Fläckvis löpning

Plötsligt finns viljan där igen. Lusten till att löpa ute. Vet absolut varifrån den kommer. Den kommer från framtiden. Närmare bestämt den 27 februari. Då åker redaktionen ner till Monte Gordo i Portugal för ”Runnersworldsvecka”. Förra gången det begav sig i Portugal (på sportlovet) såg det ut så här:

En stunds koncentrerad avslappning mellan morgonpass och eftermiddagspass. Och absolut ett inslag av coreträning när redaktören med jämna mellanrum böjde fram höger arm för att bläddra fram en sida ur boken.

”Boa Vista” betyder trevlig resa på portugisiska.

Det räknar jag kallt med. Eller, snarare, varmt ….

Löpning efter dagis. Max i bollhavet. Trivs bra där. Gymmet en ljusbubbla i vintermörkret. Pappa på rullbandet. Tänker positivt. Här är det full rulle.

Två unga män döda i Afghanistan. Poooh. Vad ska man säga.  I början av livet, och så är det slut. De åkte dit för att ”göra skillnad”. Det är ogripbart. Livet är inte rättvist.

Själv springer man här och nöter band. Borde man ha dåligt samvete? Räddar inte direkt världen med det. Men gör kanske ingen större skada heller. Och endorfinerna gör pappan glad. Glad pappa gör glad son. Och gladheten sprider sig genom världen, tunna ringar över svarta vatten.

Blänger i spegeln. Ser en man med mångskiftande anletsdrag.  Fladdrande näsvingar. Porlande bäckar av svett över kinderna. Dripp, dropp från hakan.

2000 m intervall gånger 5. 500 meter mellan varje i 12 km fart. Första två i 15 fart. Kändes inte helt bekvämt. Inte riktigt där än. Ytterligare två i 14 fart. Helt okey. Sen 1 km i 15 fart, och sista i 14.

Evy Palms favoritpass var 2000 metersintervall. Förstår varför hon blev så bra. 2000 metersintervall suger fett. Både bildligt och bokstavligt. Såg ut som islossning runt bandet. Men våren var icke kommen. Var bara svett.

Aftonens boktips: ”Tittaren”, av Mattias Ronge. Handlar om en kriskonsult i kris. Svart humor, med  starka inslag av panikångest. Som smittar av sig. Men ingenting man inte kan springa ifrån.

RWs utsände mötte Mattias Ronge på vägen från dagis. Ronge, jägarsoldat i lumpen, berättade att han numera bara sprang 5 km en gång om året.

– Och det är lika jobbigt varje gång, suckade Ronge.

Brorsan fyller jämnt. Fyller ganska mycket jämnt. Det ska vi fira. Bokningarna klara. Mot New York, New York!!

Mot marornas mara. Har varit där förut. På den tiden man fortfarande plåtade med kameror med film i. Som man gjorde papperskopior av. Låter kanske som om det var strax efter att dinosaurierna dött ut? Det var 2004. The Times They Are A-Changin´. Quickly.

Den gången fanns det ett biktbås vid starten. Där man kunde gå in och bekänna sina synder. Få alla skuldbördor lättade från axlarna. Allt för att springa så lätt som möjligt. New York Marathon ska man möta med så lite packning som möjligt. Det är en tuff bana. Hårt underlag (mycket cement), många broar.

– O, fader, jag har syndat. I vintras sprang jag mest inomhus för att slippa den gudomliga snösörja Herren i sin outgrundliga visdom skänkt oss.

– Min son, tvåhundra Ave Maria i intervalltempo. Löpen i frid!

Starten vid fästet till Verrazano Bridge liknar ingenting annat. När löparna tar sig över bron sätter alla trummande steg bron i gungning. En säker tempohöjare. Vid 25 km, upp på Manhattan. Det är som att springa in i en TV-serie. Ylande polisbilar, polismotorcyklar. Ånga ur gatubrunnarna, vild publik. Seinfeld vinkar uppmuntrande från ett hörn. Come on man, you can do it!!

New York, New York! Here we come!

Morgonpass söndag. 1 timme rullband. Fartlek. 12, 13,3, 14, 15, 13,3, 16, 17, 13,3, 16 km/tim. Totalt 13,5 km.

Nästan så jag börjar tro på knät. Nästan så jag börjar tro på en comeback i den ärevördiga innebandyklubben Birka OK.

Det ska dock sägas, skaderisken där är överhängande.

Kanske inte någon storkul rubbe. Men apropå triatlon. Har man väl snuddat vid det en gång, är det som att ett stort svart hål öppnar sig, med ett väldigt sug i. Simningen blev bättre efter några månader. Cyklingen rullade på ganska hyfsat (relativt sett …). Det var ju tänkt som en engångsföreteelse. Men kan man då bara säga hej och farväl till all den där träningen?

Vi talar alltså Järnmannen. Fulltriatlon i Kalmar. Gjorde en sådan i augusti förra året. Kände mig rätt nöjd efteråt. Såg fram mot soffan vid Djurgårdsbrunnskanalen, att få sitta där och mata duvor. Kanske tugga en bit av limpan själv. Pensionärer har det ju inte så fett. Har just fått ett orange brev i brevlådan. Huh.

Men så kom ett sms från brorsan. ”Ska du göra Kalmar i år?” Brorsan är lite sugen. Brorsan har gått på krålkurs i Eriksdalsbadet. I arrangemang av simklubben Neptun. Med en kvinnlig proffstränare från USA (hon är svenska, men har simtävlat i USA). Brorsan har lärt sig att när man tar tag i vattnet med handen ska fingrarna hållas ihop, men tummen peka rakt ut. Det ger bästa paddeleffekten. Att spreta med fingrarna, så simmar bara Kalle Anka, sa tränaren.

Voltvändningar har de också tränat. Det är lika spännade som det låter. ”Det är förstås bättre om du dyker upp på samma bana som du simmar på, och inte två banor bort”, förklarade tränaren för brorsan. Brorsan lovade tänka på det.

Några voltvändningar behövs i alla fall inte i Kalmar.

Lördagsmorgon på Sats. 30 min cykel, fartlek. 40 min löpning, fartlek.

Det finns ju en sprintdistans också … ett, två, tri ….