Löpa med vargar

 

Ena tonårsdottern lite skeptisk till VinterOS. Lite skeptisk till idrottare över huvud taget.

 – Alla som satsar allt på sport blir debila, förklarade hon häromkvällen. Och refererade till några hockeysatsande killar i klassen.

– Dom kan ju inte prata. Dom bara grymtar när dom ska säga något.

Jag vet inte jag. Björn Ferry kan i alla fall prata.

– Björn Ferry vet man aldrig var man har, förklarade herrarna i Sportstudion.

Därefter visade de ett inslag med Ferry intervjuad av Babben Larsson. Babben plockade fram en egendesignad vas av Ferry. Det var en röd stor grej innesluten av just en vas.

– Pillesnas i vas, förklarade Ferry. Säljer bra, speciellt till bröllop och svensexor.

Babben tog fram ett teckningsblock. En present till Ferry. I blocket hade Babben tecknat några skisser hon trodde kunde inspirera Ferrys artistiska ådra. Det var ”mus i krus” och ”rattar i hattar”. Ferry log, lite nervöst.

Babben vet man aldrig var man har.

För egen del. Näsan droppar vidare. Men lite bättre med Nesomet. Nu blir det hårt mot hårt i helgen. Nu blir det att släppa in hela j-la vintern i näsgångarna. Fram med Icebugs. Pulsa snö. Lufta ut gymluften ur bihålorna. Ont skall med ont fördrivas. Med Anja som lysande exempel.

Anja som körde störtloppsbacken igen. Som körde slalom. Det var vågat. Kanske debilt.

Men hon tog ett brons. Det var grymt.

Grymt, grymt.

 

 

 

---

 

Först Anja. Anjas luftfärd i går, och hakan ner på magen. Vad är det som händer? Hon var på väg mot ett silver. Möjligen ett guld. Bara det stora hoppet kvar, innan målgång. Men plötsligt flyger hon. Upp, upp och upp. Seglade som en skadskjuten fågel genom luften. 20 meter, 40 meter, 60 meter. Den landningen, på stenhård issnö. Där slutade man andas för en sekund.

Förstod man det inte innan, förstod man det då. Hur fruktansvärt svårt det är med störtlopp. Vilka krafter som är i omlopp. Ett litet misstag, och vektorn N (som i Newton), slår om i 90 grader. Från riktning jord mot himmel. Och Anja blev en himlakropp. En alpin stjärna i ofrivillig tyngdlöshet. Men grymma gravitationen hämtade sig snabbt. Tog ner´na på jorden igen. Aj.

Hemma då? Näsan droppar dagtid, dripp dropp. Sluter sig om natten, munnen ett O i mörkret. Doktorn gissade på hyperaktiva slemhinnor. Orsakade av torr vinterluft.   Skrev ut Nasonet, nässprej med cortison.

För att citera Ulf Lundell, ”snön faller, och vi med den”. Anja håller säkert med.

Näs-on-net:

 

---

 

Allt som behövs: En myr. Ett par stavar. Stövlar.

Och ett moln med knott som tempobooster.

Ett bra upplägg för OS guld. Och myrsyra upp över öronen.

 

 

 

---

I Tärendö för två år sedan. Massor av mygg och myrar.

Hon är rätt bra på skidor också!

---

Ohelgad vilodag – Black sabbath?

I alla fall i lurarna. 45 minuter cykel i hårdrockstorm. Ylande gitarrer och basen i botten. Snabb överstigning till rullband. 30 min löpning, trappvis. Att börja springa direkt efter tempocykling är lika roligt varje gång – inte. Bara vetskapen om att det ger sig efter några kilometer får en att fortsätta. Men varför? Varför inte bara springa? Vet inte exakt. Tror det är något triatletvirus som vägrar släppa. Det kanske ger sig med tiden. Man blir frisk igen. Och löpare blott.

Och våren har kommit till Örebro. Grattis Claes. Här i huvudstaden är det permafrost som vanligt. Bilen lika insnöad som en död mammut. Långkalsongerna en andra hud. Nej, nu gnäller man igen. Det ska jag inte göra. Glaset är inte halvtomt – det är halvfullt. Med isvatten.

De suckar tungt i Vancouver också. Det var en svår dag för sportkommentatorerna i går kväll i skidskyttesprinten. Svenskorna åkte inte alls som de skulle. Någon hade hällt salt i spåren. En otippad slovakiska med ryska rötter som nyss brutit armen hade åkt osannolikt fort. Det var dock ingen som uttryckligen sa Ordet. Det som börjar med D och slutar på G. Sex bokstäver. Man vill ju inte låta som en dålig förlorare. Men skumt var det i alla fall. Väldigt skumt.

Så blev det kväll och herrarnas sprint.  Och en dotter i kamp med fysikuppsats.

– Pappa, vad handlar Einsteins relativitetsteori om?

Tackar, just när Ferry laddar för skott. Tidsnöd åt alla möjliga håll. Men, men. Tid och rum kan variera efter omständigheterna. Det är som med löpning. Ibland går det fort, ibland går det långsamt. Det beror ofta på var man springer. Springer man nära en stjärna, kan det gå vansinnigt fort. Man dras liksom med av stjärnans dragningskraft. Men så fort stjärnans dragningskraft släppt, och det brukar den göra rätt omgående, kan hastigheten helt upphöra. Då kröker sig rummet tvärt, och man springer rakt in i väggen.

– Tack pappa, verkligen.

 

 

”Löparteoretiker, lätt om foten”

 

 

 

---