Väder

 

Sanna Kallur berättade nyligen i en intervju att hon funderar på att utbilda sig till läkare för att försöka förstå vad det egentligen är som har hänt med hennes ben. Trots flera operationer och en massa tvärsäkra diagnoser från olika håll är hon fortfarande inte helt ok.

Man tycker lite synd om henne. Idrottsskador tycks vara ett av de knepigare områdena för läkarvetenskapen.

Men jag tror hon kommer igen. Att hon gör en Christian Olsson. Sanna har en vilja av stål.

Blir hon sen doktor, är hon förstås det optimala valet – för problem med häcken!

 

---

 

Slirade runt med barnvagn på Djurgården i går. Kallar det för barnkoll. Kolla banan med barn. Det var snorhalt. Blöt issörja som fryst till. Hatar dåligt grepp under fötterna. Den kraft man riktar framåt ska gå framåt, inte snett åt sidorna, bakåt. Blir det så blir det tråkigt. Och tråkigt är ju inget kul.

Så det blev maxpass på söndagen i stället. På gymmet. Lämnade glad Max till minisats, bilar bollhav och hängkläng i några trapetsnät. Sparade tid genom att klä av honom, leta upp ett par bilar, och först därefter skriva in honom. Klockan visade på 10.48. Satsflickan skrev 10.50. 2 min extra. Man får totalt 90 min. Sen blir det ajabaja i högtalarna. ”Max pappa till minisats”. Har hört den några gånger.

Vässa på i omklädningen. Vässa på mot banden. Snabbt upp på bandet. Sedan började förstås nyinköpta Senheiserlurarna strejka, de är i orange. De tidigare gröna har jag fått slänga. Glappkontakt. Glappkontakt nu med. Hallå, Senheiser, vad är det som händer? Till slut satte sig sladden hyfsat, men ibland slog linnet till (svettigt) på sladden, och ljudet försvann. Och så fick man pilla. Irriterande.

Körde stege (km/t). 2×12, 2×13,3, 2×14, 2×15, 500 m 12, 1×16, 500 m 12, 1×15, 500 m 12, 1×15, 500 m 12, 500 m 16, 500 m 12, 500m 16, 500m 12, 500 m 16, och nedjogg, totalt 16 km. Svettigt, kul. Fartkänsla. Spring i benen.

Stretching. Glutus maximus, åhej och hå. Har inte haft någon känning av löparknä sedan jag började sträcka ut arschlet.Tips!

Lite core, och klockan går. Rusa mot duschen. Rusa mot kläderna. Ångande eftersvett. Iväg mot minisats, klockade 89.45. Yess!!

Och sen ut, och solen. Värsta gula grejen.

Sen bara glassa Max. I vanilj.

 

---

Lunchlöpning med redaktionen. Claes i kortbyxor. Definitivt ett vårtecken. Fast var nog tur han inte rakat benen.

Solen sken, och vintern smalt. Plask, plask längs Karlbergskanalen. Tog svängen över Västerbron. Upp på krönet. On The Top Of The World. Isen har brytit upp, vita flak mot svart vatten. Bara öppna käften på vid gavel, och låta himlen blåsa in. Lungorna en blåsorkester i fyrtakt. Det är mäktigt nu. Löparyra.

Ben som klarar kyla. Obs, inte Claes ….

 

 

 

 

---

 

Hann knappt vakna i morse, så ringde brorsan. Han frågade pliktskyldigast hur det hade varit i Portugal, men innan jag hann svara började han babbla om det långpass han just slutfört. Han sluddrade rätt bra faktiskt. Kinderna fortfarande stelfrusna. 31 km på hårdpackad snö, Djurgården och Riddarfjärden runt. Och där uppe på Västerbrons krön, kände han det. Solen värmde.

Med andra ord, det finns hopp.

Hoppar själv omkring försiktigt idag. 4 tim 50 min med en 10 månaders ung dam i knät natten till söndag. Sovandes som en stock. Efter en timme började det krampa i baklåren. Bytte ställning. Barnet protesterade. Krampade vidare. Kämpade vidare. Bergspasset i Monte Gorde kändes som en lättare uppvärmning i jämförelse. Efter två timmar började högra handens fingrar domna bort. Barnhuvud med konstant tryck mot höger arms biceps, här kan man snacka om hard core träning. Märkvärdigt hur tungt ett barnhuvud blir efter ett tag. Mer bly än människa. Men härdande, härdande.

Och alla flygplan landar. Förr eller senare. Även detta.

Och nu, Sunny Stockholm. Sirenernas sång från Djurgården. ”Kom och spring, kom och spring”. Måste ut. Nu.

 

---

 

…. i Portugal, för den här gången.

Eller, för att tala portugisiska:

 

---