Jag är löpare: Michael Thorén, VD för En svensk klassiker
Löpning är lite som att borsta tänderna. När jag står och borstar tänderna på morgonen funderar jag ju inte över om jag ska borsta på kvällen också, det är något som bara kommer att ske. På samma sätt är det med löpningen. Jag planerar inte om och när det ska ske, det bara händer.
Många bygger upp murar kring sin träning, som är svåra att ta sig över, allt blir komplicerat och de säger att tiden inte räcker till. Jag jobbar mycket, det brukar bli 60-70 timmar i veckan, men jag får ändå alltid ihop en timmes träning varje dag.
På helgerna lägger jag ned lite mer tid på min träning, två timmar per dag ungefär. På vintern åker jag mycket skidor och på sommarhalvåret cyklar jag en hel del.
I veckorna reser jag mycket med jobbet, då vill jag att träningen ska vara så tidseffektiv som möjligt. Så jag brukar öppna ytterdörren och ge mig ut och springa, eller så springer jag på hotellets löpband. Löpning är så lättillgängligt.
När jag springer på löpband kör jag alltid tio minuters uppvärmning, sen varierar jag mellan tre olika pass. Antingen kör jag 12-15 fyrahundringar i 3.20-fart. Eller så kör jag cirka 5 tusingar i 3.30-fart. Alternativt blir det 20 minuter rakt av i 3.45- till 4.00-fart.
Jag tar i ordentligt, brukar ligga på 85 procent av max, eftersom jag vill utnyttja tiden maximalt. När jag springer utomhus har jag inte samma koll på tiderna, då springer jag mer på känsla.
Jag har inget behov av att upptäcka nya löprundor och få en upplevelse annat än det idrottsliga när jag tränar. Jag har inget problem att springa samma halvmilarunda förbi Karlbergs slott varje gång jag är på jobbresa i Stockholm. Det kanske låter tråkigt, men för mig handlar det mer om att jag vill ta i, få endorfinpåslaget och den mentala rensningen.
Det är skönt att bara kötta på och kunna koppla bort jobb och stress, det behövs när jag jobbar så mycket som jag gör. I och för sig är jag inte så stressbenägen, men det kan ju bero på att jag tränar så mycket att stressen inte kan gro.
Jag vill att träning ska vara enkelt, så jag vill inte bestämma tid med någon – jag vill kunna träna när det finns en lucka. Fast det händer att jag tränar med min dotter Annie (tidigare SM- och NM-mästare i triathlon, olympisk distans, reds anm), det ger en samvaro som är värdefull. Det är fint att vi har triathlonintresset gemensamt. För ett par år sedan genomförde vi även Ö till Ö ihop.
Jag började tävlingssimma redan vid åtta års ålder med Motala simsällskap, och tävlade mot Sverigeeliten hela vägen upp till högstadiet. I sjuan började jag springa lite som alternativ träning. I årskurs nio sprang jag 1 000 meter på ett skolmästerskap. Det gick bra, jag blev uttagen till ett distriktsmästerskap, där jag gjorde 2.50 direkt. Efter det sprang jag i många år.
När triathlon kom till Sverige, 1983, satsade jag på det och flera år i rad var jag med på VM i långdistans på Hawaii. Även om jag avslutade min elitsatsning 1993, då jag vann mitt sista SM, så har jag tränat mycket och regelbundet sedan dess.
När jag var 25 tänkte jag att när jag är 50 är det nog slut med träningen, men oj vad fel jag hade. Mitt stora mål är att vinna Ironman på Hawaii i min åldersklass nästa år, 30 år efter att jag tävlade där senast. Men då måste jag vinna Kalmar Ironman först. Jag hoppas att även Annie kommer att kvala in till Hawaii.
