Hotellspöke


 

S hade dansat
afrikanskt. Satte sig i badet, för en bildningsresa med nya tidningen S.
Satt där och mös. Såg plötsligt en lucka öppnas i taket. Gav upp ett högt skri.
Manlig undsättning strax på plats. Upp på stol, öppnade luckan, tittade in. Där bakom var det
trångt. Sladdar och betong. Inga vägar in, inga vägar ut. Förutom då från luckan.

Skeptisk fick man inte
vara. För slumrats till hade det ju
inte. Och vaknats upp abrupt i mittuppslaget på S. Det finns mycket i
tillvaron som är svårförklarligt. Men om där
funnits en tjuv, hade han varit osynlig. Elelr ohyggligt liten. Hotellspöken, finns dom?

Sedan fick vi höra: samma sak
hade inträffat i ett annat badrum. Förklaringen: någon slags vindstöt. Men
varifrån vinden kommit? Svår fråga.

Luckan, oöppnad!

 

Lucköppning. Ingen här!

 

Och ingen här!

 

Och ingen här heller!

 

Ett stort mysterium!

 

 

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kom i form nu! Bästa tipsen för dig som vill bli snabb, stark och skadefri i vinter
  • Vi har testat 10 smarta träningsklockor
  • Run streak med RW: Spring lite varje dag och förändra ditt liv
  • Benhård träning: Övningarna som ger dig kraft i benen
  • Heta julklappstips
  • Forskning: Farväl inflammation
  • Smart mat: Stärk immunförsvaret

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Maxad löpning i Monte Gordo


 

Bloggstopp ett par dagar.
Flunsa. Tre dagar innan flyget till Monte Gordo. Liten dotter, stor smitta. Kom
iväg i alla fall. Skitresa, bokstavligt talat. Känsliga läsare hoppar lämpligen
fram till nästa stycke. Minsta dotterns mage rena raset. Tre blöjbyten på
flygtoa. Kan tänka mig, en aktivitet ungefär lika enkel som aktiviteter i den berömda 10 000
metersklubben (inte medlem själv, men har alltid högtflygande planer …). Det
vill säga, artisteri på hög nivå.

Söndagen skulle det vara
regn. Det var det inte. Morgonjogg 08.30, och plötsligt sträcker den
rosenfingrade Eos sina rosenfärgade fingrar upp över havets yta. Snäckfiskarna
står där de står i ebben med vatten upp till till knäna och krattar fram snäckor.
Ilar kallt om vaderna när man ser dom.

Det kraschar, krasch, krasch, under fötterna. Sanden full av snäckskal.

Och solen stiger. Och tjälen
lämnar själen. Kroppen tinar. Det finns hopp.

Det skulle bli fyrtio minuter
morgonjogg. Det blev en timme. Fötterna ville inte sluta.

Därefter frukost. Därefter
strandpromenad:

Maxad löpning

Baywatch

”You talking to me?”

Flygfoto

Flaggstorm

Lunch för bitterfittor?

 

På eftermiddagen vände det.
Vädergudarna på kul humör. Störtregn och stormbyar. 16.30 skulle det bli 11
km fartlek med Pasi och Claes. Tänkte, jaja, man kan ju alltid byta om och gå ner till samlingen för att visa
att här är en som inte bangar för något, innan ledarna skulle säga att löpningen
tyvärr blivit inställd p g a Force Majeur.

Men inte var det någon som ställde in inte. Det var bara att hänga på grabbarna och tjejerna av rätta virket.

Efter en kilometer vände
vädret igen. Vinden stillnade, regnet upphörde. Luften full av syre.

Hjärtat en stånkande stånghammare. Uppvärmning ett par kilometer. 30 sekunder intervall, lugnt, 60 sekunder
intervall, lugnt, 90 sekunder intervall, lugnt. Stegringslöpningar. Långlöparrad – tio
meter mellan varje – och siste man jagar fram till täten – intervall.

Benen
rusade, och tiden. Plötsligt hemma igen. Lagom till femmilen, på tyska
Eurosport. Schweden – Bronnntzzz!

Ein Sehr Schönes Tag!

Ettan, tvåan, trean


 

Vi talar småbarn just nu. Riktigt små barn. Sub ett år. De gör en massa onämnbara grejer. Både här och där. Trean dock inte lika vanligt förekommande. Kaskadspyor. Liten kropp, stora spyor. Man blir rätt imponerad. Ger beröm. Duktig dotter. Barn behöver uppmuntran.

Orsak: kräksjuka. Orsak: besök av bekant med nyfriskt barn. Som just haft kräksjuka. Men förmodligen hade en hel molekylär svans av kräksjukebaciller eller virus bakom sig.

Resultat: förlorad skönhetssömn för den arme fadern. Påssjuka under ögonen. Svarthäng och brusten blick. Somnalbula hjärnvågor. ”Jaaag robot”. Sömnbrist sätter djupa spår. Man står där och blänger på löpardojorna och tänker att de där borde man stiga i. Verkligen. Men man kan aldrig stiga ned två gånger i samma löparskor. Eller kan man det? Nehej, för lite mer har de slitits efter varje träningspass. Rullade upp ögonlocken från kinderna. Kände jag behövde ta mig vatten över huvudet. För att bli vid sunda vätskor igen.

Gick och simmade. Fast inte här:

Blev Eriksdalsbadet inomhus i stället. 1000 m lugnt skalpkrål. 400 m med paddlar. 10x 50 meter max (mindre max mot slutet, mera maximalt mör). Flåsade som en brunstig val. Man kan ju alltid låtsas. Avslut, 200 m skvalpkrål.

Därpå lunch. Toppenlunch för triatleter (och andra hungriga). Soyoramen på Birger Jarlsgatan 91. Slurp!

 

Kall coretraining


Temp: – 16 C (söndag)

Utrustning: Långkalsonger, jeans, skidbrallor. Tre lager tröjor. Fjällräven Grönland. Två lager vantar. Två lager strumpor (ull). Pälsmössa. Skor: Meindl Island. 1 gul stjärtlapp. Sixpack, here I come!

 

Löpa med vargar


 

Icebugs. Dubbla vantar. Fingervantar i arméns gamla vita överdragshandskar i läder. Känslig tumme efter en krasch på rullskidor (på den tiden vintrarna var milda). Föll i backe, tog emot med händerna. Högra tummen en vinkelhake. Åt fel håll. Tryckte till, det sa knäpp, och tummen rak igen. Dagen efter, tummen ett mindre basebollträ. Dålig cirkulation sedan dess. Lätt vit i kallt väder. Som nu, – 10 C, och stram vind över Gärdet.

Bra grepp med Icebugsen. Har ett par år på nacken. Lite väl hög bakkappa (för mig). Kanske bättre med nya modeller? Måste alltid tejpa hälsenorna. Annars skavsår.

Runt Blockhusudden. Drivor av snö över gångvägen. Hoppar, springer igenom. Snön ryker. Homo Ludens. Den lekande människan.

Plötsligt ylande från Skansen. Från varghägnet på baksidan. Ingen vegetation som skymmer.  Snöpuls upp till midjan. Löpa med vargar. Aooouuuuu ….

”Löpare, kolhydratrik kost?”

 

Distanspass 102 minuter. Varierande tempo. Utflykter över vita fält.
Ospårad snö. Höga knäuppdrag. Jublande lungor, maximalt syresatta.
Näsan en fullmogen tomat. Kinderna, läpparna, lokalbedövade.

– Ej, a e emma u (hej jag är hemma nu).

Och så Anna Haag. Som en duracellkanin mot silver. Megamedial. Kul. Kaxig konkurrent till Kalla.

 

Djurgårdsbrunnskanalen, plogat på sidorna, bra grepp.

Bästa löpningen i stan just nu?

Pillesnas i vas


 

Ena tonårsdottern lite skeptisk till VinterOS. Lite skeptisk till idrottare över huvud taget.

 – Alla som satsar allt på sport blir debila, förklarade hon häromkvällen. Och refererade till några hockeysatsande killar i klassen.

– Dom kan ju inte prata. Dom bara grymtar när dom ska säga något.

Jag vet inte jag. Björn Ferry kan i alla fall prata.

– Björn Ferry vet man aldrig var man har, förklarade herrarna i Sportstudion.

Därefter visade de ett inslag med Ferry intervjuad av Babben Larsson. Babben plockade fram en egendesignad vas av Ferry. Det var en röd stor grej innesluten av just en vas.

– Pillesnas i vas, förklarade Ferry. Säljer bra, speciellt till bröllop och svensexor.

Babben tog fram ett teckningsblock. En present till Ferry. I blocket hade Babben tecknat några skisser hon trodde kunde inspirera Ferrys artistiska ådra. Det var ”mus i krus” och ”rattar i hattar”. Ferry log, lite nervöst.

Babben vet man aldrig var man har.

För egen del. Näsan droppar vidare. Men lite bättre med Nesomet. Nu blir det hårt mot hårt i helgen. Nu blir det att släppa in hela j-la vintern i näsgångarna. Fram med Icebugs. Pulsa snö. Lufta ut gymluften ur bihålorna. Ont skall med ont fördrivas. Med Anja som lysande exempel.

Anja som körde störtloppsbacken igen. Som körde slalom. Det var vågat. Kanske debilt.

Men hon tog ett brons. Det var grymt.

Grymt, grymt.