Dödlig löpning


Gick en dag förbi ett antikvariat. Hittade det här.

”Mord hör till vanligheterna i storstadsdjungeln Isola. Men när man hittar unga, lovande löparflickor hängande i lyktstolpar på olika håll i staden handlar det inte längre om ”normala” mord. Steve Carella och hans kollegor på 87:e distriktet förstår att de har med en systematisk vettvilling att göra”.

En Ed McBain från 1984. Inköpspris 10 kr.

1984, tiden runt den första löparboomen. Tänker en deckarförfattare som inte gillar alla löpare ute på stan. Tänker en deckarförfattare som inte gillar alla framrusande kvinnor på stan.

Nu är Ed McBain död. Men kvinnorna rusar på.

Böjningsformen för antikvariat?

Ett antikvariat – flera boklådor! Fast det vet väl alla …

 

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Serpentinlöpning


Näsan rinner. Dagisbaciller. Kan fälla en elefant. Eller två.

Sitter och (dag)drömmer. Plötsligt tillbaka i ett annat millennium. Man börjar komma i den åldern då årtal får allt mindre betydelse. Svänga sig med ett millennium hit, ett millennium dit, känns bekvämare. Men alltså, i ett annat millennium. Tillbaka på Amorgos. Ön i Grekland där filmen Det Stora Blå spelades in. Bergig ö. Väldigt bergig ö. En slingrande asfaltsväg från hamnstaden Katapoula (har jag för mig den hette), ungefär sex kilometer upp mot Chora, bergsbyn. Det här var juli, grekisk sommar, dallrande hetta, blånande hav, bouzoukitoner nätterna igenom. Vågskvalp. Trött på dolmades och annat bestämde jag mig en förmiddag för att springa upp till byn Chora. Pina lungorna lite. Låren. Testa karaktären.

Gillar backlöpning. Utmaningen att hitta det optimala minimala rörelsemönstret för att inte braka in i någon vägg. Små steg, långsamt, långsamt. Men ändå tillräckligt fort för att kalla det löpning. Jag avancerade. Den ena serpentinkurvan efter den andra. Steg mot himlen, mot det andra stora blå. Hamnen, den lilla staden, bredde ut sig där nedanför. Små vita blå fiskebåtar på väg ut för att hämta hem languster till kvällen. Nyfångad grillad languster med sås gjord på rommen en kväll i en grekisk hamn några meter från havet är lätt att erinra sig för  en dagdrömmare en gråmulen förmiddag onsdagen den 3 februari 2010. Saliven börjar droppa från hakan. Ojoj, akta tangentbordet.

En kilometer från toppen upptäckte jag två kvinnor, hukandes i ett dike. De blev lika förvånade som jag. De rodnade rätt bra. Visade sig vara amerikaner. Från New York. De tyckte absolut inte det var cool att bli ertappade med brallorna på halv stång för att göra det man ibland måste göra.

Gav löpningen en kick. Skrattade hela vägen upp till toppen.

Och sen, ja sen blev det en väldigt amerikansk sommar.

 

 

 

En vinterresa


Rapport från X2000. Snörök över fönsterrutorna. Ett drömlikt vinterlandskap därute. Vitt vitt vitt. Tunga granar, tallar, tyngda av snö. Så där som det såg ut förr i tiden. När Selma Lagerlöf skrev Gösta Berglins saga. När vargarna ylade i skogen. Ja det kommer de ju göra igen. Om miljöministern får bestämma. Import av friska, hungriga vargar från Finland. Som käkar skogslöpare som smågodis. Osmälta GPS:er överallt i elljusspåren. Kan man tänka sig.

Inte direkt ett löparlandskap just nu dock. Tänker snöskor, tänker skidor, tänker väder så in i Norden. Tåget fastnar förstås, i ingenmansland. Mötande tåg har råkat ut för motorhaveri. Måste växlas om. 40 minuters väntan. Då ser jag den. En nyplogad väg. Smal, med höga snövallar. Ingen modd, ingen sand, inget salt. Platt, vitt, perfekt fäste. Vacker. Vägen gör en böj längs spåret, svänger in bland granarna. Plötslig löparlust. Där vill jag springa, låta kylan bita näsan plommonröd. Som en fyrbåk genom vinterlandskapet. Nu också ett möjligt löparlandskap.

Och tåget startar igen. 50 minuter försenat.

Blodläge


En alldeles vanlig måndag. Upp med tuppen, kuckelikuu. Tror jag drömde den, tuppen. Men upp i alla fall. Och näsan mot fönsterrutan. Kallt. Men kolla in kvicksilvret. 0, eller nästan i alla fall. Och väl lite ljusare över taken idag vid den här tiden än i går. Det finns vägar bort från döden, som Lundell skaldade så vackert en gång.

Sen dagis. Sen jobba häcken. Sen dagis. Sen gymmet. Max i bollhavet. Fadern, med en underlig känsla i halsen och plötsliga nysningar, i val och kval. I morgon blir det ingen träning. I morgon blir det tåg till Göteborg och möte med deckarförfattaren Johan Theorin. Det är han som tar livet av en massa folk på Öland. Med pennan då, ja ni fattar. Och när han har mördat klart, då drar han på sig löparskorna. Och springer sig fri från författandets vedermödor.

Nya boken heter Blodläge. Vass titel. Kunde vara en löparterm. Typ, mot slutet av en mara. Boken kommer i mars. I ett kapitel springs det över Alvaret. Allvarligt. Öland är vackert, men inte ofarligt.

Det blev 30 min cykel, och 30 min löpning. Lugnt. Man vill ju inte vakna upp med lungpaj, när man ska åka till Göteborg dagen efter. Och prata just Blodläge. Och lite löpning. Och kanske fråga om det är någon vits med Göteborg.

Löpning och litteratur


Löpning börjar med L. Litteratur börjar med L. Med andra ord, ett klart samband. Som sammanfaller mycket vackert i Haruki Murakamis bok, ”What I Talk About When I Talk About Running”. För  trettio år sedan var Murakami en kedjerökande barägare i Japan. En dag tröttnade han både på baren och rossliga lungor. Började springa. Började samtidigt skriva. Skrivandet och löpandet gick hand i hand. Böckerna gick bra, gick bättre och bättre. Löpningen också. Han sprang längre och längre. En mara, ett ultramaraton på 10 mil. Började med triathlon. Ultramaran beskriver han ingående i ”What I Talk About …”. Det är läsning som gör ont. Samtidigt skriver han så vackert om ultrasmärtan, att man får lust att pröva.

Titeln ”What I Talk About When I Talk About Running” har Murakami plankat från Raymond Carvers ”What We Talk About When We Talk About Love”. Carver var ingen löpare. Carvers karaktärer är inga löpare. De dricker, de röker, de drömmer, de längtar, de är olyckliga. Det är läsning som gör ont. Samtidigt väldigt upplyftande. Ungefär som ett löppass.

Träningstips: läs båda. Båda skriver om löööve, om än i olika former. Det boostar löparglädjen. Och livs dito.

Lättklätt långpass


Fredag. Tidig morgon. Med Max mot dagis. Han vägrar gå, tycker det är för mycket snö. Eller något annat. ”Pappa, när det är sommar, då ska jag cykla till dagis”. Så jag trycker vagnen genom snödrivorna. Vart tog egentligen den där växthuseffekten vägen? ”Pappa, fortare, spring …”. Spring själv, ungjä-el. Fast det säger jag inte. Bara tänker.

Men kanske faller inte äpplet så långt från trät. Sonen från fadern. Gymmet ligger nästan vägg i vägg med dagis. Löpargudomligt väl planerat. Säger hej till sonen, smiter in på gymmet. Till löpbandet. Har en fri förmiddag (ska jobba i helgen). Man är ju ingen glidare. Blott en hårt arbetande multidaddy.

Kanske har man blivit vek. Mentalt porös. Men finner ingen löpglädje att slira runt i snömos. Så jag siktar in mig på att springa utomhus när snön smält. Springa bredvid sonen på sin cykel.

Löpbandet den här gången. Det stora knätestet. Se om det håller för två mil. Se om det håller för lite längre. Börjar försiktigt, i femminuterstempo. Har rensat i iPoden. Nu bara Springsteen (jo, han är faktiskt bra att springa till, i lugnt till normaltempo), Madonna, Red Hot Chili Peppers, Robyn, Metallica. Ökar efter ett par kilometer till 4.48. Ökar lite mer efter en mil. ”Det är efter en mil som endorfinet kickar in”, citat Mark Levengood (en utpräglad rullbandslöpare) i en kommande intervju. Han har så rätt så.

Svetten dryper, droppar, porlar som en vårflod. Löpare på banden runt omkring, kommer och går. Det är livet som passerar. Men själv springer man still, på stället. Efter två mil blir jag bekväm. Tänker att om jag springer lite längre nu, slipper jag springa så långt nästa gång. O lättja. Går av vid 2 timmar, och 25 km. Knät höll. ”Och sen är man hög hela dagen”, citat Levengood. Han har så rätt så.