Trillade på öronen i Arena Run. På händerna också. Aj aj vänster handled och arm. Vila och voltaren sa en doktor. Sex veckor senare, ingen förbättring. Till kvartersakuten igen, ny doktor. ”Så får man träffa Gysing”, sa doktorn. Det får man, sa jag. Jag har trillat i en tävling. ”Jag vet det”, sa doktorn, ”jag läste det i tidningen”.

Där blev man lite paff, måste erkännas. Doktorn fortsatte; ”min fru prenumererar på Runners World. Hon har gjort 2.48 på maran. På 90–talet var hon elitlöpare i Grekland. Jag lärde mig läsa svenska genom att läsa dina texter i tidningen. De var lagom, inte för lätta, inte för svåra”.

Glömde för ett ögonblick alldeles bort min hand för ett tag, rörd över hans ord. Jag skakade hand med Giorgio, tackade för all läsning, och så började han klämma på min arm. Inte så bra. Kunde vara en ruptur (en sena av), eller en halv ruptur (lite bättre). Han bokade en tid för röntgen.

Och nu på väg till Ötillö´s premiär för Swimrun i Hvar, Kroatien. Det var tänkt att jag skulle köra där, men nu får jag bara titta på. Får skriva om racet lite från sidan. Ska nog gå bra det med. Ska också prata med Michael Lemmel och Mats Skott om den explosionsartade utvecklingen av Swimrun under senare år. Blir längre text i RW no 6. Hoppas att doktor Giorgio kommer att läsa den också.

Giorgio sa: ”du kan göra allt med handen som inte gör ont. Kanske kan du simma med en paddel som låser handleden?”

Jag ska testa det i Hvar, någonstans i havet på bilden här nedan. Lite hvarsamt så där …

Jag vet inte hur många gånger jag har sprungit runt Riddarfjärden, antingen på träningsrundor eller under Stockholm Marathon, men nu på lördag blir det absolut premiär på att springa UNDER Riddarfjärden. Det känns stort, det känns faktiskt historiskt! Ja det är tammejf-n historiskt, och once in a lifetime, loppet kommer aldrig löpas igen. Drygt 33 000 löpare är anmälda, det lär bli trångt i tunnlarna, bara hoppas de håller så inte racet under Riddarfjärden i stället blir till den sista färden (öhö).

Här några bilder från den nya pendeltågstationen vid Odenplan (bygget har pågått i tio år, minst, som jag minns det (dock ingen garanti för att det stämmer). Starten på loppet går från nya Karolinska sjukhuset, och förhoppningsvis kommer man upp någonstans på Söder efter 7,6 km. Längre rapport följer i RW no 5. Om nu inte reportern drabbas av tunnelseende, och så att säga helt spårar ur i stället för att löpa som på räls. Inte första gången i tågordningen i så fall, men hoppas på det bästa. Med Station to Station, i lurarna förstås. Och dagen till ära helt utan biljettspärrar vad gäller dåliga skämt!

Först frukost då. Frukost är viktigt när man ska åka skidor.

Frukost är viktigt när man ska springa. Blåbärsgröt är rena raketbränslet.

Just nu befinner jag mig i Vemdalen. Det är sju minus och lätt snöfall och våren känns ohyggligt långt borta. Jag har gjort några snygga moves

i backen men viftat sådär lite lagom med vänster stavarm, jag föll pladask när jag sprang Arena Run häromsistens (kommer rapport i RW no 4),

fastnade med ena foten i ett bildäck och betonggolvet som stoppade mig från att falla ända till Kina gjorde mycket ont. Först trodde jag

något var  brutet, sedan trodde jag det var en spricka, men nu gissar jag på en allvarlig stukning. Nej, jag drog inte till akuten, ville inte sitta där

och vänta i åtta timmar. Chansade på bra läkkött. Har visat sig så där halvbra, så jag kör försiktigt i backen.

”Bend your asses” brukade jag skrika till mina skidelever när jag var skidlärare i Japan på 80-talet (en annan historia). Jag böjer så mycket jag kan i varje sväng, och mitt skidsällskap suckar beundrande … eller om hon bara suckar.

På eftermiddagen ska det åkas längd, men det klarar inte min arm så jag tar fram mina icebugs. Mitt sällskap som åkt milspåret dagen innan har förklarat att skatebanan bredvid längdspåret är både platt och stenhårt och perfekt för löpning.

Det är det inte. Efter en kilometer i uppförsbacken (elak start här på spåret i Vemdalen) har mitt välvallade sällskap försvunnit på sina skidor, och jag har en puls som jag inte har haft sen jag körde VO2max för några år sedan, känns som topplocket ska flyga av … eller i alla fall toppluvan. Inte ett steg är gratis, det är som att springa i sand, fast kallare … Efter fem kilometer grenar sig banan, man kan välja på 7,5 km och 10 km. Jag tänker att jag ju faktiskt är på skidsemester och trampar vidare på 7,5:an, med aningens dåligt samvete, men samtidigt är jag oerhört ensam som löpare i skidspåret. Tycker skidåkarna tittar en smula suspekt på mig, man är lite out of season så där.

Stånkar i mål på 49 minuter, och gick det inte fort så var det i alla fall en rejäl genomkörare.

Snöpulsning är en riktigt pulshöjare.

Hoppas femmilen blir det också. Men då från horisontalläge säng. För min del i alla fall.

Och till sist så ställer man sig naturligtvis frågan:

Who is who in Vemdalen?

Whooo ho ho ….

Julegym, lätt griljerad skinkvärmare 10K, svag doft av glögg.

I morgon springer vi här, Oliva Beach, Fuerteventura.

S k mellandagslöpning med extra knorr!