Svart söndag
Ohelgad vilodag – Black sabbath?
I alla fall i lurarna. 45 minuter cykel i hårdrockstorm. Ylande gitarrer och basen i botten. Snabb överstigning till rullband. 30 min löpning, trappvis. Att börja springa direkt efter tempocykling är lika roligt varje gång – inte. Bara vetskapen om att det ger sig efter några kilometer får en att fortsätta. Men varför? Varför inte bara springa? Vet inte exakt. Tror det är något triatletvirus som vägrar släppa. Det kanske ger sig med tiden. Man blir frisk igen. Och löpare blott.
Och våren har kommit till Örebro. Grattis Claes. Här i huvudstaden är det permafrost som vanligt. Bilen lika insnöad som en död mammut. Långkalsongerna en andra hud. Nej, nu gnäller man igen. Det ska jag inte göra. Glaset är inte halvtomt – det är halvfullt. Med isvatten.
De suckar tungt i Vancouver också. Det var en svår dag för sportkommentatorerna i går kväll i skidskyttesprinten. Svenskorna åkte inte alls som de skulle. Någon hade hällt salt i spåren. En otippad slovakiska med ryska rötter som nyss brutit armen hade åkt osannolikt fort. Det var dock ingen som uttryckligen sa Ordet. Det som börjar med D och slutar på G. Sex bokstäver. Man vill ju inte låta som en dålig förlorare. Men skumt var det i alla fall. Väldigt skumt.
Så blev det kväll och herrarnas sprint. Och en dotter i kamp med fysikuppsats.
– Pappa, vad handlar Einsteins relativitetsteori om?
Tackar, just när Ferry laddar för skott. Tidsnöd åt alla möjliga håll. Men, men. Tid och rum kan variera efter omständigheterna. Det är som med löpning. Ibland går det fort, ibland går det långsamt. Det beror ofta på var man springer. Springer man nära en stjärna, kan det gå vansinnigt fort. Man dras liksom med av stjärnans dragningskraft. Men så fort stjärnans dragningskraft släppt, och det brukar den göra rätt omgående, kan hastigheten helt upphöra. Då kröker sig rummet tvärt, och man springer rakt in i väggen.
– Tack pappa, verkligen.
”Löparteoretiker, lätt om foten”
