Doktor Kallur

Lunchlöpning med redaktionen. Claes i kortbyxor. Definitivt ett vårtecken. Fast var nog tur han inte rakat benen.

Solen sken, och vintern smalt. Plask, plask längs Karlbergskanalen. Tog svängen över Västerbron. Upp på krönet. On The Top Of The World. Isen har brytit upp, vita flak mot svart vatten. Bara öppna käften på vid gavel, och låta himlen blåsa in. Lungorna en blåsorkester i fyrtakt. Det är mäktigt nu. Löparyra.

Ben som klarar kyla. Obs, inte Claes ….

Hann knappt vakna i morse, så ringde brorsan. Han frågade pliktskyldigast hur det hade varit i Portugal, men innan jag hann svara började han babbla om det långpass han just slutfört. Han sluddrade rätt bra faktiskt. Kinderna fortfarande stelfrusna. 31 km på hårdpackad snö, Djurgården och Riddarfjärden runt. Och där uppe på Västerbrons krön, kände han det. Solen värmde.

Med andra ord, det finns hopp.

Hoppar själv omkring försiktigt idag. 4 tim 50 min med en 10 månaders ung dam i knät natten till söndag. Sovandes som en stock. Efter en timme började det krampa i baklåren. Bytte ställning. Barnet protesterade. Krampade vidare. Kämpade vidare. Bergspasset i Monte Gorde kändes som en lättare uppvärmning i jämförelse. Efter två timmar började högra handens fingrar domna bort. Barnhuvud med konstant tryck mot höger arms biceps, här kan man snacka om hard core träning. Märkvärdigt hur tungt ett barnhuvud blir efter ett tag. Mer bly än människa. Men härdande, härdande.

Och alla flygplan landar. Förr eller senare. Även detta.

Och nu, Sunny Stockholm. Sirenernas sång från Djurgården. ”Kom och spring, kom och spring”. Måste ut. Nu.

…. i Portugal, för den här gången.

Eller, för att tala portugisiska:

S hade dansat
afrikanskt. Satte sig i badet, för en bildningsresa med nya tidningen S.
Satt där och mös. Såg plötsligt en lucka öppnas i taket. Gav upp ett högt skri.
Manlig undsättning strax på plats. Upp på stol, öppnade luckan, tittade in. Där bakom var det
trångt. Sladdar och betong. Inga vägar in, inga vägar ut. Förutom då från luckan.

Skeptisk fick man inte
vara. För slumrats till hade det ju
inte. Och vaknats upp abrupt i mittuppslaget på S. Det finns mycket i
tillvaron som är svårförklarligt. Men om där
funnits en tjuv, hade han varit osynlig. Elelr ohyggligt liten. Hotellspöken, finns dom?

Sedan fick vi höra: samma sak
hade inträffat i ett annat badrum. Förklaringen: någon slags vindstöt. Men
varifrån vinden kommit? Svår fråga.

Luckan, oöppnad!

Lucköppning. Ingen här!

Och ingen här!

Och ingen här heller!

Ett stort mysterium!

Bloggsmälta. Avancerad
logistik med M, 10 mån, och M, fyra år. 
Kan icke beskrivas, måste upplevas.

Men iväg på
Bergspasset. Inte första gången. Alltid lika roligt. Solen bröt fram ur
morgondimmorna. Ack ljuva strålar. Spänd förväntan bland deltagarna.
Författaren Sara Paborn drack sin andra dubbla espresso innan start. Första
bergspasset i löparkarriären. Första 14 km-rundan i karriären. Första stegen
mot en löparroman?

Pasi varnade för vadställen.
Floden genom dalen forsade friskt fram. Det har regnat mycket i Portugal sista
månaden.

Det gick uppåt, och uppåt,
och ännu mera uppåt. Pasi pratade mycket. Jojje filmade. Tog själv djupa
andetag. Sög syre ända ner från tårna.

Här springer Jojje och Pasi:

Här springer Claes och Erik:

Här vadar vi: