All Along The Clocktower

… är urberget sång. Skaldade en gång Fröding.

Tänkte på det under söndagens långpass. Så mycket grått det var. Minst fyra nyanser av grått. Fast jag måste säga att jag gilar grått bättre än brunt. Killinggängets  fyra nyanser av brunt, får mig mer att associera till en grym influensa en gång i ungdomen under en tågluff ner genom Europa. Tågstationen i Genua minns jag som i går … i alla fall muggen där. Ack, minnen.

Dagens färd gick genom Stora Skuggan på Djurgården, och så vidare till Ulriksdal där jag rundade slottet, och så en sväng runt Brunnsviken. Toppen av Hagahögen låg i dimma som en annan alp, och bakom gallret till Hagaslottet syntes ingen aktivitet. Daniel och Vickan låg förmodigen inomhus på varsin divan och plöjde TV-serier på Netfix. Kanske … Game of Thrones?. Hade själv gärna legat på en divan någonstans och tittat på TV, men som löpande reporter på RW har man ju ett ansvar mot läsekretsen. Ska det bli något av Comrades 1 juni, finns inget alternativ. Bara ut och plöj.

Klafs, klafs, nu tappar visst dojorna färgen. Fast gegga är ändå mjukt för fötterna. Bra för FOTEN, som absolut är på bättringsvägen, men ännu inte bra. Brorsan drog ut ligamenten på samma sätt för ett par år sedan, och för honom tog det ett halvår att bli som vanligt igen. Men jag blir förstås aldrig som vanligt igen, jag har ju kört Ö till Ö, då är man ovanlig hela livet ut (to old to be humble …).

Hå hå ja ja, det var väldigt grått idag. En riktig pannsträckare. Inte alls samma gråa nyaser som i ett foto Elliott Erwitt. Erwitts gråtoner blir man bara glad av, som den här (en slags löpskolning):

Mera sånt i Stora Skuggan … kan man ju drömma om. Annars får man gå till Fotografiska Museet vid Stadsgårdkajen, där man ställer ut Erwitt just nu. Bara spring dit, men inte för fort, man ska inte vara svettig när tittar på Erwitt.

Jag klafsade på och klafsade på. Lyssnade på Spanarna med Göran Everdahl, Jessica Gedin och Calle Norlén. Dom blir man också glad av. Norlén spanade om att alla (i Sverige i alla fall) blir så mycket äldre, kungen har fått kramp i armen av att gratulera alla nya hundraåringar, de har ökat med 1000 % på 20 år (eller var det 40?), men ändå klagar alla över att de har så ont om tid. Det är sådant som är bra att fundera över när man springer långpass. Jag tyckte själv att jag tog väldigt mycket tid på mig,  men så hade jag ju heller inte bråttom. Jag sprang ultralångsamt, liksom i ultrarapid. Det måste jag erkänna, blev jag lite stressad av. Min hjärna är nog inte riktigt ultra än. Utom när det gäller en ny vetenskaplig teori som går ut på att Universum är ett hologram och därmed alldeles platt, vilket då också skulle göra Jorden alldeles platt. Tänkte på det i backarna i Stora Skuggan, det finns ett par rejäla där, och hur mycket jag nu än ansträngde mig att förstå de matematiska teorierna om verkligheten som ett hologram och att dessa backar egentligen då är alldels platta, så sved det i låren och hjärtat klappade och lungorna stånkade högt. Där var i alla fall min hjärna ultralångsam.

Hursomhelst, checkade in i hemmet efter 33 kilometer, och rätt nöjd med det även om farten gick i snigeltempo (jag hade inget hus men väl en Camelback på ryggen).  Det var ju också som sagt meningen att jag skulle springa långsamt, men där jag sprang i snigelfart drömde jag om en massa kommande intervallpass jag ska springa lite längre fram. Tänk att man aldrig kan vara nöjd.

Jo men de är jag ju, nu är jag faktiskt supernöjd. Magen är en kula av pasta och stekta ägg (protein) och morötter (för synens skull, det ska f-n behövas glasögon för att kolla in Garmin) och jag håller på att bli ett med soffan jag ligger i, kroppen är liksom halvvägs igenom madrassen och det är ju helg i morgon också och man kanske skulle koppla av ännu mer genom att koppla upp sig på en TV-serie? Spanare Everdahl tipsade om The Good Wife, spanare Norlén jublade – jättebra!

Ett ”Catch up Marathon” i ryggläge! Kan det bli bättre? Nä!

Ses nästa vecka!! Om jag kommer upp ur soffan …

---

Mellandagslöpning.

I fredags 4×2000 m i fart 4, med 500 m mellanjogg i 4.30. Plus en extra i fart fyra. Totalt 14 km, totalt en timme. Hade bestämt mig för att bara springa en timme. Mycket karaktärsfast.

I går 25 km på två timmar. Ca 4.48 fart. Och allt detta på löpband. Jag kan inte säga att jag skrattade ihjäl mig. Men efteråt, efter båda passen, hörde jag änglatrumpeter tuta. Foten (den högra, följetongen sedan Ö till Ö) lite öm, men den trillade inte av.

Löpband, jag vet. Men tycker det är lite dystert utomhus. Skuggorna är så långa, de biter en i hasorna. Inomhus kan man springa i sommarlinne, och höra svetten porla fritt i armhålorna som ja, som vårbäckar.

Typisk vårbäck (genom hårig armhåla):

I morgon årets sista dag. Om jag har några löften inför 2014?

Det skulle möjligen vara att få in SAOL:s  (Svenska Akademiens ordlista) nya ord, ”Snippgympa” i en krönika i Runners World, ett av många nya sätt att carpa dagen! (mera SAOL)

Svenska Akademien med Peter Englund i ledningen ligger i språklig framkant.

Till dess: God fortsättning alla bloggarvänner!!

Nu bara twerka in det nya året med Donna Summer och Ring my Bell:

Twerka?

Twerka:

---

Men hallå, vart tog jag vägen?

Här, här! Vart? Här i bingen!

Torsdag morgon, 05.30. Inte ens tomten är vaken. Varför är jag vaken? Visst ja, måste klappa paket. Måste jobba klart. Måste gå på muggen (snart).

Mycket nu. Varför känns det som att varje december bara blir mer och mer späckad, när man innan december har bestämt sig för att ta det så mycket lugnare den här decembern än förra decembern.

Sådant kan man fundera på t ex när man springer.

I går på löpbandet, rullade på i 15 km. Tuffade på i 4.40 fart, sista två i 4.00. Kändes ok, men det spritter inte direkt i benen. Foten fortfarande fel. Går bra att springa, men ömmar efteråt. Det kostar på att köra Ö till Ö. I alla fall om man är vrickad när man går i mål.

Something Wicked This Way Comes … apropå.

En gammal roman av Ray Bradbury. Lästips för julen. Läskigt bra. Inga jämförelser i övrigt.

I måndags på löpbandet gick det fortare. Tvåtusingar i 4.00. Tvåtusingar i 4.15. Blanda och ge. Växla upp växla ner. Mellanjogg i 4.30. Aldrig låta pulsen slippa undan helt. Svett som sprutar  i 15 km. Skönt urlakad efteråt. Mer sånt. Mer sånt krävs. Om jag ska få fart på benen igen. Vi får se. Fånga dagen som den kommer. Snart är det 2014.

Nu var det 1914.

En roman av Eyvind Johnson. Ett boktips till. Det har hänt en del sedan dess.

Nej, nu hinner jag inte skriva mer. Barnen vrålar ”frukost”. Barna Hedenhös dundrar från TV:n. Men en rymdraket i trä? En annan gren av verkligheten … stambana till Månen?

I går läste jag en biografi, och blev alldeles Coco i Chanel.

Kanske inte det optimala idealet för en löpare (ja om man inte springer i Pearl Isumo förstås, blink blink), fast hon höll formen i 87 år med långa promenader varje dag.

Och så var hon helt klar över sakernas tillstånd; ”Mode förgår, stil består”.

Nu satsar jag på att bli en stillöpare!

Typisk stillöpare:

(Sebastian Coe)

Vi hörs!

---

…. skulle förstås ha varit med i förra inlägget:

http://www.helsingborgmarathon.se/musikhjalpen/livefeed/

Start på måndag 9 december.

Musikhjälpen – kan du inte sjunga, löp taktfullt!

Ack ja.

---

Var ute en sväng häromdan. Tänkte ha möte med Stormen Sven. Testa lite medvind, och motvind. Löpning som livet självt.

Men Sven var rätt beige. Har visst slängt omkring sig saker i Skåne, men på Gärdet var han loj. Där var dock rena cirkus Scott. Mötte två renar.

Renarna var alldeles vita, låg och vilade bakom cirkustältet. Jag tänkte jag plåtar dom på vägen hem, hade lite medvind i ryggen, det kändes onödigt stanna.

Men på vägen hem var de borta. Förmodligen inne och showade i manegen. Men så här såg de ut (ovan), på ett ungefär.

Gärdet, nu också rengärde. Någon tomte såg jag dock inte till.

Löpningen då? Ja, rullar runt i något slags rehabtempo. Inte jäkta genom december. Låta kroppen komma igen efter en lång säsong och många äventyr.

Men på måndag far jag till det fjärran Helsingborg, ska springa i en bur på Helsingborgs torg. Kommer förmodligen känna mig lite som renarna i manegen (aningens uttittad). Men det är för en god saks skull. Jag ska springa för Musikhjälpen. Arrangörerna bakom Helsingborg Marathon (premiär 2014) har byggt en glasbur på torget, med fyra löpband och lite soffor och kylskåp och andra grejer. Folk skänker pengar (de pröjsar en 100-lapp per kilometer) och så får folk hoppa in och springa för att så att säga jämka distansen med beloppet. De hoppas på att få in 100 000 kr på fem dagar.

Anders Szalkai och Musse ska också springa. De kommer dock inte springa samtidigt som jag. Det är jag glad för. Och jag behöver inte sjunga. Det är jag också glad för.

Anders Z har lovat springa en mara. Jag vet inte om han kommer göra det med en sång på läpparna. Jag vet inte hur långt Musse ska springa. Lite synd att han har slutat med häcklöpning. Skulle vara rätt publikvänligt med en häck över löpbandet.

Själv ska jag springa en mil, som sagt, man är ju i rehabfas. En närståendes moster har lovat komma och titta på. Jag har lovat att vinka. Allting kommer förevigas med en livefeed på arrangörernas hemsida. ToppenTV om ni frågar mig. En löpare, ett rullband, en kamera. Det mänskliga dramat i koncenterad form!

Så här ser buren ut:

Jag hoppas det snöar! Och att Stormen Sven gör ett återbesök. Då kanske man får vara med i Vädret också.

---