Las Canteras

Kanarianerna har arrangerat ett sprillans nytt maraton. Gran Canaria Marathon. Ett finfint komplement till Sangrian.
Och bjudit in den löpande världspressen. Det vill säga jag, Rosario och ett par polacker i terylenbyxor, som såg ut att vara teletransporterade direkt från 50-talet. Plus några pigga spanjorer från spanska Runners World, och två hurtiga tyskar från tyska Runners World.
Tyskarna skulle gå trekking i bergen i tre timmar dagen innan maran.
Själv ville jag vila knät. Inte springa loppet, inte gå trekking. Bara köra rehab genom att gå barfota i sanden på stranden med löpardojorna i handen.
Poesie, ja!
Tyskarna såg skeptiska ut. Men där är jag just nu. På stranden. Och jag klagar inte.
Hasta la vista!

Har just sprungit fram och åter på strandpromenaden Las Canteras i Las Palmas, Kanarieöarna. Knät kändes riktigt ok (läs om knät i papperstidningen, ”Trådlös löpning på Porto Santo”, oundgänglig läsning för alla knäaffinicados).
Hade sällskap med en aningens korpulent redaktör från Runners World i Italien, Rosario. Korpulensen förklarade Rosario berodde på en långvarig knäskada som gjort att han gått upp fyra kilo. Och på all pasta han fortsatt att äta, trots att han inte kunde springa lika mycket som förr. Doktorn hade strängt förklarat att han inte fick springa längre än tio minuter. Dessa tio minuter fick han å andra sidan springa så fort han bara kunde.
Fast det är förstås svårt att springa fort om man bara får träna tio minuter åt gången.
Rosario stånkade ändå på rätt bra. Det blev femton minuter, och därmed årsbästa, för Rosari. Multo bene.
Det var förstås svårt att låta bli. 21 C, ett blåskimrande mullrande hav. Sol, tights och linne.
Varför vi är här? Klicka vidare.

Bloggare låter som något som proppar upp i rör, och orsakar översvämning.
Mental översvämning. Annan översvämning.

Så det gäller att hålla sig kort. Hålla sig smal.
Grundförutsättningen är naturligtvis en enorm självöverskattning i kombination med en total brist på självkritik. Plus ett visst mått av självironi.

Där kan jag bocka av åtminstone två av tre.
Och jag får absolut inte glömma (säger Gud = webbansvarig) att det ska handla om löpning. Att det är en blogg om löpning. Nä, det ska jag inte glömma. Sedan är förstås löpningen som spiken i soppan. Det är runt den världen (min) kokar.
Bobbel, bobbel, bobbel.

Luktar så gott så. Luktar sura strumpor och svettiga löpartights och salta linnen … och kanske lite grönkål.

Det här kan sluta hur som helst. Beror lite på dig, bästa läsare. Eller bäste läsare. Vet i alla fall en som kommer att läsa (hej mamma!). Och en till. Brorsan. Livrädd för att jag ska skriva om honom.
Vilket jag visst just gjorde.
Så häng på nu. Ta rygg. Men springer du förbi blir jag förbannad!