Dags för race igen! Knappt har man kravlat sig upp ur vattnet utanför Saltsjöbaden, så är det dags för ett 10 km race i Österåker. Satsar förstås vilt och försöker plocka banrekordet från den här killen här nere till höger. Har nu nått en ålder där jag inte längre har någonting att förlora. Utom möjligen då förnuftet …

Det var flera år sedan jag sist körde tävling på milen, då lyckades jag pressa mig strax under fyrtio, men sista året har det varit dålig med både långpass och fartpass, mest duttande hit och dit och trail och tri och swimrun, så har ingen aning om vad kroppen är mäktig till. Dessutom fyller jag sextio i år och det är mer än jag förstår, men så tycks jag heller inte bli klokare med åren … hur som helst, start 15.30 idag lördag 10 juni och temperaturen är på väg mot 20 C och hela Österåker med omnejd kommer samlas i Åkersberga och bjuda till löparfest. Har inte full koll men hoppas på uppdelning i ålderskategorier.

M60, here I come!!!

Längre rapport följer i RW no 8!

Alla goda ting är tre. Löpning, cykel, simning.

Fast simningen är väl lite sådär. Men jag jobbar på det. Har en Delfin till simtränare som hela tiden ryter: ROTERA AXELPARTIET!!! Jag tycker jag roterar som bara den. Vänsterpartiet, högerpartiet, hela centerpartiet. Spinner runt i vattnet som en sådan där abborrspinnare jag brukade tjuvfiska med när jag var väldigt mycket yngre än nu i vattentäkten Tullaren i Botkyrka (där gäddorna var stora som … små delfiner). Men Delfinen tycker jag roterar uselt. Hon tycker jag simmar framåt som en lagårdsvägg. Trycker vattnet framför mig i stället för glider igenom det. Med tanke på min fart har hon säkert rätt. Jag har tränat bättre vattenläge med teknikövningen Stålmannen också. Det blev Stålmannen som ubåt. Vi får se hur ytlig jag kan bli i morgon. Då kör jag här, start 10.00.

Jag har i alla fall cyklat några gånger.

Och kanske kan man smyga med sig ett par sådana här? Förklara för tävlingsledningen att de mer är att betrakta som galoscher (jag tycker inte om att bli blöt om fötterna) än simfenor.

Fast jag har en känsla av att de kommer att säga nej.

Lite längre rapport följer i RW no 7.

Kristus har flygit till himlen. Jag flyger fram (nåja, lufsar i alla fall) på en stig på Runmarö. Klockan är strax över sju på morgonen, det har regnat under natten, stigen är fuktig, det luktar skog och mylla. Hjärtat slår, pulsen dunkar, blodet fullt av syre. Himlen kan vänta, paradiset finns här på jorden.

Här springs en halvmara någon gång varje år på sommaren. En ganska nedtonad sådan. Ett träd har fallit ner över stigen sedan sist. Kanske efter en storm i vinter? Fuskar, genar, kapar till 14km.

Hej hej havet! Den nakna sanningen – 10 C gjorde doppet kort!

Kärleken kan föra en på villovägar, sägs det. Blir klar över det vid kontroll nummer fyra någonstans i Roslagens djupa skogar. Kärleken, van orienterare, har dragit iväg mig på orientering. Enkla banan är hur lätt som helst, bara följa en elledning och en väg och lite sådär, och uppåt på kartan är alltid norr. Sedan drar hon iväg snabbt till start i tävlingsklassen, är lite sen. Lycka till. Tack, tack.

Så där står man i starten med en kompass man kan sätta på tummen, och försöker komma ihåg hur den fungerar. Sist jag orienterade var i ettan i gymnasiet, min klasskompis Micke ”Strömming” Strömwall och jag var i par. Jag trodde han hade koll på kartan på samma sätt som han trodde jag hade koll på den. Vi tappade alldeles kontrollen den dagen. Och när vi väl hittade hem igen var jag klar över att orientering nog inte var någonting för mig.

Men vad gör man inte för kärleken? Springer vilse som bara den.

Det började ok. En funkis sa, ”följ den snitslade banan till startpunkten”. Det gjorde jag, det var hur enkelt som helst.  Sen fanns där en väg på kartan som ledde till den första kontrollen, den låg på en kulle tio meter vid sidan av vägen. Hur lätt som helst. Från den kontrollen var det bara att följa några andra orienterare till kontroll nummer två. Den tredje gick lika galant, bara följa John. Men inför fyran sprang plötsligt alla åt olika håll, olika banor. Då blev det knepigare.

Jag tittar på kartan. Jag tittar på kompassen. Jag följer ett gammalt traktorspår. Men inte är kontrolljäveln (förlåt språket) där den borde vara? Plötsligt blir det sankt, jag blir våt om fötterna. Inte ska väl ett kalhygge vara så här blött? Jag snurrar runt, mossa och kvistar och sly men ingen kontroll.

Jag börjar få en obetvinglig lust att kasta karta och kompass och leta mig fram till en bilväg där jag kan springa en mil rakt fram. Men då dyker räddningen upp. En flicka i tolvårsålder  frågar om jag vill ha hjälp. Visst vill jag det. Jag tar rygg på henne och strax dyker kontrollen upp. Jaha, var det där den var? Jaha, var det den elledningen?

Där lämnar hon mig med ett lycka till. Hennes nästa kontroll är en annan än min (hon kör en svårare bana). Men då dyker där upp en ung man i ungefär samma ålder som flickan, och det visar sig att vi springer på samma bana. ”Följ mig”, säger han, och det gör jag. Ända in i mål.

Där står Kärleken och väntar. ”Du klarade det”, strålar hon. ”Ingen match för ett kontrollfreak”, svarar jag diplomatiskt. Och med visst hopp för framtiden. Med sådana barn i skogen, hittar en tomte till orienterare alltid hem. Nu ska jag bara lära mig springa efter kompass och karta på riktigt. Det är kul att hitta kontroller – när man väl hittar dem!!