Blog

Musse gjorde debut på Veteran-VM, tog guld och satte svenskt rekord på 5 000 meter. Runner’s Worlds Kenneth Gysing gör också debut på mästerskapet – på 800 meter!

I dag gör jag debut på Veteran-VM på 800 meter, med mer modesta ambitioner. Viktigare än att vinna är att deltaga, som gamle baron Pierre de Coubertins uttryckte det. Det är vackra ord att luta sig emot. Fast jag gissar att Musse inte håller med!

Beräknad tid runt 2.40. När det senast begav sig, för några veckor sedan på Veteran-SM i Karlstad, stannade klockan på 2.40,03. Ambitionen, förhoppningen och drömmen är att kapa fyra hundradelar och gå under 2.40. Att gå till final är lika troligt som att vinna på lotto.

I startlistorna till försöksheaten finns ett gäng pilsnabba gubbar från världen över i klass M65 med tider runt 2.15. Men så är jag också novis på sträckan (tröstar jag mig), det här blir blott mitt fjärde åttahundrameterslopp. Jag är fortfarande i omskolningsfasen från långskubbare till medeldistansare, allt som oftast nynnande på Povel Ramels gamla dänga ”Underbart är kort”. Det är först när jag landat i klass M70 om några år (om benen, och livet står mig bi) som jag hoppas kunna vara på topp i ett medeldistanslopp (i alla fall åtminstone slå mig själv med häpnad).

Internationell stämning

När jag hämtar nummerlappen på Friidrottens hus är stämningen ytterligt internationell, på inomhusbanan kör en trio i linnen med texten Hong Kong på brösten, en man och två kvinnor, löpskolning med ytterst seriös utstrålning. På banan för sextio meter rusar en britt fram i våldsam fart, och vid längdhoppet stretchar en muskulös man i tajts med texten ARGENTINA på låren.

Här har samlats veteranidrottare från alla världens hörn (på spårvagnen hamnar jag bredvid tre kvinnliga deltagare från Filippinerna) och antalet starter i olika grenar ska röra sig om totalt 16 000 under de två veckor mästerskapet pågår.

Det är en hisnande siffra, logistiken bakom får tankarna att svindla. Transporter, tidtagning, ingenting får gå fel. Lyckligtvis är jag bara en tävlande, det känns knepigt nog bara att ta sig till starten. Varifrån ska bussarna gå i morgon, de som ska ta mig till Björlanda?

– Gå till vänster, och till vänster igen, förklarar en glad funktionär på bred göteborgska. Bussarna går framför det stora huset bredvid Friidrottens hus. Det ska till och med finnas pilar ritade på asfalten. Det går inte att missa.

Missad mesh

Jag styr stegen för att hämta ut mitt tävlingslinne. En vänlig dam rotar bland en väldig mängd påsar, och där är det. Jag tänker att jag kanske också skulle piffa upp mig ytterligare med ett par tävlingstajts märkta SWEDEN (det är inte obligatoriskt, det räcker med linne för att få tävla), men då skakar den vänliga damen beklagande på huvudet.

– Tajts, overaller, vindjackor, nästan allt sålde slut redan första dagen, suckar hon.  Det är synd att vi inte hade ett större lager, vi har bara ett par T–shirts i extra large kvar.

Vilken tur tänker jag optimistiskt, där sparade jag en massa pengar och lyckligtvis har jag med mig ett par korta tajts i blått, visserligen märkta ”Sweden triathlon” men ändå godkända för lopp. Så jag behöver inte kuta i enbart överdel (s k ”häcklöpning” – naj, den var dålig, men så är jag ju också i Göteborg). Går det riktigt illa i loppet kan jag ju alltid skylla på att jag egeeeentligen är triatlet!

Maxad Musse

Dagen innan gjorde Mustafa ”Musse” Mohamed mästerskapsdebut på 5 000 meter, och det med den äran. Han krossade allt motstånd och tog guld på nya svenska rekordtiden för M45 med 14.41,30. Det blev också Musses första VM-guld i karriären.

– Det känns bra, framför allt att vinna.  Det var huvudsaken, förklarade han efter loppet.

Samtidigt sa han sig ta mästerskapet med ro.

– Det är kul att det är på hemmaplan, i Göteborg. Annars hade jag nog inte gjort det. Jag har inte så mycket att bevisa utan tävlar mer för att det är roligt. Jag har haft mina bästa år bakom mig, jämfört med andra som inte har en karriär bakom sig utan ser det här som sin chans. Det kanske är mer press på dem.

Han kommer också att ställa upp på 10 km väg och halvmaraton och det är inte omöjligt att Musse kommer krossa ännu fler rekord i klass M45.

Meningen med livet

Och så kommer vi osökt in på det filosofiska med veteranidrott. Jag har alltså tagit mig med tåg från huvudstaden, en resa på drygt tre timmar, checkat in på hotell och sedan transporterat mig vidare till Friidrottens hus som ligger en dryg halvtimme med spårvagn från hotellet.

På det övernattning innan tävlingsdagen och sedan ut igen till Friidrottens hus och därifrån går det en buss ut till Björlanda, en färd på ytterligare en halvtimme. Allt detta för att plåga sig runt två varv på en löparbana där mjölksyran ofelbart kommer att stiga upp ut till halsen i sista kurvan och troligtvis ånga ur öronen sista femtio meterna (bildligt talat, men möjligtvis skjuter en och annan vaxpropp ut …).

Är det värt det? Ja det är så värt. Att dra på sig ett gult linne med texten SWEDEN, en sådan chans i livet får man inte många gånger. Men det är också så mycket mer än så. Veteranidrott skapar mening i livet. Hur då mening i livet? Jo, som gamle filosofen och författare Lars Gustafsson en gång uttryckte det, ”vill man finna någon mening med livet då får man skapa den själv”. Den frasen var han i och för sig inte först med, den hade han knyckt från någon tidigare filosof, jag minns inte vilken, kanske var det någon gammal grek.

De gamla grekiska filosoferna fann mening i livet i att filosofera, Lars Gustafsson fann det i att författa (och spela tennis, lysande gestaltat i romanen Tennisspelarna), och vi som springer finner mening i att springa så fort som möjligt. Vad som sedan är mest meningsfullt; filosoferande, författande eller löpande – ja det kan man ju filosofera över.

Nästa stopp: Björlandavallen

På bussen ut till Björlanda får jag sällskap i sätet bredvid av en stadig tyska som berättar att hon dagen innan tagit brons i spjut i klass K45. Hon stöter också kula och ser fram mot nästa år då hon landar i klass K50. Då blir kulan tre kilo lättare.

Jag berättar att jag stött kula en gång och att den nästan landade på tårna, det var något med tekniken. Hon frågar vad jag ska tävla i, jag svarar 800 meter och det har hon också tävlat i som ung. Hon var många kilo lättare då och hade som bästa tid 2.29. På det svarar jag ingenting.

Så kommer vi fram och där sitter ju tre spårvägare på läktaren och vinkar glatt, alla tre ska kuta 800 meter. Patrik, Roger och Hans Tove. Roger som är yngst har också mest hår och ska starta i M60. Där känner sig många kallade, över 80 är anmälda och de tävlande uppdelade på sju heat. Det är lite lugnare i klass M65, bara tre heat och runt 30 startande.

Call room nästa

Det är hårda bud, kommer man försent till angiven tid i call room får man inte delta. Så jag kommer i god tid. Under taket av plast är stämningen tät, det doftar svett och adrenalin. Amerikaner, ungrare, rumäner, britter, en australier – ingen dålig resa för att ta sig till Björlanda för två varv på banan.

Jag får dela bana fyra med Bo-Lennart från Åkersberga. Vi möttes senast i VSM i Karlstad, då gick Bo-Lennart totalt in i väggen på upploppet efter en rasande hård öppning och jag fick glädjen att glida förbi innan mållinjen. Lika roligt kommer jag förmodligen inte få den här gången, misstänker jag.

Starten går och det är inte mycket man kan skriva om ett åttahundrameters lopp, det går ju så fort. Brorsan messade att det väl bara var att kapa en ynka sekund på varje tvåhundring, då skulle det bli PB med råge. Bara se till att inte stumna sista kurvan och ramla i längdgropen, det hade han själv varit nära att göra en gång.

Ja, ja, bröder har man för att de ska jäklas. Jag tar rygg på Bo-Lennart som håller en jämn och stadig fart, tyvärr ingen tokrusning som förra gången. Han ökar i sista kurvan och avståndet ökar, far förbi en rumän på upploppet och från läktaren hör jag ett vrål från de spårvägare som väntar på att få springa, ”UPP MED ARMARNA GYSING, DU TAR HONOM” och jag vevar med armarna som en öländsk väderkvarn i storm och går förbi rumänen och sen en sista växel för slutspurten när VÄGGEN plötsligt dyker upp.

Mjölksyran slår till med full kraft, vänster ben vinglar plötsligt till och jag är på väg ner i brorsans längdgrop med huvet före, men lyckas parera i sista stund. Springer sedan bredbent i mål (för att hålla balansen) men då har rumänen redan slunkit förbi.

Det är lite synd, han kvalificerar sig till final som 12:e och sista man, själv hamnar jag på plats nummer 13. Men otur är det inte, bara riktigt surt – som mjölksyra!