Efter att ha sprungit regelbundet i en tioårsperiod kände jag att det var dags att ta löpningen till en ny nivå. Jag skulle springa Médoc Marathon i franska Bordeaux efter sommaren. Jag hade aldrig sprungit en mara tidigare, så jag började träna flitigt.
Löpträningen flöt på bra, jag kände mig uthållig och stark; det enda besväret jag hade var att jag behövde gå på toaletten hela tiden.
Jag vände mig därför till en gynekolog, som bekräftade det jag trodde, jag hade fått urinvägsinfektion. Men han upptäckte också något som inte hade med urinvägsinfektionen att göra; jag hade vätska i buken. Han sa att jag behövde opereras, vilket gjorde mig livrädd.
Jag kontaktade en annan läkare för att få en andra bedömning. Efter diverse tester förordade även hon operation, så jag var tvungen att acceptera att operation var nödvändig, men jag slog dövörat till när ordet cancer nämndes.
Jag bestämde mig ändå för att springa maratonloppet i Bordeaux, som jag hade tränat så mycket för. Kanske för att förtränga verkligheten. Jag var utklädd i piratmössa, det var 35 grader varmt och solen gassade medan vi sprang mellan ett tjugotal vingårdar. Médoc är världens häftigaste maraton, man springer, dricker vin och dansar på den stora after run-festen.
När jag kom hem till Göteborg igen var det snart dags för operation. Läkarna upptäckte äggledarcancer som hade spridit sig. Efter operationen fick jag cellgiftsbehandling i flera omgångar och tappade håret.
Från en dag till en annan hade jag fått cancer, kändes det som. Jag förstod ingenting, det var som om livet rämnade. Jag hade inte yppat för någon om operationen, så omgivningen var inte alls förberedd när jag berättade att jag hade opererats för cancer.
Min bror kom och hälsade på mig, satte sig på en stol bredvid mig medan jag låg i sängen. Han frågade: Vad har du för mål? Han frågade det som om det var det mest naturliga i världen. Jag, hans syster, hade alltid haft mål att sträva efter.
Jag vet inte varifrån jag fick det, men det slank ur mig: Jag ska springa Médoc Marathon nästa år också. I samma andetag kände jag hur jag såg något slags ljus i mörkret, jag fick något att hänga upp livet på. Jag satte genast igång att sätta upp delmål för att kunna nå mitt mål.
Mitt första delmål uppnådde jag två veckor efter operationen: Jag fick på mig mina löpartajts – till knäna. Jag var ju uppskuren vid magen, så jag hade svårt att röra mig, men ändå, det var en början. Några dagar senare lyckades jag dra upp tajtsen till låren. Och ett par veckor efter det kunde jag dra på mig dem på riktigt.
Två månader efter operationen fick jag lov att börja röra på mig. Jag hasade runt på Vasagatan utanför min lägenhet i centrala Göteborg. Jag tror inte att man kan kalla det löpning, men jag tyckte själv att jag löptränade.
Jag hade hela tiden en tydlig målbild framför mig: medaljen som jag skulle erövra i Bordeaux nästa år. Under sjukdomsvistelsen hade jag haft årets medalj med mig. Jag hade hängt den ovanför min säng, så att det första jag såg efter operationen var medaljen, jag tror att den gjorde mig starkare.
Medan jag fick cellgiftsbehandling försökte jag att inte tänka på cancern, jag fokuserade istället på min träning. Mitt stora mål var Médoc, det var det som gav mig hopp och det var det som gjorde att jag orkade.
Efter ett halvårs behandling röntgades jag och fick ett positivt besked: tumören var borta. Nu när jag förstod att jag hade fått en andra chans så tänkte jag bara woooooo, här kommer jag!
Jag sprang Göteborgsvarvet i maj med ett konstant leende på läpparna, jag sprang under 1.55 och kände mig som en drottning, jag ägde – jag flög fram.
Efter sommaren, ett år efter operationen, uppfyllde jag mitt mål: jag sprang Médoc Marathon, igen. Jag sprang bara tre minuter sämre än året före.
Men efter loppet hände det något med mig. Mitt euforiska jag var som förbytt. Min kropp var väl helt slut efter cytostatikabehandlingen, och efter att ha tränat hysteriskt trots att jag ännu inte var helt återställd efter operationen. Under vintern som kom låg jag bara i min säng, deprimerad.
Det tog drygt fyra månader, fram till våren, innan jag orkade masa mig ut i friska luften igen och börja springa lite smått i skogen. Löpningen tände åter en gnista inom mig och jag kände hur livslusten sakta kom tillbaka.
Löpningen hade bokstavligen fått mig på fötter igen efter operationen. Likaså hjälpte löpningen mig nu att komma ur depressionen. Utan löpningen vet jag inte hur jag hade mått idag.
Som hyllning till löpningen och till cancerforskningen så var jag med och startade loppet Fight cancer and run. Överskottet går till cancerforskningen och hittills har vi samlat in nästan 150 000 kronor. Att få andra att förstå hur viktig löpningen är – att det faktiskt kan rädda liv – är det som driver mig framåt idag.
Vill du höra mer av Cecilias historia? Under den närmaste månaden huserar hon på vår Livsloppet-blogg.
