Jag har funderat på det här länge. Och det finns en sak som jag tycker att är riktigt svårt med att vara elitidrottare (ogillar verkligen att kalla mig själv elitidrottare. Idrottare kanske räcker. Eller heltidsidrottare. Eller något sånt. Hur som helst, ni fattar!)

Största delen av mitt liv går ju ut på att träna och leva på ett sånt sätt att jag kan bli så bra som möjligt. Och även om ingen annan kan leva och träna åt mig så skulle jag knappast klara det helt själv heller. Och det finns så otroligt många människor, allt från tränare, naprapater, fysioterapeuter, massörer, läkare, dietister, och idrottspsykologer till helt vanliga, fantastiska bekanta människor som gör så mycket för mig. Som offrar så mycket av sin egen tid för att jag ska få ut det bästa ur min träning och det jag gör. Så att jag ska lyckas nå mina mål. Som är beredd att göra saker som jag egentligen kan göra själv, för att göra det lättare för mig. Behöver jag hjälp med något så får jag oftast den hjälpen, och lite till. 

Att vara ”elitidrottare” är så himla mycket jag. Allt handlar om mig och vad jag presterar på banan. Det är bara jag, jag och jag hela tiden. De som hjälper mig syns inte i resultatlistorna. Och jag har svårt att inte känna att det är orättvist. 

Jag vet inte hur man visar tillräckligt mycket tacksamhet. För ett tack låter inte lika mycket värt då man har sagt det hundratals gånger. Och jag är så tacksam så jag inte vet vad jag ska ta mig till ibland. 

Jag försöker vara snäll (lyckas dock inte alltid), jag försöker säga tack och berätta hur mycket jag uppskattar den hjälp jag får. Men ändå känner jag att jag inte kan ge tillräckligt mycket tillbaka. 

Det är svårt. Men det jag ville säga är att jag är tacksam. Jag är så in i helsike tacksam över att jag har just de människor som jag har runtomkring mig. 

Tack!

Ni är bäst! 

Sandra

Senast jag bloggade var jag förkyld och på väg till Rom. Nu sitter jag på ett flyg till Teneriffa och är rätt frisk.

Men de senaste veckorna har inte riktigt gått som planerat. Jag skulle ju springa loppet i Rom. Inte maxa, bara köra ett distanspass eller kanske ett snabbdistanspass om jag var pigg. Kvällen innan loppet sprang jag ett distanspass mitt inne i centrum av Rom tillsammans med ca 20 löpare från olika delar av Europa. Inte det bästa löppass jag har gjort, men jäkligt skoj var det. Om man bortser från kylan. Men åtminstone blev jag taggad på att tävla. Dagen efter vaknade jag upp med halsont och dit for det loppet. Halsont = vila. Att damerna vann på 34.40 störde mig lite, men istället för att vinna själv fick jag vara med och fira Uhrboms seger, Magnus pers och de andra svenskarnas lyckade prestationer. Och åtminstone skulle jag ju få se fyrverkerier i Rom. Trodde jag. Nyårsafton spenderades i en iskall hipsterfiskrestaurang utan fönster och med alldeles för hög musik. Och en massa klantande med maten som inte ens var god. Tur att man hade högkvalitativt sällskap i alla fall.

Efter ett par vilodagar (bestående av några mils promenader i Rom) började jag springa igen. Kroppen kändes bra, men huvudet lite sämre. Jag hade huvudvärk nästan konstant. Jag vaknade med huvudvärk, jag somnade med huvudvärk, och jag sprang med huvudvärk. Jag la in fler vilodagar eftersom huvudvärken gjorde mig trött och seg, trots att benen var pigga. Efter en vecka eller två gick jag till läkaren som sa att jag skulle ta en Alvedon om det blev för jobbigt (inte värt att betala 200kr för den informationen ändå).

Och sen gjorde jag det som jag givetvis borde ha gjort från början. Jag gick till Access Rehab och världens bästa naprapat. Det var en av de mest smärtsamma behandlingar jag har varit på och då han började prata om biverkningar som tunnelseende och tinnitus blev jag nästan lite rädd. Men det fixade sig. Och dagen efter mådde jag betydligt bättre. Så troligen var det ”bara” vanlig spänningshuvudvärk jag hade dragits med. Kombinationen av ett väldigt stressigt december, en Romresa och en förkylning som tvingade mig till vila blev väl för mycket.

Jag har fortfarande huvudvärk lite för ofta, men inte lika länge och inte lika intensivt som de senaste veckorna. Och jag har en riktigt lyckad träningsvecka bakom mig. Det känns inte alls som att jag har tappat speciellt mycket av den fina formen jag hade i december trots flera lätta veckor. Och motivationen är på topp trots att vädret har varit besvärligt de senaste veckorna. Halt och snöigt underlag är inte det bästa men med dubbar överlever man ett tag i alla fall. Det värsta är då det snöar. Snöflingor må vara fina, men det gör jävligt ont att få dem i ögonen i motvind. Och att springa och kisa ett helt pass blir man lite lätt störd av.

Men nu sitter jag på flyget till Teneriffa. Alla säger att man inte kan springa där. Men att komma till värme och bar mark känns så himla skönt att jag skulle vara nöjd även om jag bara hade en 200m bana att springa runt. Och lite bättre än så lär det ändå vara. Och jag hinner ändå bara träna 6 dagar där, så några större problem tror jag inte det ska bli. Att det är ett bra gäng, inklusive coach och naprapat jag åker med gör ju det hela ännu lite bättre.

Ser fram emot att springa i spikskor och shorts och nöta lite tartan så jag blir redo för den kommande säsongen. Har bestämt mig för att springa inomhus i vinter, men det blir inte mycket.

Botnia Games 3000m.

XL-Galan 1500m.

EM 3000m.

Så ser planerna ut. Jag har inga direkta mål uppsatta ännu, men jag är mycket väl medveten om att finska inomhusrekorden (på kortbana) på 3000m och 1500m är 8.56 och 4.13.

Men först träna, sen får jag ta itu med det där!

Sandra

När jag kom hem till Finland blev jag sjuk. 

Det var inte helt oväntat. Snarare väldigt väntat. För 1) när man har tagit på sig för mycket, planerat för dåligt och stressat mer än man borde och sen slappnar av, då blir det ofta så. Lägg till några hårda träningsveckor på det. Och 2) Då man reser opraktiska tider, kommer hem till en massa människor med knasiga bakterier och får en rubbad dygnsrytm, då blir det också ofta så. Och 3) jag brukar bli sjuk på jul. Det är en egen liten tradition jag har. Inte varje år, men då och då. 

I år bestämde jag mig för att vara smart. Det var inte värre än en vanlig förkylning och lite antydan till feber. Men jag var så himla trött och seg. Så jag bestämde mig för att vila. Fyra dagar totalvila. Jag brukar träna lätt om jag är förkyld och känner mig pigg och inte har halsont. Men i år kan jag vara lugn och ta smarta beslut. Nu är det ingen idé att chansa. Jag har mitt livs bästa träningshöst bakom mig och jag inledde min Finlandsvistelse med två riktigt bra banpass så formen är fin och då vilar jag hellre en dag för mycket än en dag för lite. Tråkigt, ja. Men nödvändigt. 

En annan sak som är tråkigt är We Run Rome. Milloppet jag ska springa i Rom på onsdag. Springa kan jag, förkylningen börjar ge med sig. Men att börja maxa känns inte som ett bra alternativ då jag bara hunnit träna lätt 3 dagar efter förkylningen. För det första så är det hälsan först som gäller. För det andra så är det ingen viktig tävling, inte i jämförelse med vad som komma skall. Och för det tredje skulle jag ändå knappast springa någon supertid efter den här uppladdningen. 

Det roliga med loppet är att det brukar vara riktigt duktiga löpare med och det hade varit kul att springa med ett sånt motstånd. Men eftersom jag har en startplats så springer jag nog ändå. Om det blir distanstempo eller snabbdistanstempo återstår att se. Jag hoppas i alla fall på en trevlig upplevelse och ett bra träningspass. Men tider kring 33min sparar jag tills vidare. 

Efter loppet stannar jag kvar några dagar i Rom med Magnus. Det blir himla häftigt att få turista lite. Jag ser verkligen fram emot det. Och förhoppningsvis får jag till några bra träningspass där emellan. Då jag väl kommer hem från Rom så siktar jag på två riktigt bra träningsveckor hemma i Stockholm innan jag drar till Teneriffa en vecka för att köra lite mera bana i värmen. 

Och vips är det dags för inomhussäsong. Men mer om det en annan gång.

Men taggad är jag. Det finns så mycket motivation i den här människan att det nog räcker till hela Nordens befolkning. Mest taggad är jag på träning. Men gissar att jag nog kommer att se fram emot tävlingarna då det väl närmar sig…

Gott nytt år!

Sandra

Ps. Julkortsfotograferingen avverkade vi på ca 2min så de var nog inte orsaken till förkylningen.

Den här månaden har jag stressat för mycket. Jag har prioriterat fel saker och kämpat lite för hårt med vissa julklappar istället för att ta vara på de sömntimmar jag behöver. Träningen har ändå gått väldigt bra, men det har verkligen känts som att jag har legat på gränsen. Inte idealiskt, men man lär sig av sina misstag. 

Just nu är jag väldigt tacksam över att jag ändå har hållit mig frisk och hel. 

Julen firas som vanligt hemma i ett väldigt snöigt Finland. Inte heller idealiskt för en löpare. Men med bra skor och varma kläder är allt möjligt. Eller hur man nu brukar säga. 

Jag njuter av att vara hemma och glömma alla stressmoment. Nu är det träning och umgänge med familj och vänner som gäller. Och sen blir det 6 dagar i Rom över nyår. Efter We Run Rome-loppet som vi springer på nyårsafton blir det några dagar turistande. Jag har besökt väldigt, väldigt många länder i mitt liv, men det här blir första gången jag ska turista. Det ser jag fram emot. Och några löppass ska vi nog hinna få till också. 

Och sen ser jag fram emot ett fantastiskt 2015!

Så…

FRÅN MIG ALLA, TILL ER ALLA, EN RIKTIGT GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR!

Bild från trädgården hemma i Finland. Ja, jag fryser. Nej, jag har inte mustasch. Fotograf: morsan.