Pillesnas i vas

 

Först Anja. Anjas luftfärd i går, och hakan ner på magen. Vad är det som händer? Hon var på väg mot ett silver. Möjligen ett guld. Bara det stora hoppet kvar, innan målgång. Men plötsligt flyger hon. Upp, upp och upp. Seglade som en skadskjuten fågel genom luften. 20 meter, 40 meter, 60 meter. Den landningen, på stenhård issnö. Där slutade man andas för en sekund.

Förstod man det inte innan, förstod man det då. Hur fruktansvärt svårt det är med störtlopp. Vilka krafter som är i omlopp. Ett litet misstag, och vektorn N (som i Newton), slår om i 90 grader. Från riktning jord mot himmel. Och Anja blev en himlakropp. En alpin stjärna i ofrivillig tyngdlöshet. Men grymma gravitationen hämtade sig snabbt. Tog ner´na på jorden igen. Aj.

Hemma då? Näsan droppar dagtid, dripp dropp. Sluter sig om natten, munnen ett O i mörkret. Doktorn gissade på hyperaktiva slemhinnor. Orsakade av torr vinterluft.   Skrev ut Nasonet, nässprej med cortison.

För att citera Ulf Lundell, ”snön faller, och vi med den”. Anja håller säkert med.

Näs-on-net:

 

---

 

Allt som behövs: En myr. Ett par stavar. Stövlar.

Och ett moln med knott som tempobooster.

Ett bra upplägg för OS guld. Och myrsyra upp över öronen.

 

 

 

---

I Tärendö för två år sedan. Massor av mygg och myrar.

Hon är rätt bra på skidor också!

---

Ohelgad vilodag – Black sabbath?

I alla fall i lurarna. 45 minuter cykel i hårdrockstorm. Ylande gitarrer och basen i botten. Snabb överstigning till rullband. 30 min löpning, trappvis. Att börja springa direkt efter tempocykling är lika roligt varje gång – inte. Bara vetskapen om att det ger sig efter några kilometer får en att fortsätta. Men varför? Varför inte bara springa? Vet inte exakt. Tror det är något triatletvirus som vägrar släppa. Det kanske ger sig med tiden. Man blir frisk igen. Och löpare blott.

Och våren har kommit till Örebro. Grattis Claes. Här i huvudstaden är det permafrost som vanligt. Bilen lika insnöad som en död mammut. Långkalsongerna en andra hud. Nej, nu gnäller man igen. Det ska jag inte göra. Glaset är inte halvtomt – det är halvfullt. Med isvatten.

De suckar tungt i Vancouver också. Det var en svår dag för sportkommentatorerna i går kväll i skidskyttesprinten. Svenskorna åkte inte alls som de skulle. Någon hade hällt salt i spåren. En otippad slovakiska med ryska rötter som nyss brutit armen hade åkt osannolikt fort. Det var dock ingen som uttryckligen sa Ordet. Det som börjar med D och slutar på G. Sex bokstäver. Man vill ju inte låta som en dålig förlorare. Men skumt var det i alla fall. Väldigt skumt.

Så blev det kväll och herrarnas sprint.  Och en dotter i kamp med fysikuppsats.

– Pappa, vad handlar Einsteins relativitetsteori om?

Tackar, just när Ferry laddar för skott. Tidsnöd åt alla möjliga håll. Men, men. Tid och rum kan variera efter omständigheterna. Det är som med löpning. Ibland går det fort, ibland går det långsamt. Det beror ofta på var man springer. Springer man nära en stjärna, kan det gå vansinnigt fort. Man dras liksom med av stjärnans dragningskraft. Men så fort stjärnans dragningskraft släppt, och det brukar den göra rätt omgående, kan hastigheten helt upphöra. Då kröker sig rummet tvärt, och man springer rakt in i väggen.

– Tack pappa, verkligen.

 

 

”Löparteoretiker, lätt om foten”

 

 

 

---

 

Seg lördagsförmiddag. F-n så seg. Gråväder, grå flingor från en grå himmel. Grå bilar, grå fotsteg i den grå snön. Grå grå grå är urbergets sång, skaldade Fröding en gång. Just så grått var det. Och hur grått var det då icke på rullbandet?

Grått tempo, grå hjärnsubstans i huvudet, grå musik i lurarna. Kroppen ville inte riktigt idag. Det händer ju ibland. Att kroppen kommer på att den faktiskt är lurad. Att det inte alls är meningen att den ska röra på sig om den inte absolut måste. Geparden hänger på sin gren på trädet på savannen när den är mätt. Springer inte ett steg om den inte är hungrig. Vafför ska då jag springa? med gröt i magen och skafferiet fullt … med havregryn.

Kanske var det innebandyn i förrgår. En massa små muskler som äntligen trott att det var över (efter några månaders skadeuppehåll), väcktes brutalt upp ur sin vila. Beklagade sig högljutt dagen efter, ”varefrååågan om? Kanmanté få slagga ifreee?” Kul ändå få springa efter en boll igen. När man springer efter en boll tänker man inte på att man springer. Man bara springer, tills man plötsligt kommer på att man är aptrött. Att andan har försvunnit någonstans. Och man orkar inte tillbaka till målet. Då får man förstås skäll, för att man inte orkade tillbaka till målet. För då blir det förstås mål. Bollsport! Knepigt. Enklare att springa rakt fram. Om bara inte benen, ja hela kroppen känts som bly.

Grå dagar, det är då man ska bita ihop. Gjorde så. Hade en plan. Följde planen.

2 km 12 fart, 2 km 13,3 fart, 2 km 14 fart, 1 km 15 fart, 2 km 13,3 fart, 2 km 14 fart, 1 km 15 fart, 2 km 13,3. Nedjogg. Inte ett enda roligt steg. Jo, det sista. Men i morgon är det en annan dag.

Såg Patrik Sjöberg hos Skavlan igår. Sjöberg har inget jobb. Sjöberg har inte hoppat höjd sedan han slutade.

– Vad gör du på dagarna då, undrade Skavlan.

– Jag har alltid varit ganska bra på att göra ingenting, förklarade Sjöberg. 

Blev lite impad. Såg framför mig Sjöberg ligga på en gren jämte Geparden.

– Vaffan ska man röra på sig om man inte behöver, gäspade Sjöberg.

Geparden lyfte inte ett ögonbryn. Bara dinglade lite med svansen, greppade en fjärrkontroll. Klick!

Äntligen! OS i Vancouver!

 

”Jag springer bara efter käk”

---