inte roligt, det är inte den typen av kula man joxar med. Kulan jag stötte den gången föll ner som död inte långt från mina fötter, där fanns ingen som helst fjädereffekt i min arma arm. Så nej till mångkamp. Men kanske 800 meter, det har jag aldrig sprungit förut. Otroligt kort jämfört med t ex en mara. Hur svårt kan det vara?
Jag erinrade mig dock brorsan när han kutade 800 meter i VSM i Högby år 2021, en märklig syn. Han var med fint i loppet ända fram till sista kurvan, där blev det något slags tvärstopp, sedan gick det oerhört trögt fram till mål. Väl där svajade han bakåt, men fötterna hade lyckligtvis passerat mållinjen och det är ju det som räknas, även om ändan s a s är kvar i loppet. Det såg mycket lustigt ut. Något sådant skulle dock aldrig hända mig, det var jag övertygad om. Så jag anmälde mig till 800 meter i Turebergs arrangemang.
På plats i Sollentuna–hallen stöter jag på en verklig veteran, Ulf Wickbom, duktig löpare och gammal krönikör i RW, som just sprungit 60 meter. Det var debut i M80, och nu ska han hem och fira åttioårsdagen. Han hade också hoppat stavhopp, en gren han tagit upp när han var 75. I jämförelse är skidlegenden Stenmark, som börjat med stav vid M65 och med sikte på Veteran–VM i Göteborg i augusti, ju knappt torr bakom öronen.
Starten närmar sig, och en viss nervositet inträder. Brorsan hade pratat mycket om loppet i Högby under de år som gått sedan loppet, om hur han öppnat för hårt men snittat 3.20 i loppet trots att han i stort sett varit otränad och dessutom skadad, och det ena med det andra.
Jag har provat på att springa 400 meter på band några dagar innan i 3.20, och det var jobbigt, inte bekvämt alls. Och nu ska det till ytterligare 400 meter innan jag är i mål. Brorsan är på plats och ser förväntansfull ut. Jag har kanske vid något tillfälle skojat lite om hans målgång i Högby, möjligen refererat till silly walking modell John Cleese i Monty Pythons flygande cirkus, nu hoppas han på något liknande. Det gör inte jag.
Hur det gick? Det gick väldigt fort, det var knappt jag hann reflektera över de fyra varven på banan, de bara for iväg med ett swooosch. Jag hörde publiken heja på men hade inte tid att titta åt sidan, jag bara följde en rygg och höll den så gott det gick och när det var 200 meter kvar gled jag förbi fast benen började uppföra sig märkligt (knäna liksom tappade styrseln) och hela vägen in i mål hörde jag mig själv flåsa som jag aldrig flåsat förut och någon vacker syn på upploppet var man nog inte. Men som varande Tidlös har man ju också lämnat det mesta av fåfänga över sig.

2.40.24, klockade brorsan och såg nöjd ut och förklarade att han som han mindes det hade sprungit på 2.40.10 i Högby. Men som den noggranna man han är i grunden, och med tanke på att hans broder nog skulle dubbelkolla, minnet kan ju trots allt spela en spratt i vuxen ålder (de fiskar man fångat i barndomen blir allt större med åren, och löptiderna allt kortare), börjar han googla på resultat i Högby. Jag är själv övertygad om att jag sprungit 60 meter på 7,80, möjligtvis 7.82, som sextonåring i gymnasiet, jag minns en gymnastikmagister som klockade manuellt på en asfaltsbana och mina röda Adidasdojor, och att jag var snabbast i klassen. Brorsan vill dock inte gärna tro på den tiden, han menar att gympamagistern måste ha slirat rejält med tummen på tidtagaruret för att jag skulle springa på den tiden. Den går ju heller inte att googla på, det här var på den tiden allting var analogt.
– Det här var konstigt, säger brorsan. Dom måste ha ändrat i statistiken. Det står att jag sprang på 2.40.50 i Högby.
800 meter, vilken underbar distans!
Och på VSM i Varberg, där blir det upp till bevis – på 60 meter!

---

Vi tog en sista minuten. Playitas here we come. Och flyget hann inte mer än lyfta förrän köldsmockan slog till. Gjorde en Clark Kent (nåja) på en mugg (i stället för telefonhytt) på Arlanda, av med långkallingarna och på med korta. Vårkänslor. Var ett par månader sedan sist. Flyget flöt fint, och så blev det morgon sex flygtimmar hemifrån. Vi fick ett rum högt uppe på ett berg. Optimalt för morgonlöpning, 400 meter slingrande nerförsbacke innan allvaret började. Siktet inställt på Faro de la Entallada, en fyr drygt sju kilometer bort där vägen först slingrar sig fyra kilometer uppför på en asfaltslinga innan den planar ut. Till dess man kommer fram till vägen upp mot fyren, 1500 meter meanderslinga där lutningen stundtals är 20 %.
Magisk löpning i ett månlandskap i fint sällskap (fru). Absolut tystnad förutom vinden. Dofter, kaktus, andra växter, okända. Vinden är aldrig stilla på Fuerteventura. På väg upp mot fyren möter vi en man som visar sig vara en jämte, Pär ”The Jammer” Jämtelid, ultralöpare som sa han passade på att få sig några höjdmeter, han var inne på femte rundan upp till fyren. Han hade stigit upp innan tuppen, börjat med pannlampa. Ingen dålig fyr det.

Själv nöjer jag mig med en runda upp, måste ju hinna hem till frukosten. En ursäkt så god som någon. Hemvägen betydligt lättare, full rulle utför, lätt bakåtlutad och koll på fötterna. Asfalten grov, lätt fastna med dojorna. Ett fall framåt här, inget kul för handflatorna. Inte för andra kroppsdelar heller.

Frukost efter löpning, 14 K, det är svårslaget. Pannkakor, ägg från hönor som vandrat ute hela livet, meloner, kiwi, kaffe gånger tre. Himlen kan vänta – det är ju himmelskt på jorden!

---

Det känns lite speciellt att stå och blicka ner på Rödstu Hage IP i Tumba utanför Stockholm. Bilen parkerad i skuggan av några träd, på idrottsplatsen nedanför syns herrar och damer i olika åldrar värma upp eller delta i något tävlingsmoment. Några hoppar höjd, andra kastar spjut, somliga sätter upp startblock. Tjugo grader och sol och knappt någon vind, en perfekt dag för Veteran–DM.

Sist sprang jag här 1970, jag var tretton år och skulle prova på friidrott för IFK Tumba. Jag spelade fotboll, basket, hockey, badminton och pingis, att springa utan en boll framför sig ansågs allmänt som absolut meningslöst bland vännerna – men testa kunde man ju alltid göra. Jag minns inte mycket av dagen, brorsan minns dock att han också var där en gång för att prova på och att de fick springa 400 meter så fort de kunde. Det gjorde brorsan i 200 meter, därefter sprutade mjölksyra ur öronen i ytterligare 200 meter och när han väl kom i mål gick han hem och kom aldrig tillbaka. Möjligen upplevde jag någonting liknande som jag sedan lyckligtvis förträngt. För nu är det löptävling på riktigt, 5000 meter i klass M65, och hjärtat svämmar sånär över av nostalgi, femtiotvå år sedan sist, ack tidens flykt. Samtidigt, så fantastiskt kul med veteranidrott. Jag språkar lite med Bengt, 80, som just sprungit 200 meter för IFK Lidingö och plockat hem en guldmedalj. Han plussar för kamratskap och sammanhållning och säger att han brukar träna i Sätrahallen under vintrarna, där det samlas veteranfriidrottare från alla håll och kanter.
¬ ”Har du någon plan”, undrar Roger Reinhold vänligt, som springer för Spårvägen och ska tävla i M60. Han sprang 1500 meter dagen innan och tog guld, en vindsnabb man (trots en yvig kalufs) som brukar springa 800 och 1500 meter på Veteran–VM med lysande placeringar. Jag säger att min plan är att lägga mig i rygg på honom (och som hemlig taktik springa utan keps för att minimera luftmotståndet maximalt med min mer aerodynamiskt utformade frilla). Samt förhoppningsvis inte bli varvad, vilket skulle göra mig upprörd. Roger försäkrar att han är sliten efter gårdagens lopp och inte har några planer på att överanstränga sig.
Vi är tre som kommer till start på distansen, den tredje är Patrick Pring som tävlar för Tullinge FI och i klass M55 och är riktigt snabb, säger Roger. Men vad gör väl det, vi blir till slut alla tre vinnare den här dagen i respektive klass. Nu var ju inte motståndet direkt överväldigande (för att dra till med en beskrivning i absolut underkant) men som Ingvar Lindqvist, 85, IFK Lidingö (som tog guld i spjut och slägga) så träffande uttrycker det i omklädningsrummet efteråt, ”man måste ju deltaga för att kunna vinna”.
Med det i bagaget (och en glimrande guldmedalj) – stort tack till IFK Tumba för ett toppenfint arrangemang, och till Roger och Patrick för inspiration i ett lika ansträngande som upplyftande 5000 meterslopp – på en arena där historiens vingslag (barndomens) flaxade svettigt och tungt över axlarna!

---