Serpentinlöpning
Näsan rinner. Dagisbaciller. Kan fälla en elefant. Eller två.
Sitter och (dag)drömmer. Plötsligt tillbaka i ett annat millennium. Man börjar komma i den åldern då årtal får allt mindre betydelse. Svänga sig med ett millennium hit, ett millennium dit, känns bekvämare. Men alltså, i ett annat millennium. Tillbaka på Amorgos. Ön i Grekland där filmen Det Stora Blå spelades in. Bergig ö. Väldigt bergig ö. En slingrande asfaltsväg från hamnstaden Katapoula (har jag för mig den hette), ungefär sex kilometer upp mot Chora, bergsbyn. Det här var juli, grekisk sommar, dallrande hetta, blånande hav, bouzoukitoner nätterna igenom. Vågskvalp. Trött på dolmades och annat bestämde jag mig en förmiddag för att springa upp till byn Chora. Pina lungorna lite. Låren. Testa karaktären.
Gillar backlöpning. Utmaningen att hitta det optimala minimala rörelsemönstret för att inte braka in i någon vägg. Små steg, långsamt, långsamt. Men ändå tillräckligt fort för att kalla det löpning. Jag avancerade. Den ena serpentinkurvan efter den andra. Steg mot himlen, mot det andra stora blå. Hamnen, den lilla staden, bredde ut sig där nedanför. Små vita blå fiskebåtar på väg ut för att hämta hem languster till kvällen. Nyfångad grillad languster med sås gjord på rommen en kväll i en grekisk hamn några meter från havet är lätt att erinra sig för en dagdrömmare en gråmulen förmiddag onsdagen den 3 februari 2010. Saliven börjar droppa från hakan. Ojoj, akta tangentbordet.
En kilometer från toppen upptäckte jag två kvinnor, hukandes i ett dike. De blev lika förvånade som jag. De rodnade rätt bra. Visade sig vara amerikaner. Från New York. De tyckte absolut inte det var cool att bli ertappade med brallorna på halv stång för att göra det man ibland måste göra.
Gav löpningen en kick. Skrattade hela vägen upp till toppen.
Och sen, ja sen blev det en väldigt amerikansk sommar.
Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. .