För Sverige – i tiden, men förstås också gärna en tid under PB. Veteran–VM i Göteborg, här kommer vi (i majestätis pluralis). Har i ärlighets namn bara sprungit 800 meter en gång tidigare, för en dryg månad sedan. Då var det ganska enkelt att sätta PB, det brukar ju vara det första gången.

Underbart är kort (som i sången)

Fast enkelt och enkelt, tyckte det sprutade mjölksyra genom öronen efter sexhundra meter. Likväl och hurusom, det gav mersmak. Smärtan var kortvarig, och distansen underbart överkomlig jämfört med till exempel en mara. Och så en vår och nästan en hel sommar att försöka få upp farten någorlunda. Ett VM på hemmaplan – sämre morot kan en veteranlöpare ha!

Panchis, men bara till hälften. Fortfarande med ett ben kvar i arbetslivet. Ett optimalt läge på många vis, när solen tittar fram kan man hämta hem benet från arbetslivet och ta ut båda benen på en pensionärsrunda.
Solen idag, det finns hopp om en vår! Inte mer än fyra grader i skuggan, än är långtajtsen på, men solens strålar värma. Rusade ut utan vätska, hoppades på ett öppet kafé på vägen vid änden av Brunnsviken (Sjötullstugan) men där hoppades man för mycket. Törstig mötte tillbommat. Aj, aj och elva kilometer hem. Funderade fysikaliskt, förlorar man mindre vätska om man löper långsammare? Då tar det förstås längre tid. Svårt, en ekvation för löpningens Einstein, och det är inte jag.
Ute på isen en skrinnare, vågat. Jaja, hamnar jag under isen på grund av vätska så kommer jag inte att drunkna i alla fall.
Gick torr sista två kilometerna, men det var bara att stånka på. Solen strålade, en Skärgårdsbåt gled in under nya Lidingöbron. Halvpanchislivet är allt bra i alla fall, trots ökentorka i strupen. Bara en backe kvar, mot hemmet man far, och sportiga drycker i kylen!

Man kan ibland känna sig alldeles urlakad. Det hände sig efter ett intervallpass häromsistens. Jag låg uthälld i soffan och kände mig ett med, om inte världsalltet, så i alla fall soffan. På Burken kördes det femmil i Holmenkollen, det var nästan jobbigt att titta på, så urlakad var jag.
Jag ringde brorsan men han är inte så lyhörd för ögonblicket, han rehabbar ett ont knä och verkade måttligt intresserad av mitt nya intervallupplägg. Om det är något han vill prata om så är det om det onda knäet. Men det är som det är, man blir aldrig profet i den egna släkten. Tur då att man har en blogg!
Efter ett långt liv som långlöpare har jag börjat snegla en smula på kortare distanser. Möjligen var det till en början av ren lättja, jag tycker jag har blivit aningens latare med åren och hur jobbigt kan det exempelvis vara att springa en mil mot en mara? 5000 meter mot en mara? 3000 meter mot en mara? 800 meter? 400?
Det har tyvärr visat sig att det kan vara jättejobbigt – men på ett annat sätt med en betydligt kortare, men också intensivare smärta. Blott på 60 meter (som jag också provat), där hann det inte ens göra ont förrän man var i mål. Det enda som gjorde ont var att man var så långt efter alla andra i mål.
Men det är något med farten, den har sin tjusning. Nu stod jag där på bandet och skulle prova någonting nytt.
Jag började med en lätt stegrande uppvärmning i 5000 meter. På det 10×600 meter i 3.45 och 30 sekunders ståvila. Därefter 10×300 meter i 3.30 med 30 sekunder ståvila, samt avslut med 10×200 meter i 3.20.

Roligt med medeldistans är att man kan kuta i spikskor – dock ej på löpband!

Det var jobbigt, men inte outhärdligt. Det var först när jag kom hem som jag plötsligt kände mig alldeles dränerad på kraft. Då hade jag ändå skyfflat i mig ett rejält lass pannkakor med sylt och grädde som efterrätt till en lunch med klyftpotatis och indiska färsbiffar (det stod så på skylten, för alla som undrar), och var proppmätt. Kanske att åldern börjat ta ut sin rätt? Men näej, 66 är ju det nya 46 (har jag för mig jag har läst någonstans).
Så, på plats där i soffan, dränerad på all kraft och proppmätt såg jag fem norrmän komma först i mål på femmilen och en svensk på sjätte plats. Det blev man inte piggare av. Jag tänkte jag skulle ringa brorsan och beklaga mig (igen). Men jag orkade inte.

Plötsligt blev det mars, och man är lite som en katt. Man vill ut och jama. Jamma. Löparjamma. Kuta och kröka rygg. Ingen is, ingen snö, och förväntan inför en ny säsong på löparbanorna växer med ökad temperatur. Tog bilen och for ner till Vallen (löparbanan på Lidingö) för att kolla läget. Skidnördarna hade lagt ut snö där under vintern, folk kajkade runt fyrhundringar efter fyrhundringar så yrsel uppstod. Somliga skidåkare vacklade hem med skidorna på axeln och såg ut som om de hade varit på glöggfest. Nah, där överdrev jag kanske lite. Men personligen hade jag nog sett att man lagt in värmeslingor under banan när den blev omlagd för ett par år sedan. Skidande i alla ära, men banlöpning året om, det vore något.
Vallen i stort sett snöfri, men i ena kurvan en rejäl snöhög, där det anlagts ett motlut med ett par meter snö. Lär inte töa i första taget. Men det är ju skottår i år, kanske det skottar till sig?

Jaja, i väntan därpå piffa till bilen. Rost på ena bildörrens nederkanter och bakluckan lika eländig. Min VW Passat från 2006 har tagit mig vida över världen, men nu håller rosten på att ta den. Men det är bara att göra det jag brukar göra vid den här tidpunkten på året. Ta fram borrmaskinen och montera på en stålborste. Slipa bort rosten och skyddstejpa och fram med Hårdlack och Lack i bilens färg. Men i år var jag visst lite tidigt ute, sprayen vägrade spraya, troligen för kallt (5 grader vid spraytillfälle). Vad göra med all tejpen? Dra bort den efter all tejparmöda, och invänta högre temperaturer längre fram i mars? Lyckligtvis fick jag igång en burk på eftermiddagen när det var som varmast (plus tio i solen). Nu bara hoppas snöhögen på Vallen smälter av så fort som möjligt. Eller att jag lägger på ett skott själv/ skottar. Skott–träning? Crosstraining? Men av spade får man lätt spader (!)/ ryggskott! Det blev löparskorna på och ett lugnt långpass i vårsolens glans. En riktig jamsession – och massor av D–vitamin!