MEST LÄSTA
Knut, 89, är äldst i årets Stockholm Marathon
Blogg

Knut, 89, är äldst i årets Stockholm Marathon


Knut Ångström, som kommer att vara 89 år gammal när Stockholm Marathon går av stapeln i början av juni, började springa först 1999. Samma år sprang han sitt första maraton.

Han hade tidigare genomfört 20 Vasalopp och 10 Vätternrundor, men tyckte att det började bli för omständligt att släpa med sig skidor och cykel och att boka hotell i samband med loppen – så han bestämde sig för att testa löpning.

– Nu när jag har hållit på ett tag med löpning vet jag att jag klarar att springa längre sträckor. Jag känner mig mer taggad än någonsin att springa maratonlopp.

Knut, som springer sitt nionde maraton i år, springer ungefär tio mil i veckan trots att han
tycker att det är tråkigt och plågsamt. Men han har kommit på ett sätt att övervinna tristessen:

– Jag räknar ihop veckodistansen och ser hur långt i Europa jag kan ta mig. Varje gång jag kommer till en ny plats går jag in på Google Earth och letar fram en bild. I skrivande stund är Knut i norra Italien.

– Det är himla kul, jag har varit på många nya platser, skämtar han.

Knut har inga planer på att sluta med sin maratonsatsning, men han tycker att maratonarrangörerna behöver förlänga tiden som man har på sig att ta sig i mål. Han och många andra seniorer behöver nämligen längre tid på sig att springa 42 kilometer än 6 timmar. Sist han sprang Stockholm Marathon kom han i mål en minut efter att loppet stängdes.

– Det känns bra att vara äldst, men jag märker också att jag är äldst. Jag tycker att arrangörerna ska vara snälla mot de gamla.

Läs mer: Löpning och åldrande – seniorerna tänjer på gränserna

Läs mer: Så påverkas din hjärna av löpning



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Världsstjärnor till Ultravasan 2016
Blogg

Världsstjärnor till Ultravasan 2016


Just nu är över 1200 löpare anmälda till Ultravasan. För den som vill vara med finns det fortfarande platser kvar till både Ultravasan 90 och Ultravasan 45. Framför allt Ultravasan 45 ser ut att locka fler deltagare 2016 jämfört med tidigare år.

Vid Ultravasan 2015 krossade hemmalöparen Jonas Buud banrekordet i Ultravasan 90 från Sälen till Mora. Den 20 augusti får han möta britten Steve Way igen. Way var tvåa i Ultravasan 2014 och har meddelat att han gärna vill ha revansch i år: ”Ultravasan 2016 – The rematch!” (returmatchen) har han kallat det på sin blogg.

Anmälda igen är också sexan från Ultravasan 2015 Jarle Risa från Norge och sjuan Matt Flaherty från USA. Svenske Fritjof Fagerlund vann Ultravasan 45 2015 och blev några veckor senare sexa på VM 100 km – han kommer också att springa Ultravasan 90. Även VM-femman Wouter Decock från Belgien kommer till start i Sälen. Ytterligare två starka amerikaner förgyller startfältet: Dylan Bowman och Geoff Burns. Från Kina kommer dessutom Yan Longfei. En intressant dag ”i fäders spår” väntar med andra ord i augusti…

Ultravasans damsegrare 2015, Jasmin Nunige från Schweiz (som också slog banrekord), kommer till start även i år. Men som favorit får nog den i Kanada boende brittiskan Ellie Greenwood räknas. Hon vann VM-guld på 100 km både 2011 och 2014, och hon har även vunnit prestigefyllda lopp som Comrades Marathon i Sydafrika (2014), Western States 100 i USA (2011) och Le Templiers i Frankrike (2015). Greenwood hade en del skadeproblem i början av 2015 och deltog inte i Ultravasan, men har nu den som ett av årets stora mål 2016.

Andra starka damlöpare är Ultravasans fjolårstvåa Ida Nilsson, som då bara var drygt tre minuter efter segraren Jasmin Nunige i mål. En riktigt duktig svenska är förstås Kajsa Berg som blev VM-tvåa på 100 km 2015. Räkna också med amerikanskan Cassie Scallon och kroatiskan Marija Vrajic (trea på VM 2015).



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Ofrivillig löpvila


Den värsta besvikelsen efter debaklet i Luleå gick över rätt fort. Den största besvikelsen låg egentligen i det faktum att det lär dröja ett tag innan jag får en ny sub80 chans, har inte planerat in någon snabb halvmara den närmsta framtiden så det hade vart så jäkla skönt att få komma hem med ett nytt PB på den distansen men det är bara glömma och gå vidare och istället ta sikte mot Asics Stockholm Marathon. Mina hård ord här på bloggen direkt efter loppet, som delvis skrevs i affekt, uppmärksammades av Norrbottens Kuriren dagen efter. Känd från tidningen, alltid nåt. Även en inställd konsert är ju en konsert som Ulf Lundell så fint uttryckte det. Luleå, allt är glömt och förlåtet, det finns nog en stor chans att jag kommer tillbaka nästa år och gör ett nytt försök om jag inte fixat sub80 innan dess, bara ni lovar att bjuda på samma perfekta löparväder som i år och har en flaggvakt vid korsningen så jag inte springer fel igen. 

PB på halvmaran eller inte, ni som följt mig här det senaste året vet ju att det är marathon som är min grej så förhoppningsvis får jag revanschera mig nästa vecka. Om jag kommer till start det vill säga, men mer om det längre ner. Planen från början var ju att blåsa ur allt som fanns i kroppen i Luleå för att sedan springa ASM hyfsat kontrollerat utan att gå för fullt, allt för att kunna komma igång med träningen inför Berlin Marathon i god tid, som ju är årets stora höjdpunkt. Nu blev det inte så. Men eftersom jag känner att formen är bra, riktigt jävla bra till och med (ursäkta språket), så bestämde jag mig i bilen hem från Luleå att inte vaska formen utan istället gå för fullt i Stockholm och göra ett nytt försök på sub 2.50 även om det kommer kräva tre veckors återhämtning. Never waste good legs! Jag känner att jag är i betydligt bättre form nu än inför Barcelona så helt omöjligt tror jag inte att det är även om Stockholm är en lite tuffare bana.

Sprang mitt sista långpass i söndags men kortade ner det en aning för att det inte skulle slita allt för mycket. Jag har kört långpass på 30km eller mer kontinuerligt hela året nästan varje vecka bortsett från tävlingsveckor och direkt efter Barcelona så uthålligheten finns. Den senaste månaden har jag även fått till rätt många bra fartpass så känslan är att jag tagit ett ganska stort steg framåt i år även om jag inte riktigt fått ut det på de tävlingar jag sprungit nu i vår. Därför känns det riktigt jävla surt (ursäkta språket igen) att jag återigen inför en mara åker på ett (eventuellt) bakslag. Just nu är det höger vad som spökar, samma vad som brast innan Berlin Marathon i höstas. Den här gången får jag dock kanske skylla mig själv.

I onsdags körde vi 200-ingar på bana med Runacademy. Jag flöt med i de bakre leden och peppade deltagarna, men trots det blev det ju inte direkt nåt återhämtade pass för egen del som var tanken från början. Inför den sista tvåhundringen tryckte jag och Micke (en av de andra ledarna) på rätt bra och klockade den på 28s. Kan inte komma ihåg senast jag sprang i den farten. Kände direkt att det var en dålig idé för jag hade planerat att springa ett eget kvalitetspass senare på kvällen. Några timmar senare efter lite mat och ombyte var jag redo och stack ut för ett tempopass. Planen var 10km tröskel. Baksidorna var lite strama men började mata på och hittade ganska omgående en bra flytfart med en bra känsla. Klockade milen på 37.56 och kände mig riktigt nöjd efteråt med känslan, hårt men kontrollerat. Absolut inget dregel och heller inget huvud på sned. Joggade hem, käkade en påse chips och somnade nöjd. På morgonen var vaderna stela som kevlar. “Träningsvärk, gött” var den första tanken. Efter jobbet hade jag tänkt lugn återhämtande distans men kände ganska direkt att det var en dålig idé, vaderna var om möjligt ännu stelare så det fick bli crosstrainer. Imorse när jag vaknade var framförallt höger vad fortfarande lika stel. Tryckte lite på den och kände genast en smärta som gav ilningar längs ryggraden, en riktigt dålig känsla.

Det positiva: jag tror inte att det är en bristning. Dels därför att den i så fall borde ha kommit i samband med passet, kände ingenting under löpningen och inte heller efter. Dessutom vet jag hur en bristning känns eftersom jag åkte på två sånna i höstas, då kunde jag inte göra en tåhävning eller rulla på foamrollern utan smärta, det kan jag nu och känslan är inte densamma. Det negativa: vaden är sjukt stel, det gör ont när jag trycker på den – det känns ungefär som om nån sparkat mig hårt på vaden med stålhetta – men framförallt känns det som om nåt är fel, att det inte bara är vanlig träningsvärk. Hela vaden känns bara allmänt tung. Den här gången sitter smärtan ganska högt upp på vaden, nästan vid knävecket. Jag testade några stapplande löpsteg idag på jobbet i korridorerna och det kändes okej, fick ingen smärta av att belasta den, men ändå känns det konstigt.

Det fick bli crosstrainer idag också, deja vu från förra sommaren all over again. Suck. Men imorn ska jag i alla fall testa att springa och jag håller tummarna för att den känns bra när jag vaknar imorgon bitti. 70min crosstrainer är ingen höjdare men jag är nöjd med att jag tog det mogna beslutet att inte springa idag heller. Körde istället ett progressivt pass och fick upp pulsen rätt bra på slutet men helvette vad tråkigt det är. Lyssnade på senaste avsnittet av maratonpodden under tiden med Anna Rahm som gäst. Vi gick i samma klass från ettan till nian och växte upp i Obbola utanför Umeå så det var riktigt kul att få höra henne prata löpning. På den tiden när hon var som bäst och sprang VM och EM för Sverige hade jag inte riktigt fattat grejen med att springa och tyckte mest det var konstigt att man frivilligt sprang 42,2km. I sommar ska vi ha en klassåterträff, då ska jag pumpa henne på alla tips hon har.

Jag ber till Gudarna att vaden repar sig i tid och att det inte är nån större fara med den, mest för att formen som sagt känns riktigt jävla bra och för att ett PB inte är orimligt men skulle den inte hinna bli bra i tid så är det inte hela världen att kasta in handduken även om en DNF alltid är surt. Trots allt så är det till hösten som jag ska vara i mitt livs form, det är i Berlin jag ska komma in på 2.48.47 och jag har ingen lust att gå skadad den här sommaren igen. Sommaren 2015 var ett helvette, det ska sommaren 2016 inte bli.

/Hörs

Dagens låt: det här är utan tvekan årets skiva utan konkurrens. På ett sätt var det tur att dom redan aviserat slutet långt innan den släpptes för jag har svårt å se hur dom skulle kunna toppa det här även om dom fortsatt. Och då är jag egentligen ingen diehard Kent-fan. Jag kommer ihåg när dom släppte Vapen & Ammunition 2002, jag skulle gå på Rocks i Eskilstuna och köpa en Pain of Salvation skiva men blev inte insläppt för det var så sjukt mycket folk där. Anledning? Kent var där och signerade skivor. Kom ihåg att jag tänkte “jävla skit band, vem fan lyssnar på Kent?”


Antal kommentarer: 1


Anders Larvia

Jesper: var på väg ut för en testjogg när jag läste din kommentar och bestämde mig för att skita i det, körde ett rätt hårt pass på crosstrainern istället. Vaden kändes bättre imorse, men inte helt bra. Förhoppningsvis har jag lärt mig nåt av förra sommarens elände.

Miah: tack! Gigi är en den enda låt som inte riktigt fastnat, inte för att den är dålig utan för att de andra är så sjukt bra, men ska ge den en chans.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

8 misstag du inte vill göra på maran!
Blogg

8 misstag du inte vill göra på maran!


Misstag #1: Komma sent och vara oförberedd
Förbered dig väl. Börja redan nu i veckan, se till så att allt du behöver är fixat och att du kommer till Stockholm och loppet i god tid.

Packa väskan kvällen före loppet och kolla att allt är med, du vill inte vända på väg till starten. Fäst chipet på skon och nummerlappen på din tröja/linne. Se till att tidtagningschipet sitter rätt och att nummerlappen är rejält fastnålad.

Till Stadion tar du dig enklast med tunnelbana eller buss på tävlingsdagen – med nummerlapp åker du gratis. Kolla gärna in kartan över startområdet i förväg så att du vet på ett ungefär var allt ligger. Du vill vara på plats MINST en timme innan start för att ladda i lugn och ro och hinna gå på toa i god tid. Leta upp rätt startfålla och håll koll på när den öppnar, speciellt om du vill hamna långt fram och få en bra start på loppet. Du vill INTE sprinta till startfållan och starta loppet med andan i halsen och en stressad känsla.

Misstag #2: Äta för mycket
Visst kan det vara lockande att ladda med en rejäl buffé kvällen innan. Men då är det lite sent för en riktigt lyckad kolhydratsladdning, den ska helst börja ca 72 timmar innan start.

Undvik alltför fet mat dagen innan loppet, eftersom det kan få matsmältningen att stanna upp, och du får antingen släpa runt på en tung känsla, eller göra ett oplanerat pitstop… Håll dig också borta från allt för fiberrik mat nära inpå loppet eftersom det å andra sidan kan sätta lite väl bra fart på magen – vilket också kan leda till oönskat pitstop.

Misstag #3: Låta psyket ta över
Om du följt våra tidigare träningstips har du förberett dig väl med rätt typ av pass, stärkande och skadeförebyggande övningar samt tränat din mängdträning på rätt underlag. Du har koll på banprofilen och vet var de största utmaningarna borde komma. Att vara väl förberedd och veta att du gjort vad du kunnat ger dig ett mentalt övertag. Landa i det.

För att ladda lite extra mentalt, visualisera dig stark med ett piggt steg springa de delar av banan som du vet kommer vara tunga för dig – kanske Västerbron eller Gärdet? Förbered gärna ett mantra att upprepa eller en peppig låtlista att spela när du behöver det som mest.

Misstag #4: Felbedöma energipåfyllningen
Börja dagen med en ordentlig frukost. Ät sådant du vet att din mage klarar av så du blir mätt, men överdriv inte. Ge frukosten 3 till 4 timmar att landa. Om du behöver, fyll på med en banan eller en bar senast 2 timmar innan start. Drick både sportdryck innehållande salter och vatten ända fram till starten.

Fortsätt dricka redan vid den första vätskekontrollen och fyll regelbundet på med energitillskott du tränat på att äta under dina långpass. När du väl känner av energidippen är det svårare att ta sig upp ur svackan.

Misstag #5: Felklädd

Vädret kan svänga fort, vilket vi fått känna på de senaste dagarna, så packa för lite olika temperaturer och välj lätta lager. Glöm inte keps, solskärm eller solglasögon om det blir soligt och en tunn extratröja om det blir oväntat kallt. Välj bra kvalitét på kläderna närmast kroppen, men skippa dina dyraste och bästa löparkläder som överdrag, om du skulle vilja kasta bort det ifall det blir för varmt.

Misstag #6: Det här med skavsåren
Glöm inte smörja in och tejpa/plåstra om de ställen som är extra utsatta. Smörj vaselin mellan låren och under armarna för att undvika skavsår och tejpa bröstvårtor med exempelvis kirurgtejp. Vet du att du lätt får skavsår, sätt ett compeed som skydd och ta med ett extra för säkerhets skull.

Misstag #7: Gå ut för hårt
Se de första kilometrarna som en förlängning av uppvärmingen och spring lite saktare än din planerade snitthastighet, även om du känner dig på topp och stämningen får det att rycka i benen. Du ger kroppen och psyket en bra start och har många kilometrar på dig att hämta igen det senare. Det är bättre att kunna avsluta starkt.

Misstag #8: Glömma ha roligt
Stress över strumpval, gelsmak och konstant klocktittande gör att du lätt glömmer bort att njuta av upplevelsen. Ha roligt och njut av banan, stämingen och publiken – det är det här du har kämpat för så länge.

Om det börjar ta emot är det viktigt att tänka positivt. Du är inte ensam. Ta dig till nästa vätskekontroll, gå en stund och se till att få i dig energi. Spring sedan till nästa kontroll osv. Innan du vet ordet av börjar Stadion att närma sig…



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Ta en tjuvtitt på nummer 6 2016

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*