Blodläge

Löpning börjar med L. Litteratur börjar med L. Med andra ord, ett klart samband. Som sammanfaller mycket vackert i Haruki Murakamis bok, ”What I Talk About When I Talk About Running”. För  trettio år sedan var Murakami en kedjerökande barägare i Japan. En dag tröttnade han både på baren och rossliga lungor. Började springa. Började samtidigt skriva. Skrivandet och löpandet gick hand i hand. Böckerna gick bra, gick bättre och bättre. Löpningen också. Han sprang längre och längre. En mara, ett ultramaraton på 10 mil. Började med triathlon. Ultramaran beskriver han ingående i ”What I Talk About …”. Det är läsning som gör ont. Samtidigt skriver han så vackert om ultrasmärtan, att man får lust att pröva.

Titeln ”What I Talk About When I Talk About Running” har Murakami plankat från Raymond Carvers ”What We Talk About When We Talk About Love”. Carver var ingen löpare. Carvers karaktärer är inga löpare. De dricker, de röker, de drömmer, de längtar, de är olyckliga. Det är läsning som gör ont. Samtidigt väldigt upplyftande. Ungefär som ett löppass.

Träningstips: läs båda. Båda skriver om löööve, om än i olika former. Det boostar löparglädjen. Och livs dito.

Fredag. Tidig morgon. Med Max mot dagis. Han vägrar gå, tycker det är för mycket snö. Eller något annat. ”Pappa, när det är sommar, då ska jag cykla till dagis”. Så jag trycker vagnen genom snödrivorna. Vart tog egentligen den där växthuseffekten vägen? ”Pappa, fortare, spring …”. Spring själv, ungjä-el. Fast det säger jag inte. Bara tänker.

Men kanske faller inte äpplet så långt från trät. Sonen från fadern. Gymmet ligger nästan vägg i vägg med dagis. Löpargudomligt väl planerat. Säger hej till sonen, smiter in på gymmet. Till löpbandet. Har en fri förmiddag (ska jobba i helgen). Man är ju ingen glidare. Blott en hårt arbetande multidaddy.

Kanske har man blivit vek. Mentalt porös. Men finner ingen löpglädje att slira runt i snömos. Så jag siktar in mig på att springa utomhus när snön smält. Springa bredvid sonen på sin cykel.

Löpbandet den här gången. Det stora knätestet. Se om det håller för två mil. Se om det håller för lite längre. Börjar försiktigt, i femminuterstempo. Har rensat i iPoden. Nu bara Springsteen (jo, han är faktiskt bra att springa till, i lugnt till normaltempo), Madonna, Red Hot Chili Peppers, Robyn, Metallica. Ökar efter ett par kilometer till 4.48. Ökar lite mer efter en mil. ”Det är efter en mil som endorfinet kickar in”, citat Mark Levengood (en utpräglad rullbandslöpare) i en kommande intervju. Han har så rätt så.

Svetten dryper, droppar, porlar som en vårflod. Löpare på banden runt omkring, kommer och går. Det är livet som passerar. Men själv springer man still, på stället. Efter två mil blir jag bekväm. Tänker att om jag springer lite längre nu, slipper jag springa så långt nästa gång. O lättja. Går av vid 2 timmar, och 25 km. Knät höll. ”Och sen är man hög hela dagen”, citat Levengood. Han har så rätt så.

Rektangulärt underlag på promenaden längs playa Las Canteras. Tegel. Karaktärskrävande omgivningar. Fjärrskådande turister som sitter och blinkar i solen och käkar pizza och dricker stora öl. Och ett gäng lättjefulla varelser som ligger med lemmarna spretande åt alla håll på stranden och bara steker.
De lyfter lojt på solglasögonen en sekund när löparna dundrar förbi. Låter dem falla tillbaka. De ser ut att tänka att vi ska alla dö. Sen är det upp till var och en att bestämma hur. Hellre malignt melanom än ihjälsprungen.
Som sagt, karaktärskrävande.
Ligg där och stek ihjäl er, sandstoder … Att springa är att leva.
Snabbt … om man skött intervallträningen rätt!

Kanarianerna har arrangerat ett sprillans nytt maraton. Gran Canaria Marathon. Ett finfint komplement till Sangrian.
Och bjudit in den löpande världspressen. Det vill säga jag, Rosario och ett par polacker i terylenbyxor, som såg ut att vara teletransporterade direkt från 50-talet. Plus några pigga spanjorer från spanska Runners World, och två hurtiga tyskar från tyska Runners World.
Tyskarna skulle gå trekking i bergen i tre timmar dagen innan maran.
Själv ville jag vila knät. Inte springa loppet, inte gå trekking. Bara köra rehab genom att gå barfota i sanden på stranden med löpardojorna i handen.
Poesie, ja!
Tyskarna såg skeptiska ut. Men där är jag just nu. På stranden. Och jag klagar inte.
Hasta la vista!

Har just sprungit fram och åter på strandpromenaden Las Canteras i Las Palmas, Kanarieöarna. Knät kändes riktigt ok (läs om knät i papperstidningen, ”Trådlös löpning på Porto Santo”, oundgänglig läsning för alla knäaffinicados).
Hade sällskap med en aningens korpulent redaktör från Runners World i Italien, Rosario. Korpulensen förklarade Rosario berodde på en långvarig knäskada som gjort att han gått upp fyra kilo. Och på all pasta han fortsatt att äta, trots att han inte kunde springa lika mycket som förr. Doktorn hade strängt förklarat att han inte fick springa längre än tio minuter. Dessa tio minuter fick han å andra sidan springa så fort han bara kunde.
Fast det är förstås svårt att springa fort om man bara får träna tio minuter åt gången.
Rosario stånkade ändå på rätt bra. Det blev femton minuter, och därmed årsbästa, för Rosari. Multo bene.
Det var förstås svårt att låta bli. 21 C, ett blåskimrande mullrande hav. Sol, tights och linne.
Varför vi är här? Klicka vidare.