New York, New York!!

Morgonpass söndag. 1 timme rullband. Fartlek. 12, 13,3, 14, 15, 13,3, 16, 17, 13,3, 16 km/tim. Totalt 13,5 km.

Nästan så jag börjar tro på knät. Nästan så jag börjar tro på en comeback i den ärevördiga innebandyklubben Birka OK.

Det ska dock sägas, skaderisken där är överhängande.

Kanske inte någon storkul rubbe. Men apropå triatlon. Har man väl snuddat vid det en gång, är det som att ett stort svart hål öppnar sig, med ett väldigt sug i. Simningen blev bättre efter några månader. Cyklingen rullade på ganska hyfsat (relativt sett …). Det var ju tänkt som en engångsföreteelse. Men kan man då bara säga hej och farväl till all den där träningen?

Vi talar alltså Järnmannen. Fulltriatlon i Kalmar. Gjorde en sådan i augusti förra året. Kände mig rätt nöjd efteråt. Såg fram mot soffan vid Djurgårdsbrunnskanalen, att få sitta där och mata duvor. Kanske tugga en bit av limpan själv. Pensionärer har det ju inte så fett. Har just fått ett orange brev i brevlådan. Huh.

Men så kom ett sms från brorsan. ”Ska du göra Kalmar i år?” Brorsan är lite sugen. Brorsan har gått på krålkurs i Eriksdalsbadet. I arrangemang av simklubben Neptun. Med en kvinnlig proffstränare från USA (hon är svenska, men har simtävlat i USA). Brorsan har lärt sig att när man tar tag i vattnet med handen ska fingrarna hållas ihop, men tummen peka rakt ut. Det ger bästa paddeleffekten. Att spreta med fingrarna, så simmar bara Kalle Anka, sa tränaren.

Voltvändningar har de också tränat. Det är lika spännade som det låter. ”Det är förstås bättre om du dyker upp på samma bana som du simmar på, och inte två banor bort”, förklarade tränaren för brorsan. Brorsan lovade tänka på det.

Några voltvändningar behövs i alla fall inte i Kalmar.

Lördagsmorgon på Sats. 30 min cykel, fartlek. 40 min löpning, fartlek.

Det finns ju en sprintdistans också … ett, två, tri ….

Morgonkonversation. Innan kaffet.

– Är det du som har tagit pruttgrejen ur pruttkudden?

– Pruttkudden?

– Ja, pruttkudden!

– Pruttgrejen?

– Ja, pruttgrejen ur pruttkudden!

– Säg inget mer. Kaffe först. Annars hamnar det här på bloggen.

Och därmed kommer vi osökt in på frukostätning. Har rationaliserat frukosten maximalt. Ätit samma sak i flera år. Allt för att slippa tänka. Bara göra. Låt kroppen fungera efter ryggmärgens kretskort.

Kastrull fram. Russin i kastrull. Havregryn i, med fibrer. På med krossade linfrön. Lite vatten. Rör om. Kastrullen på plattan. En kastrull till. Med ett ägg. Hacka en banan (ta av skalet först). Hacka en grape (skär bort skalet med kniv, skala grape är för jobbigt). Kapa ett äpple på mitten. Hacka ena halvan. Banan, grape och äpple i tallrik. På med gröten. Häll honung på. Kasta på några hasselnötter. Neskaffe. Med lite råsocker. Sitt ner. Vik upp morgontidningen. Andakt.

Morgonpass. 2 mil på rullband. 2 km uppvärmning, 5 fart. Från 2 km till 15 km, 4.30 fart. Vid fjorton började högra bröstvårtan blöda. F-n, glömde tejpa. But when the running gets tough, the tought keep on running. Aj aj aj i duschen efteråt. Från 15 km till 17 km, 4.15 fart. Från 17 km till 18 km, 4.30 fart. Från 18 km till 19 km, 4.00 fart. Från 19 km till 19.5, 4.30 fart. Från 19.5 km till 20 km, 3.45 fart. Nedjogg.

Aningens annorlunda känsla i det skadade knät. Men ingen smärta. Tung i kroppen, men det går framåt. Och snart är det vår. Positiv thinking. Endorfiner?

Pruttkudden? En ung närstående har terroriserat med en pruttkudde i en dryg vecka. Nu har någon saboterat den. Jag är absolut oskyldig.

Pruttkudde, inte frukost!

Gick en dag förbi ett antikvariat. Hittade det här.

”Mord hör till vanligheterna i storstadsdjungeln Isola. Men när man hittar unga, lovande löparflickor hängande i lyktstolpar på olika håll i staden handlar det inte längre om ”normala” mord. Steve Carella och hans kollegor på 87:e distriktet förstår att de har med en systematisk vettvilling att göra”.

En Ed McBain från 1984. Inköpspris 10 kr.

1984, tiden runt den första löparboomen. Tänker en deckarförfattare som inte gillar alla löpare ute på stan. Tänker en deckarförfattare som inte gillar alla framrusande kvinnor på stan.

Nu är Ed McBain död. Men kvinnorna rusar på.

Böjningsformen för antikvariat?

Ett antikvariat – flera boklådor! Fast det vet väl alla …

Näsan rinner. Dagisbaciller. Kan fälla en elefant. Eller två.

Sitter och (dag)drömmer. Plötsligt tillbaka i ett annat millennium. Man börjar komma i den åldern då årtal får allt mindre betydelse. Svänga sig med ett millennium hit, ett millennium dit, känns bekvämare. Men alltså, i ett annat millennium. Tillbaka på Amorgos. Ön i Grekland där filmen Det Stora Blå spelades in. Bergig ö. Väldigt bergig ö. En slingrande asfaltsväg från hamnstaden Katapoula (har jag för mig den hette), ungefär sex kilometer upp mot Chora, bergsbyn. Det här var juli, grekisk sommar, dallrande hetta, blånande hav, bouzoukitoner nätterna igenom. Vågskvalp. Trött på dolmades och annat bestämde jag mig en förmiddag för att springa upp till byn Chora. Pina lungorna lite. Låren. Testa karaktären.

Gillar backlöpning. Utmaningen att hitta det optimala minimala rörelsemönstret för att inte braka in i någon vägg. Små steg, långsamt, långsamt. Men ändå tillräckligt fort för att kalla det löpning. Jag avancerade. Den ena serpentinkurvan efter den andra. Steg mot himlen, mot det andra stora blå. Hamnen, den lilla staden, bredde ut sig där nedanför. Små vita blå fiskebåtar på väg ut för att hämta hem languster till kvällen. Nyfångad grillad languster med sås gjord på rommen en kväll i en grekisk hamn några meter från havet är lätt att erinra sig för  en dagdrömmare en gråmulen förmiddag onsdagen den 3 februari 2010. Saliven börjar droppa från hakan. Ojoj, akta tangentbordet.

En kilometer från toppen upptäckte jag två kvinnor, hukandes i ett dike. De blev lika förvånade som jag. De rodnade rätt bra. Visade sig vara amerikaner. Från New York. De tyckte absolut inte det var cool att bli ertappade med brallorna på halv stång för att göra det man ibland måste göra.

Gav löpningen en kick. Skrattade hela vägen upp till toppen.

Och sen, ja sen blev det en väldigt amerikansk sommar.