Veckorna bara rasar i väldig fart. Simning, cykling, löpning och så lite styrketräning på det. Allt för att vässa armbågarna inför det stora målet Kalmar i augusti. Innan dess blir det formtoppning inför Vansbro triathlon i juli. Hoppas på att hinna ställa upp i några spint och olympiska tävlingar innan sommaren är slut också. Så här ser turnén ut i sommar:

30/6 Säter sprint (?)

7/7 Vansbro Triathlon (halv IM-distans)

21-22/7 SM Olympisk Arvika

?/8 Notgårdsloppet supersprint Ludvika? (300 m, 18 km, 3 km)

11-12/8 Sprint SM Jönköping

18/8 Kalmar triathlon (IM-distans)

Något annat jag borde vara med på? Så här lite har jag nog aldrig tävlat, men i ärlighetens namn är det rätt skönt. Det är nog bra för mig att försöka fokusera på mina mål ordentligt, toppa till dessa och inte hafsa runt på alla arrangemang jag kan komma över.

Sprang med Club Running Sweden i tisdags. 5*1000 m stod på schemat och målet var att köra dem progressivt. Grabbarna i min grupp hade minst sagt svårt med den progressiva biten så jag fick köra mitt eget rejs och lyckades ta in dem på slutet. Jag är ju också rätt kass på att känna vilken fart jag springer i så jag ska inte säga att jag själv är något prog.proffs. Besviken på att det inte blev progressivt rakt igenom och framförallt undrar jag när i fridens namn jag ska lära mig att springa snabbt?! Jag vill kunna. Helst nu direkt. And here are the results for Emma Graaf: Första: 3:57 Andra: 3:55 Tredje: 3:53 Fjärde: 3:45 Femte: 3:46. Hade visst skrivit fel först och noterat höga 4 men såååå långsam är jag ju inte.

Igår var det cykling 2*13 km tröskel med off bike löpning direkt efter. Körde med Carl ute på Ingarö. Vi sa inte ett ord till varandra på hela cyklingen (typ). Sedan sprang jag.

Här är ett tips på en fin sommarlåt som jag gillar, här i en upphottad version. Den förmedlar liksom glädjen i att det äntligen är varmt, soligt och skönt! Hurra för sommaren!

Och hörni mina bloggkollegor, uppdatera era bloggar. Jag har ju inget att läsa för sjutton gubbar!

Idag var jag arg. Mycket arg.

Hade sett fram emot premiären för utomhusmorgonsimningen i Eriksdalsbadets 50-metersbassäng. Nu blev det inte så jävla roligt. Åtminstone inte till en början.

Vaknade av att klockan härjade kl 5:45. Skit. Kändes inte som jag sovit en blund. Pollenallergin dödar mig långsamt och plågsamt.

Kom lite sent (inget nytt) och missade därmed stora delar av insimningens teknikserie. Banan såg ut som en fiskstim. Folk över-under-framför-bakom.

Första serien:

12*100

18*50

Vilan bestod i att inte voltvända. Tillslut voltvände jag för att kunna hålla fötter. FAAAAANNNN! Blev i princip 2100 meter utan vila. Nu var jag riktigt ”pissed”. Stefan och Robertsson var närmast så de fick ta en spottande och fräsande Emma. I vanliga simgrupper brukar man ju vänta in efter serien men inte här nä nä det var bara att blåsa på med nästa serie. Jag ville döda någon. Vem som helst. Bara jag kom i kapp resten av gruppen. Stefan och Robertsson bara skrattade och klappade mig på huvudet. Nu kör vi!

När jag hasplat ur mig den värsta ilskan insåg jag det faktiskt gick ganska bra att simma. När ilskan lade sig blev jag riktigt trött i armarna. Insåg att jag inte riktigt menade det där att jag ville döda någon. Nää, och inte var det något att brusa upp över heller egentligen.

Skönt med simkompisar som förstår en. Ibland blir man lite ilsk helt enkelt. Det går ju fort över och det vet ju alla. Hela gänget funkar ju likadant. Alltid någon som lackar och man kan skratta lite åt. Vi gör det ju för att vi gillar varandra, simkompisar emellan (inte för att det är någon större skillnad när vi cyklar direkt). Ingen tar illa vid och det är skönt. Inte ens när man vill döda tar man illa upp.

Sedan fikade vi på Lisas. Solen sken. Goa mackor och gött snack.

Snipp snapp snut så var solskenshitorian slut.

BFF in the pool!

Kom hem från lägret i söndags eftermiddag. Vilo- och resdag. Kände mig oerhört fräsch på måndagen. Vilodag igen och fruktansvärt rastlös. Var är frukostbuffén, var är sällskapet, när ska vi träna??? Näpp, det var bara att masa sig till jobbet och ta tag i verkligheten.

Plingade plötsligt till i min telefon. En påminnelse från Access rehab att jag hade en tid hos dem, pronto! Fan! Kastade mig på tunnelbanan och kom för en gång skull i tid och fick till och med vänta några minuter i väntrummet. Varför kan jag inte bara hålla koll på min almanacka och mina appointments! Slarvmaja!

Världens gladaste och goaste Rubin mötte upp och välkomnade mig in på britsen. Och sedan gick han lös. Det är ett mysterium hur denna lilla man som är så go och snäll, kan göra en så illa;). Jag, som kom in med fräscha ben och inte ont någonstans, tjöt av smärta när han satte igång och försökte samtidigt hålla igång konversationen. Hahaha, herregud vad stel jag var. Behövligt, det var nog precis vad behandligen var!

När behandligen var slut gick jag ut från mottagningen som en liten krympling med ont på de allra flesta ställen. Det där med stretching på träningsläger kanske man skulle testa! Nu känns det inte så tokigt längre att det är vilovecka med ganska slapp träning. Snart kommer musklerna vara slappa och fina igen.

Men som min vän Fanni sa:

Pain is only French bread!

Åter i vardagen, tyvärr. Det är en enorm tomhet som har spridit sig i kroppen när jag nu åter är på jobbet och hemma i vardagen. Post Camp Depression- igen.

Sista dagen nere i Alcudia bjöd på långlöpning, lugn cykling, hejande under Mallorca 1/2-IM, tårar, skratt, fest (Marre borde få en Endurance-utmärkelse för bedriften genomföra en halv IM och sedan festa tills solen går upp (och bussen gick)) etc etc.

Att heja fram deltagarna under tävlingen kan jag säga var nästan lika kul som att delta själv. Orutinerad som man är stod jag och Åsa i hettan, mitt i solen och varken åt eller drack som vi skulle vilket gjorde att jag bonkade på slutet av dagen;). Första riktiga bonkningen på lägret!

Stod och grinade vid målgången eftersom det var så enormt vackert att se alla fina människor kämpa hela dagen och gå i mål som hjältar. Tänker speciellt på:

Pål- som efter en cykelolycka för ca ett år sedan har repat sig kanonsnabbt och körde en jämn och fin halvmara trots ”en halv hamstring”.

Ulf– som också var med om en cykelolycka för MINDRE än ett år sedan, där han bröt nacken men nu genomförde hela loppet med ett leende på läpparna och ett lätt löpsteg!

Patrik-som varit skadad i vaden och var så nervös innan loppet att han pumpade cykeln sjuttielva gånger innnan start men också genomförde hela med ett leende!

Rickard och Staffan– som efter ryggproblem pga streckning respektive krasch i veckan körde på och klarade det!

Linda- som persade på halvmaran, kom sexa i sin age-group och tackade NEJ till VM i Las Vegas. Iskallt.

Per H- Ludvikapojken som sprang för Ludvika efter månader av skada (brutet finger)

Per Arjeplog- som genomförde sin första halv IM i tropisk värme trots sin osannolika tränning hemma i Norrland i snö, kyla och simning i en varm 16-metersbassäng. Så jävla stongt.

ALLA andra TriMallorcadeltagare– Fy fan vad bra ni var!

Här är en liten film från tävlingen:

http://trimallorca.tumblr.com/post/23028208594/ny-och-battre-videon-fran-lordagens-iron-man