Lättklätt långpass


Fredag. Tidig morgon. Med Max mot dagis. Han vägrar gå, tycker det är för mycket snö. Eller något annat. ”Pappa, när det är sommar, då ska jag cykla till dagis”. Så jag trycker vagnen genom snödrivorna. Vart tog egentligen den där växthuseffekten vägen? ”Pappa, fortare, spring …”. Spring själv, ungjä-el. Fast det säger jag inte. Bara tänker.

Men kanske faller inte äpplet så långt från trät. Sonen från fadern. Gymmet ligger nästan vägg i vägg med dagis. Löpargudomligt väl planerat. Säger hej till sonen, smiter in på gymmet. Till löpbandet. Har en fri förmiddag (ska jobba i helgen). Man är ju ingen glidare. Blott en hårt arbetande multidaddy.

Kanske har man blivit vek. Mentalt porös. Men finner ingen löpglädje att slira runt i snömos. Så jag siktar in mig på att springa utomhus när snön smält. Springa bredvid sonen på sin cykel.

Löpbandet den här gången. Det stora knätestet. Se om det håller för två mil. Se om det håller för lite längre. Börjar försiktigt, i femminuterstempo. Har rensat i iPoden. Nu bara Springsteen (jo, han är faktiskt bra att springa till, i lugnt till normaltempo), Madonna, Red Hot Chili Peppers, Robyn, Metallica. Ökar efter ett par kilometer till 4.48. Ökar lite mer efter en mil. ”Det är efter en mil som endorfinet kickar in”, citat Mark Levengood (en utpräglad rullbandslöpare) i en kommande intervju. Han har så rätt så.

Svetten dryper, droppar, porlar som en vårflod. Löpare på banden runt omkring, kommer och går. Det är livet som passerar. Men själv springer man still, på stället. Efter två mil blir jag bekväm. Tänker att om jag springer lite längre nu, slipper jag springa så långt nästa gång. O lättja. Går av vid 2 timmar, och 25 km. Knät höll. ”Och sen är man hög hela dagen”, citat Levengood. Han har så rätt så.

 

 

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan
Antal kommentarer: 1

Kenneth Gysing

Hej Peter, och tack.
Svårt med knät, kan vara så många olika skavanker. Känsligt område. Vila och tålamod brukar ju vara bästa behandlingen. Och alternativträna med cykel och simning. Fast inget är ju som löpningen. Otroligt skön känsla när man känner att det håller igen!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Las Canteras


Rektangulärt underlag på promenaden längs playa Las Canteras. Tegel. Karaktärskrävande omgivningar. Fjärrskådande turister som sitter och blinkar i solen och käkar pizza och dricker stora öl. Och ett gäng lättjefulla varelser som ligger med lemmarna spretande åt alla håll på stranden och bara steker.
De lyfter lojt på solglasögonen en sekund när löparna dundrar förbi. Låter dem falla tillbaka. De ser ut att tänka att vi ska alla dö. Sen är det upp till var och en att bestämma hur. Hellre malignt melanom än ihjälsprungen.
Som sagt, karaktärskrävande.
Ligg där och stek ihjäl er, sandstoder … Att springa är att leva.
Snabbt … om man skött intervallträningen rätt!

Gran Canaria Marathon


Kanarianerna har arrangerat ett sprillans nytt maraton. Gran Canaria Marathon. Ett finfint komplement till Sangrian.
Och bjudit in den löpande världspressen. Det vill säga jag, Rosario och ett par polacker i terylenbyxor, som såg ut att vara teletransporterade direkt från 50-talet. Plus några pigga spanjorer från spanska Runners World, och två hurtiga tyskar från tyska Runners World.
Tyskarna skulle gå trekking i bergen i tre timmar dagen innan maran.
Själv ville jag vila knät. Inte springa loppet, inte gå trekking. Bara köra rehab genom att gå barfota i sanden på stranden med löpardojorna i handen.
Poesie, ja!
Tyskarna såg skeptiska ut. Men där är jag just nu. På stranden. Och jag klagar inte.
Hasta la vista!

Gran Canaria


Har just sprungit fram och åter på strandpromenaden Las Canteras i Las Palmas, Kanarieöarna. Knät kändes riktigt ok (läs om knät i papperstidningen, ”Trådlös löpning på Porto Santo”, oundgänglig läsning för alla knäaffinicados).
Hade sällskap med en aningens korpulent redaktör från Runners World i Italien, Rosario. Korpulensen förklarade Rosario berodde på en långvarig knäskada som gjort att han gått upp fyra kilo. Och på all pasta han fortsatt att äta, trots att han inte kunde springa lika mycket som förr. Doktorn hade strängt förklarat att han inte fick springa längre än tio minuter. Dessa tio minuter fick han å andra sidan springa så fort han bara kunde.
Fast det är förstås svårt att springa fort om man bara får träna tio minuter åt gången.
Rosario stånkade ändå på rätt bra. Det blev femton minuter, och därmed årsbästa, för Rosari. Multo bene.
Det var förstås svårt att låta bli. 21 C, ett blåskimrande mullrande hav. Sol, tights och linne.
Varför vi är här? Klicka vidare.

Om löpning


Bloggare låter som något som proppar upp i rör, och orsakar översvämning.
Mental översvämning. Annan översvämning.

Så det gäller att hålla sig kort. Hålla sig smal.
Grundförutsättningen är naturligtvis en enorm självöverskattning i kombination med en total brist på självkritik. Plus ett visst mått av självironi.

Där kan jag bocka av åtminstone två av tre.
Och jag får absolut inte glömma (säger Gud = webbansvarig) att det ska handla om löpning. Att det är en blogg om löpning. Nä, det ska jag inte glömma. Sedan är förstås löpningen som spiken i soppan. Det är runt den världen (min) kokar.
Bobbel, bobbel, bobbel.

Luktar så gott så. Luktar sura strumpor och svettiga löpartights och salta linnen … och kanske lite grönkål.

Det här kan sluta hur som helst. Beror lite på dig, bästa läsare. Eller bäste läsare. Vet i alla fall en som kommer att läsa (hej mamma!). Och en till. Brorsan. Livrädd för att jag ska skriva om honom.
Vilket jag visst just gjorde.
Så häng på nu. Ta rygg. Men springer du förbi blir jag förbannad!