Tunnel Run Stockholm



Jag vet inte hur många gånger jag har sprungit runt Riddarfjärden, antingen på träningsrundor eller under Stockholm Marathon, men nu på lördag blir det absolut premiär på att springa UNDER Riddarfjärden. Det känns stort, det känns faktiskt historiskt! Ja det är tammejf-n historiskt, och once in a lifetime, loppet kommer aldrig löpas igen. Drygt 33 000 löpare är anmälda, det lär bli trångt i tunnlarna, bara hoppas de håller så inte racet under Riddarfjärden i stället blir till den sista färden (öhö).

Här några bilder från den nya pendeltågstationen vid Odenplan (bygget har pågått i tio år, minst, som jag minns det (dock ingen garanti för att det stämmer). Starten på loppet går från nya Karolinska sjukhuset, och förhoppningsvis kommer man upp någonstans på Söder efter 7,6 km. Längre rapport följer i RW no 5. Om nu inte reportern drabbas av tunnelseende, och så att säga helt spårar ur i stället för att löpa som på räls. Inte första gången i tågordningen i så fall, men hoppas på det bästa. Med Station to Station, i lurarna förstås. Och dagen till ära helt utan biljettspärrar vad gäller dåliga skämt!

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Springa skate



Först frukost då. Frukost är viktigt när man ska åka skidor.

Frukost är viktigt när man ska springa. Blåbärsgröt är rena raketbränslet.

Just nu befinner jag mig i Vemdalen. Det är sju minus och lätt snöfall och våren känns ohyggligt långt borta. Jag har gjort några snygga moves

i backen men viftat sådär lite lagom med vänster stavarm, jag föll pladask när jag sprang Arena Run häromsistens (kommer rapport i RW no 4),

fastnade med ena foten i ett bildäck och betonggolvet som stoppade mig från att falla ända till Kina gjorde mycket ont. Först trodde jag

något var  brutet, sedan trodde jag det var en spricka, men nu gissar jag på en allvarlig stukning. Nej, jag drog inte till akuten, ville inte sitta där

och vänta i åtta timmar. Chansade på bra läkkött. Har visat sig så där halvbra, så jag kör försiktigt i backen.

”Bend your asses” brukade jag skrika till mina skidelever när jag var skidlärare i Japan på 80-talet (en annan historia). Jag böjer så mycket jag kan i varje sväng, och mitt skidsällskap suckar beundrande … eller om hon bara suckar.

På eftermiddagen ska det åkas längd, men det klarar inte min arm så jag tar fram mina icebugs. Mitt sällskap som åkt milspåret dagen innan har förklarat att skatebanan bredvid längdspåret är både platt och stenhårt och perfekt för löpning.

Det är det inte. Efter en kilometer i uppförsbacken (elak start här på spåret i Vemdalen) har mitt välvallade sällskap försvunnit på sina skidor, och jag har en puls som jag inte har haft sen jag körde VO2max för några år sedan, känns som topplocket ska flyga av … eller i alla fall toppluvan. Inte ett steg är gratis, det är som att springa i sand, fast kallare … Efter fem kilometer grenar sig banan, man kan välja på 7,5 km och 10 km. Jag tänker att jag ju faktiskt är på skidsemester och trampar vidare på 7,5:an, med aningens dåligt samvete, men samtidigt är jag oerhört ensam som löpare i skidspåret. Tycker skidåkarna tittar en smula suspekt på mig, man är lite out of season så där.

Stånkar i mål på 49 minuter, och gick det inte fort så var det i alla fall en rejäl genomkörare.

Snöpulsning är en riktigt pulshöjare.

Hoppas femmilen blir det också. Men då från horisontalläge säng. För min del i alla fall.

Och till sist så ställer man sig naturligtvis frågan:

Who is who in Vemdalen?

Whooo ho ho ….

Julegym



Julegym, lätt griljerad skinkvärmare 10K, svag doft av glögg.

I morgon springer vi här, Oliva Beach, Fuerteventura.

S k mellandagslöpning med extra knorr!

I hetaste laget



Nej vad säger ni, ska vi inte släppa december och julhetsen för en stund, och dra till Thailand? Det gjorde jag tidigare i år, då fjolårets snö ännu låg kvar. Häng med, tillbaka till dåtiden!

Prolog: ensamstående pappa till fyra barn far på träningsläger i thailändsk djungel, där han svettas floder under löp-pass i 36 graders värme, samt diskuterar löpande liv och idrottsligt åldrande med triatleten Jonas Colting vid kanten av en pool. Jonas passar också på att simma Phuket runt med simmarkompisarna Thobias Pettersson och Daniel Karlsson Engdahl, ett mäktigt äventyr med drygt 14 mils simning under åtta dagar bland strida strömmar, brusande vågor och elaka maneter.

 

Jag är på väg till Phuket, Thailand. Flyget har just lämnat Arlanda, vi är på väg in i lördagsnatten, stjärnorna blänker på himlavalvet, världen är så stor, så stor, och resan vi är på väg på, är förfärande lång. Den går via Peking, där vi kommer att få vänta tio timmar på ett anslutande flyg till Phuket. Vi talar med andra ord om första klassens budgetbiljetter, vilket var den enda möjliga vägen, för jag åker inte ensam, jag har tre barn med mig. Milly, 7, Max, 10, och Isabella, 25. Den fjärde, Lydia, 21, kunde inte följa med, hon skulle åka till Island med sin sambo. Jag vet, fyra barn, jag har gjort mitt för mänsklighetens fortskridande. Min plånbok också, som allt som oftast ter sig lika slank som en kenyansk löpare. Barnen har dock inget emot en sväng till Peking, de har aldrig varit i Kina. Nu kommer de hinna med Kina två gånger (samma väg hem), förutom Thailand, på en och samma resa. Det tycker de är grymt ”fett”.

Vi är på väg till till Thanyapura Training Camp, som ligger ute i djungeln på Phuket, drygt trettio minuter med buss från flygplatsen, och att vi är på väg dit är Jonas Coltings förtjänst. Jonas ringde en dag och sa att han skulle simma Phuket runt med simmarkompisen Thobias Pettersson. Det skulle bli drygt 14 mil på åtta dagar, det hade ingen annan gjort tidigare, och det kunde väl vara någonting för Runners World att bevaka. Jag förklarade att det hela lät mycket intressant men kanske lite vid sidan av Runners Worlds normala bevakningsområde. Swimrun är ju en sak, men ett reportage om enbart simning kunde bli lite knepigt. Då förklarade Jonas att där också fanns grymma trailspår i djungeln, som det var hur häftigt som helst att springa på. Jag ser genast framför mig hur jag spränger fram genom djungeln som en annan Tarzan enbart iklädd ett höftskynke i ett leopardfläckigt syntetmaterial, och nu sitter jag alltså här på ett flygplan på väg till Peking med barnen. Vi är på väg över Sibirien, jag håller tummarna för att där inte finns några skjutglada separatister, barnen käkar kinamat, den äldsta pratar med en ung man i samma ålder. De tycker båda det är oerhört märkligt att de hamnat bredvid varandra på den här resan, de känner varandra sedan tidigare. Den unge mannen har precis blivit dumpad av sin flickvän, och är nu på väg till en kompis i Australien, där de ska ta sig ut i vildmarken för att studera krokodiler, vilket låter som en rimlig syssla efter en dumpning.

Jonas Colting med vänner ska simma runt Phuket som en manifestation för bättre vatten i världen, och samtidigt samla in pengar till ett barnhem i Thailand, som byggdes för barn som blivit föräldralösa efter Tsunamin. Sedan är det också äventyret som lockar, det är ingen enkel resa som väntar. Det kan blåsa hårt, där finns strömmar och tidvatten, och elaka maneter som kan brännas svårt. Två erfarna thailändska kajakister från Thailand ska paddla framför simmarna och försöka hålla koll på maneterna. Där finns också en följebåt, med mat och vatten och en sjuksköterska och ett filmteam som ska dokumentera äventyret. Kaptenen har en GPS, så att man alltid startar simningen exakt där man slutade dagen innan.

Flyget mot Peking flyger in i natten, barnen rullar ihop sig i sätena, sover som grisar, den ende som har svårt att sova på flyg är den arme fadern. Det kommer att bli en lång natt.

 

Phuket

 

Så, någon dag senare, landar vi äntligen i Phuket. Det är mitt i natten igen, sex timmars tidsskillnad från Sverige. En buss tar oss till Thanyapura, mörkret en våt filt av sammet. Det är över trettio grader varmt och luftfuktigheten hög. På väggen utanför rummet klänger tre små ödlor. De ser snälla ut. Sedan stöper vi i säng.

Mobilens alarm ylar 04.00, team Jonas Colting ska iväg 04.30 till starten vid Marriott Hotel. En fjärdedels team Gysing vacklar upp ur sängen, resten av teamet rasar över alarmet, sover sedan vidare. Äldsta dottern ska vara barnvakt, en hård dag vid poolen väntar framåt förmiddagen. 36 C i luften och 30 C i vattnet, man kan bli utmattad för mindre.

Möte vid en minibuss, det är fortfarande mörkt ute. Team Colting var från början tänkt att vara två, men Daniel Karlsson Engdahl som jobbar för en webbtidning, ska simma med så långt han orkar med en Go–Pro filmkamera på huvudet. Han tänker filma så mycket som möjligt av äventyret. Jag blir lite impad, bara hänga på så där, Jonas och Thobias har ju tränat hårt i månader. Daniel säger att han har simmat en del när han var yngre. Typ medley i  OS i Sydney år 2000, visar det sig, plus att han har ett par VM–och EM–medaljer i byrålådan hemma.

Roman håller i planeringen på plats. Roman är från Tyskland men har bott länge i Bangkok, han är gift med en thailändska, har två barn och en mage som blivit lite större än den var när han körde triathlon på hyfsat hög nivå. Roman klappar sig på magen och säger att han ska försöka komma igång med träningen igen när barnen blivit lite större.

Roman har varit med om att ta ut sträckorna för simningen runt ön, planen är att försöka fånga tidvattenströmmarna så att de gynnar simningen på bästa möjliga sätt.

Solen går upp över Marriott Hotel, en stor scen och stolar är framställda för den högtidliga invigningen. Team Colting vandrar nervöst omkring, allting drar ut på tiden, helst hade de börjat simma innan solen gått upp. Men så anländer Phukets guvernör, han håller ett långt tal och önskar team Colting lycka till.

Klart för start. Jonas, Thobias och Daniel har smort in ansikten och axlar med zinkpasta och någon kräm som ska skydda mot maneter, de ser ut som skådespelare i en japansk kabukipjäs.  De har gummibrallor för bättre flyt och möjligen för att skydda kronjuveler från smärtsamma möten med uppvaktande maneter.

Så är de i, och vattnet likt en spegel. Alldeles vindstilla. Jag är med i följebåten med Jonas filmteam, Roman, en sjuksköterska och en thailändsk besättning på fyra personer. Havet ser lockande ut, jag är sugen på att simma, men inser ödmjukt mina begränsningar. Det känns fint att vara ödmjuk, även om jag blir lite rastlös av det. Jag sätter mig i skuggan av båtens tak och begrundar havet, värmen dallrar över ytan, horisonten hägrar långt där borta. Jag plockar upp en vattenflaska ur en balja med isvatten, isen erinrar osökt om Ö till Ö året 2013. Där dallrade det minsann ingen värme över vattenytan. Tanken svalkar något, för en stund.

En timme senare blir det väderomslag, vinden ökar och får båtens vimplar att stå rakt ut. Sjön blir grov, vågorna bryter i vitt skum, vinden kommer snett framifrån, det är plötsligt hård kamp för de tappra tre. Ytterligare en timme går. Vid en vätskepaus vrålar Jonas i vinden att ingen får berätta hur långt det är kvar, för då blir han arg.

Team Colting har simmat drygt 20 kilometer när de bestämmer sig för att sätta stopp. De tar sig upp på en strand, och se rätt mosiga ut. Att simma så långt i en vattentemperatur på minst 30 C, tar hårt på krafterna. De letar upp en kokosnötsförsäljare, och suger i sig tre kokosnötter var på raken. Första etappen avklarad.

 

Djungellöpning

 

Nästa dag stannar jag hemma, nu ska jag äntligen få träna själv. Thanyapura är en alldeles fantastiskt tränings-anläggning med femtiometersbassäng, stort gym, löparbanor, tennisbanor, löpstigar genom djungel och mycket annat. Enda problemet så här års, svensk vår, är värmen. Det är absolut inget fel på värmen, den är alldeles underbar efter en lång svensk vinter, tjälen lämnar själen så fort man kliver ut ur flygplanet på Phukets flygplats, men till skillnad från mina barn som utan skam nöjer sig med en plats vid poolen under solen, har jag en löpform att underhålla. Så jag går upp i gryningen igen, och tar mig till löparbanan, som är en 500–metersbana, för att springa intervall. 500:ingar, det blir en ny erfarenhet. Jag kan förstås stanna efter 400 m, men ser helst att ovalen blir sluten, det skulle kännas ofärdigt annars. Allting går lite långsammare än vanligt, svetten rinner i floder, jag är alldeles ensam på banan, jag skulle kunna springa naken. Men det gör jag inte. Jag har barnens rykte att tänka på.

Det går ännu en dag, och en vänlig man som har koll på löparspåren i området, tar mig ut på en tur i djungeln. Det prasslar av fallna löv under fötterna, lianer hänger över stigarna ner från träd som jag inte har några namn på och som sträcker sig högt över oss och skapar väggar av grönt där solljuset kämpar för att ta sig igenom. Det är ett sådant där magiskt ljus i vilket det känns som om allting kan hända. Jag frågar försynt om ormar och andra varelser i denna djungel, jag har nyss sett en trailer av nya Djungelboken, och det vore ju olyckligt att snubbla över en pytonorm i storlek och stil med filmens Kaa där i spåret. Mitt sällskap lugnar mig med att säga att det absolut inte finns några pytonormar på Phuket, och kobrorna som visserligen finns här ska man heller inte oroa sig för förutom under perioden då de parar sig, då kan de vara lite känsliga. Men det är flera månader fram till dess. Det känns ju tryggt, men värst ändå vad benen plötsligt pinnar på.

I mål

 

Löpande tid

 

Jag träffar Jonas en kväll och vi pratar om hur det är att bli äldre som elitidrottsman. Ingen kommer ju undan tiden, även de starkaste av de starka kommer till en dag då tiden springer ifatt, och de tider man en gång gjorde blir alltmer fjärran.

– Jag har ju alltid tränat hårt och mycket, säger Jonas. Och jag har funderat rätt mycket över det där med att ha en identitet som elitidrottsman. När man är där är det ju alltid resultaten som gäller. Jag är 43 nu och känner fortfarande att jag håller hög nivå, men samtidigt har jag börjat styra in mer på långsiktig hälsa och äventyr. Jag har kört hårt i 25 år, och det kräver sin tribut. Jag har en problematisk rygg, är född med en kotglidning som gör att jag har några utsatta diskar. För en tid sedan blev jag tvungen att operera mig.

– Vad som gäller nu är att anpassa träningen på det som behöver tränas, med en stor portion självinsikt, och lyssna till kroppen. Det är viktigt om jag vill vara frisk och funktionell även i framtiden. Själv har jag heller aldrig enbart varit elitidrottsman, jag har alltid haft en massa andra sidoverksamheter, så jag har fler ben att stå på.

– Men jag tävlar jättegärna fortfarande, och kommer även i framtiden satsa på några högprofilerade tävlingar, men jag kan inte längre träna som jag gjorde för tio år sedan. Jag kommer heller inte kunna göra sådana resultat som jag gjort tidigare, men jag känner ingen prestige i det där. Jag tycker inte längre jag har någonting att bevisa.

– Nu är siktet mer inställt på äventyr av olika slag. Jag gjorde ju Sverige–simmet för ett par år sedan, och simningen runt Phuket är både hård och härlig och väldigt oförutsägbar. När man står där i starten och tänker på hur långt det är att simma, känner man både ångest och förväntan, man vet ju inte riktigt vad som väntar. Det är spännande.

 

Epilog: Team Colting tar sig runt hela Phuket efter hårda strapatser. Det blir mer motströms än de har räknat med, men de klarar sig ganska fint från maneter, stöter på några, men inte av den mest brännande sorten. När de kravlar sig upp på stranden till Marriott Hotel, blir de mottagna som de hjältar de är och rikligt blomsterbekransade. Team Gysing simmade inte runt Phuket, men Milly, 7, som innan resan blott simmat sju meter, drar först till med 12 meter, sedan 25 och innan resan är slut har hon simmat 50 meter. Max, 10, klarar sina första tusen meter med en (slags) crawl. Isabella, 25, kämpar hårt och lyckas till slut få till en mycket fin solbränna. Hon står också på huvudet ett par gånger, under ett yogapass. I snitt tillbringar barnen fem timmar om dagen i vattenläge. Det är PB för samtliga.

Pulsa på



Det är dags för hälsokontroll igen. Jag ser på hälsokontrollen som jag ser på bilbesiktningen. Jag har en Volvo 245:a från 1982, som jag har svårt att skiljas ifrån. Den är en riktig arbetshäst; öppnar man luckan därbak kan man slänga in cyklar, våtdräkter, skidor, barn, svärmor och svärfar och all löparutrustning man kan tänka sig (och inte tänka sig). Min gamla Volvo sväljer allt. Den har ärrad kaross, små rostfläckar växer här och där, bucklor finns både bak och fram, men på de bärande balkarna finns ingen rost och motorn spinner som en katt. Det vill säga, man får choka den ordentligt innan den börjar spinna som en katt, startsträckan verkar bara bli allt längre med åren.

Jag ligger alltså och tänker på min gamla Volvo när syster Anna annonserar pulskontroll. Vi har klarat av synkontrollen. Det var nära att jag smög fram till synskylten för att memorera nedersta raden av bokstäverna, jag tänkte att den kunde vara bra att ha i minne om ögonen inte skulle fungera riktigt som de skulle i dag. Man vet ju aldrig med ögonen nuförtiden, ibland vägrar de att skärpa till sig. Men jag hejdade mig i tid, kom ihåg att jag ju faktiskt är en vuxen människa.

Syster Anna kopplar in EKG, jag kommer på mig själv med att hålla andan. Om jag håller andan blir väl pulsen lägre? Eller blir den kanske högre? Förra året mätte syster Anna upp en puls på 42 slag i minuten, och inte för att jag är någon tävlingsmänniska, åh nej, oh nej, åh nej då, men det vore förstås kul att slå förra årets puls med något slag.

Jag försätter mig i ett tillstånd av mindfullness. Jag visualiserar filmen Gravity, ser mig sväva tyngdlös i rymden tillsammans med Sandra Bullock. Nej förresten, inte Sandra, inte bra för pulsen. Jag svävar alldeles ensam och med bara bleka månen att titta på, allt är stilla och fridsamt vackert, jag andas lugnt och jämnt, ingen stress här inte. Jag vet att jag kommer komma tillbaka till jorden igen, det är ju bara en film, det här är inte på riktigt.

Sådär, säger syster Anna, 38 slag per minut!

Jag sträcker sånär upp armarna i en segergest, men håller igen. Jag är ju som sagt vuxen. Fyra slag lägre än förra året. Hur har det gått till? Formen är hyfsad, men inte på någon supertopp. Kanske är det något genetiskt? Kanske har det med ålder att göra? Sen börjar jag räkna. Om den här utvecklingen håller i sig, kommer jag ha två pulsslag per minut om nio år.

Tänk om jag egentligen är en Ent? En sådan där skogsvarelse i Sagan om Ringen som med åren barkar till sig och slutligen förvandlas till ett träd? Jag springer där genom skogen i Stora Skuggan på Djurgården och plötsligt slår rottrådar genom löparskornas sulor och jag hinner precis ta ett steg åt sidan från spåret innan jag slår rot. Där står jag sedan och susar med lövkronan i vinden som en gammal ek (utan puls), och det enda som minner om en löpare är några trådar från en vindjacka som glimmar genom barken.

– Vill du ha en macka och kaffe, undrar syster Anna.

Det vill jag absolut. Bara hoppas det tar bort träsmaken ur munnen!

Epilog: Någon tid senare säljer jag Volvon och köper en Passat. Den startar på sekunden utan chok. Har en förhoppning om att det ska smitta av sig …

I kon-troll



Man ska kanske skämta lagom om troll, men jag sprang

i alla fall inte med svansen mellan benen (höll kontrollerad hastighet).

Det hade i och för sig funkat

utmärkt, ty av de bilder jag sett från loppet tycks min levnads

löparbana framlöpas alltmera hjulbent. Om jag nu inte bara drabbats av

engelska sjukan, vissa anglofila drag har jag nog alltid dragits med,

men mer åt Sherlock Holmes än Downtown Abbey–hållet.

Här i startbilden nedan kan bloggläsare med argusögon möjligen skymta mina för

dagen orangea vader samt övrig benstomme i svart i en vacker

parentes kring kronjuvelerna, tyvärr icke drottning Elisabeths.

Loppet var av lagom längd, c a 9,2 km, men med en förfärlig massa

höjdmeter som inte lämnade lungorna någon ro. Och är språket mitt

för dagen en smula arkaiserat beror det förmodligen på att jag är

förtrollad, både av den John Bauerska storskogen, och väl av något 

uråldrigt magiskt väsen modell skogsrå med tillgång till äldre alfabet.

Något sådant råkade jag visserligen inte visuellt, och slapp därmed bli hålslagen (skogsråna har

ju en ovana att sluka enfaldiga män med ett hål i ryggen, kanske sprang

jag för fort (fast det kändes icke så), men magi kan kanske funka också

på långdistans … jag undvek magiskt nog det mesta av mjölksyra,

men så tog jag det också betydligt lugnare uppför än utför. Jag föredrar backlöpning

utför, framför uppför,  märkligt nog …

Sammanfattningsvis, ett härligt  lopp i omväxlande terräng som gjorde en lagom skogstokig

och med en lysande avslutning i form av glögg och lussekatter.

Längre rapport följer i Runners World no 1, anno 2017 (det är rena trolleriet vad fort tiden går)!!

Och här har vi starten:

Och har har vi topp 10. Rena trolleriet, det med!!