Alla Helgons Löpardag


Här springer man och tänkar på alla döda. Det är vackert så.

Oktobernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Träna Rätt! Långt eller kort, hårt eller lugnt
  • 6 snygga höstjackor i stor test
  • Ultralöparens smarta knep
  • Skorna som gör dig snabbare
  • Forskning: Bli bättre med bakterier
  • Hållbara maror
  • Slipp magont nu!

 

Prenumerera

Antal kommentarer: 1

Kenneth Gysing

Ja, svårslagen bana för 1000ingar, svänger också fint så man slipper se hela sträckan på en gång 😉



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Skogstokig!


Egentligen ingenting märkvärdigt. Bara skogen sådär!

Ut i morgonen, löven sprakar i gult och orange och brunt och rött och några nyanser mittimellan.  Luften full av syre, lungorna bälgar i sig som ett vindkraftverk, typ, fast tvärtom, om ni förstår vad jag menar?, man stiger till väders  som en heliumballong, fötterna en halv meter ovan skogsstigen. Nåja, på ett ungefär, i alla fall. Det finns ju backar i skogen också. Många backar. Där kommer verkligheten någorlunda ifatt heliumballongen som känner jord och lera under sulorna igen. Fem gånger Fiskartorpets terrrängbana, 2,3 km, och så hem, runt 15 km totalt. Man kan bli skogstokig för mindre.

För att fatta sig kort!

God save the Queen!!


Jag menar, vilka kungligt fina parker hennes majestät Elisabeth bjuder på i London.

Det var alltså dags för The Royal Park Half Marathon, och jag hamnade direkt i valet och kvalet en kvart innan start på morgonen i Hyde park.

Vem skulle jag följa?

Inte konstigt jag ser lite bekymrad ut.

Men det var bara att göra som vanligt, springa rakt fram och inte titta bakåt. Det blev ett alldeles underbart race i perfekt löparväder. Start klockan 0900 och i mål innan lunch.

Så här glad var min medlöpare Thomas efteråt. Arrangörerna bjöd inte bara på sportdryck, de bjöd på handväska också.

Längre rapport följer i RW no 12.

Tack London, tack Elisabeth, det här var ju kungligt kul!!!

Playground – The Royal Park Half Marathon, London


Det är lite hektiskt nu. Åter från Madeira fick jag en puss av min yngsta dotter. Det var förstås snällt av henne, att uppskatta sin fader så mycket. Olyckligtvis var hon förkyld. Backen upp mot toppen på Madeira och flyget hem klockan fem på morgonen (fick gå upp halvtre) måste ha frestat på immunförsvaret (är min tolkning), jag blev tokförkyld av den pussen. Förgrömmade onge!

Och nu har jag tappat rösten också. Blivit helhes. Skrämde fröknarna på skolan i morse. De trodde jag kom direkt från krogen när jag lämnade barnen. När jag försökte skämta om det nickade de allvarligt, ja ja, försök med den du.

Och idag skulle Lars Kepler intervjuas Som ser ut såhär.

Lars Kepler har en manlig och en kvinnlig sida, Alexander Ahndoril och Alexandra Ahndoril. Nu har de skrivit en ny bok:

Playground är en ruggig historia om vad som kan tänkas ske efter döden … ja, ungefär som man kan känna sig efter en mara, fast värre. Eller som när man ska göra en intervju utan röst. Det var dödsjobbigt. Men Alexandra bjöd på starkt kaffe och jag lyckades till slut kraxa fram några frågor. Om löpning tyckte de sådär. Men Alexandra gillade att skjuta med pistol, och Alexander har tränat thaiboxning. Fast det var ett tag sedan.

Så har jag fått ett nytt fan. Elisabeth är jätteglad för att jag ska åka till London i helgen.

Elisabeth, som också är extremt högerhänt, har kickat igång en halvmara på sin egen playground, om man så säger, genom sina kungliga parker i London, och döpt racet till The London Royal Park Half Marathon.

Såhär går banan:

Det kommer förstås bli kungligt rolig löpning. Tidtagningen går inte heller av för hackor! Just run with one big ben after another, som britterna brukar skoja.

Start på söndag klockan nio på morgonen. Bara hoppas jag har fått tillbaka rösten då. Hur ska jag annars kunna beklaga mig över usel form?

/to be continued …/

Toppen på Madeira


För att ta det från början. 08.30 nere vid strandpromenaden i Funchal. Solen på väg upp, men fortfarande rätt svalt i skuggan. Perfekt löparväder. Men banan, banan.

Här börjar det.

Och på den vägen är det.

Halvvägs.

Lite högre upp.

Och mirakler över alla mirakler, jag toppade.

Toppade visst formen också.

Ja, i åldersklass alltså. Vet inte om vi var så många fler än tre? Resultatlistorna inte färdiga än.

Hur det var? På ett plan helt obegripligt. Bara blunda för de svindlande stigningarna och ta små steg, steg på steg, inte titta upp alltför ofta, sega på och sega på, hitta rytm och vägra gå. Långsamt uppåt, och uppåt och uppåt. Backe på backe på backe.

Och till slut över mållinjen runt 2.35.

Fantastiska berg, svindlande vyer, även om det estetiska kanske inte låg i framkant hela vägen, om man säger så. Underbar målgång under en blå himmel på 2000 meters höjd. Då hade vi också sprungit igenom ett par kallfuktiga moln, där temperaturen sjönk 10 C.

Längre rapport i RW no 11! Nu dags for boarding, Lissabons flygplats!

Uppåt på Madeira


Det var platt och fint i Tallinn. Men omväxling förnöjer har jag läst. Så nu bär det uppåt.

http://madeira.uphill2000.com/

Vill på intet vis förhäva mig, men i jämförelse är nog Abborbacken ändå blott en fis i rymden!

Jag har ingen aning om hur det här kommer att gå. Det har inte arrangörerna heller. Luis Policarpo som basar för de flesta löpevenemangen här på Madeira rycker bara lite på axlarna när jag frågar honom om trolig bästa tid. Ingen har ju sprungit det här loppet förut, och med undertexten, som jag tyckte mig tyda, ingen har varit galen nog att försöka tidigare. Men med en slogan som: Europas hårdaste halvmara, måste ju bara några löpare ute i världen försöka. T ex RW:s utsände. Allt annat vore ju tjänstefel.

Började med backträning förra helgen. Provade springa med stavar för första gången. Har alltid varit lite ljum mot stavar, känt lite panchisvarning så där. Körde 10xHammarbybacken i något slags övermod. Det var jobbigt. Dagen efter gick jag omkring som en panchis med fruktansvärd träningsvärk i låren, och längtade efter en rullator.

Så nu har jag vilat mig i form i stället.

På Madeira fick jag banbesiktiga med bil. Fick ångest. Här under på bilden har vi kommit halvvägs. Där nere ligger staden där jag bor, Funchal.

Här under (ovan molnen) närmar vi oss målet. Mera ångest.

Här är jag i alla fall lite gladare.

En bra lunch är bra mot ångest. Dessutom är det i övermorgon jag ska springa, d v s lunchen var i går, idag är det i morgon jag springer när jag skriver det här. Ångest igen.

När jag fick min nummerlapp såg alla funkisar jätteglada ut.

Nej, jag ringde inte nummerupplysningen. Fattade fint. Man måste ligga i för att nå toppen!

Det är asfaltsväg hela vägen upp. 28 C vid starten, 11 C vid målet. Ingen tid att passa, förutom flyget tidigt på morgonen dagen efter. Wish me luck!!

Förhoppningsvis längre rapport i RW no 11.