Alla goda ting är tri
Kanske inte någon storkul rubbe. Men apropå triatlon. Har man väl snuddat vid det en gång, är det som att ett stort svart hål öppnar sig, med ett väldigt sug i. Simningen blev bättre efter några månader. Cyklingen rullade på ganska hyfsat (relativt sett …). Det var ju tänkt som en engångsföreteelse. Men kan man då bara säga hej och farväl till all den där träningen?
Vi talar alltså Järnmannen. Fulltriatlon i Kalmar. Gjorde en sådan i augusti förra året. Kände mig rätt nöjd efteråt. Såg fram mot soffan vid Djurgårdsbrunnskanalen, att få sitta där och mata duvor. Kanske tugga en bit av limpan själv. Pensionärer har det ju inte så fett. Har just fått ett orange brev i brevlådan. Huh.
Men så kom ett sms från brorsan. ”Ska du göra Kalmar i år?” Brorsan är lite sugen. Brorsan har gått på krålkurs i Eriksdalsbadet. I arrangemang av simklubben Neptun. Med en kvinnlig proffstränare från USA (hon är svenska, men har simtävlat i USA). Brorsan har lärt sig att när man tar tag i vattnet med handen ska fingrarna hållas ihop, men tummen peka rakt ut. Det ger bästa paddeleffekten. Att spreta med fingrarna, så simmar bara Kalle Anka, sa tränaren.
Voltvändningar har de också tränat. Det är lika spännade som det låter. ”Det är förstås bättre om du dyker upp på samma bana som du simmar på, och inte två banor bort”, förklarade tränaren för brorsan. Brorsan lovade tänka på det.
Några voltvändningar behövs i alla fall inte i Kalmar.
Lördagsmorgon på Sats. 30 min cykel, fartlek. 40 min löpning, fartlek.
Det finns ju en sprintdistans också … ett, två, tri ….
