Uppåt på Madeira

Nä, nä, ingen sådan här där!

Det är en perfekt löpardag för Tallinn Half Marathon. Solen skiner, vindarna är ljumma, möjligen lite i blåsigaste laget på vägen ut från staden, men det blir bättre på vägen hem, är  ju en tvåvarvsbana, d v s, på vägen hem springer vi längs havet, som är mycket blått och mycket stiligt.

Rullar på och tycker benen känns ovanligt bra, kanske är det en åttarätters middag (nåja, avsmakningsmeny) som är rätta grejen inför ett lopp, samt lite exklusiv sportdryck på det? Obs, kan vara individuellt!!

Men så seglar en spänstig man med en ballong på ryggen med siffrorna 1.35 förbi, och jag inser att jag springer där och drömmer. Slappnar av och tar löpardagen som den kommer. Klockar ändå 42.32 på milen, hur gick det till med tanke på ballongmannen?  Vart tog han vägen förresten?

Sedan fortsätter det bara, benen tar aldrig riktigt slut, dör inte ens när det börjar gå uppför de sista tre kilometerna, över gatsten och genom gränder i Tallinns Gamla Stad. Sista trehundra bär det utför och när jag rundar in på torget framför målgången, lyser siffran 1.28, hundra meter bort. Tar i i så alla åtta rätterna är på väg ut i frihet, viker över mållinjen på 1.29.01. F-n också, två sekunder från 1.28. Men kom igen nu, första gången under 1.30 på flera år. Be happy! Är happy!! Trea i ålderklass. Älskar åldersklasser. Nästan så man längtar efter att bli äldre. Fast bara nästan …

Firar med mera käk.

Och sedan färjan hem som en uppburen man!

Tack Tallinn!! Underbar stad, och underbar löpning (snabb!!)

(längre rapport  i RW no 10/

Det är mycket nu. Hann inte mer än skriva Madeira Uphill, förrän Estlands premiärminister Taavi Roivas (det ska vara en snirklig grej över o:et men hittar inte den på tangentbordet) behövde lite löparsparring. Klart man rycker in.

Min runningpal Taavi har pers på maran med 3.46, satt i Valencia för tre år sedan. Vad säger våran statsminister Stefan Löfvèn om det?

Resan kom dock lite hastigt på. Glömde en detalj i utrustningen. Gissa vad?

Man ska inte springa i gamla strumpor som man åkt över ett helt hav i (ja i färja också), men klarade mig lyckligtvis från skavsår.  Strumporna och jag hade f ö fin utsikt over the Baltic Sea.

På kvällen blev det middag. Först lite sparris.

Och sen lite lamm. Stackars lamm. Men gott lamm. Förlåt.

Och sen någonting annat. Vet inte exakt vad, men en riktig rökare var det!

Blev åtta rätter totalt, och tre timmars sittning. Pratade löpning med premiärminister Taavi. Och Estlands historia. Taavi åt sin första banan när han var tretton år. Det var då Estland blev självständigt.

Lite oklar över somligt jag åt i går, men rätt mycket, om ni frågar mig. Lite stel i häcken idag. Lite stel i magen. Men brorsan i Stockholm tycker ändå inte synd om mig (han drog själv 27 km mer rotfylld än rofylld löpning på Sörmlandsleden i går med ett gäng Studenter, nej inget skämt här om löpande rotavdrag …), jag måste rejsa ändå. Om fyra timmar går starten här.

Tallinn Half Marathon. En tvåvarvsbana längs havet. Maran startar klockan nio. En fyravarvsbana. Jag är glad jag bara ska springa två varv idag. Undrar hur fort man kan springa efter en åtta rätters middag? Jag har aldrig ätit en åtta rätters middag förut. Spänningen stiger …. (och inte bara väder …) …

/to be continued …/

Den 24 september bär det av till Madeira. Up, up, up in the Air.

Madeira Uphill.

Den här backen känns faktiskt lite fetare än Maskinbacken i Lilljansskogen. Har kört lite brickpass för att få backfeeling i låren.

Tänker det är typ sådana här muskelceller man behöver för att toppa på Madeira.

Har börjat lite försiktigt. I går 20 min cykel, och så upp på bandet direkt. Alltid segt den första kilometern, men sen brukar det släppa. La in några backar på 1 km med fyra % lutning, får öka upp mot 10,5 % framöver, som verkar vara medianvinkeln på Madeira. Undrar hur många kilometer jag orkar i 10,5 % lutning? På Madeira ska man orka 21. Dom kallar den för världens hårdaste halvmara. Jag tänker inte säga emot.

Jag är inte alldeles säker på att jag vet vad jag gett mig in på. Tänker att det nog kommer att göra ont, men ser det i så fall som ett ställföreträdande lidande för den bästa av läsekretsar. Men inga jämförelser i övrigt. Typ, löparjesus. Jag är ingen Jesus. Madeira Uphill är ingen Golgata … det bara ser så ut. Jag tror det kommer bli jättekul på Madeira. Kanske har jag en bricka lös i huvudet?

Rubben är i alla fall klar:

Portugisisk backanal!

Det blev långlunch idag.

Det var inte riktigt tänkt så, men när jag kom ut på Djurgården gick det helt enkelt inte att sluta. Äntligen sommar,  precis nu innan det blir höst. Blå himmel och strålande sol och alldeles lagom svalt i skuggorna och  hjärtat började pumpa kärleksrött blod. Det är som det är, jag är hopplöst förlorad: I Love Running!

Och för Loverunners, bara följ skylten här och ta till höger.

What happens på Djurgården, stays in Djurgården, som vi djurgårdare brukar säga.

Vätskestationer finns det också här ute. Med dem kan man leka leken ”sänka östermalmseka” – det är bara att försöka få ner dropparna i sittbrunnen.

Men det gick inget vidare, jag missade båten, sprang vidare och sprang om, vilket betydde att jag gjorde minst fem knop (maxhastigheten i Djurgårdsbrunnskanalen). Så mycket snabbare än så behöver man inte springa på en lunch, för att få igång matsmältningen, jag var grymt hungrig när jag kom hem igen.

Vad lunchen kostade? Peanuts!

Ja, alltså, för de som inte vet, min mamma kommer från Norrköping. Och känner jag henne rätt (och det gör jag ju)  så stod hon säkert i den här kön någon gång. Min mamma har alltid haft mycket spring i benen. Med inriktning på dans.

Själv föredrar jag löpning, jag tycker det är lättare att hålla takten där, och lyckas jag inte hålla takten är det ändå bara mig själv jag trampar på tårna. Så jag sa till mamma min, som nyligen fyllt 80, vad säger du om att jag åker till Norrköping och springer stadsloppet där? Det tyckte hon var en utmärkt ide´. Men spring inte gåte upp o gåte ner och glie i skyltfööönstrena, tyckte hon, för då blir det en långsam väg till målet. Det lovade jag att inte göra. Och sen skulle jag akta mig för spårvagnarna!

Det lovade jag också.

Så här såg det ut i starten till 5 kilometersloppet som gick av stapeln klockan 12.00.

Milloppet skulle gå två timmar senare, på samma bana fast två varv.

Så jag vandrade runt lite på stadens gator där mor min  lekt som barn, tillsammans med sina fem syskon, och förundrades över hur vackert det är i Norrköping. Och vilka märkliga hus där finns, som flyter på vattnet i strömmen.

Sen funderade jag över formen, och konstaterade som vanligt att den nog var ganska usel, och banprofilen hade en lång och läskig backe och var här och där tämligen knixig och det var kullerstenar och spårvagnsspår och löping genom urgamla gränder, och jag skulle räkna med att tappa 43 sekunder mot en mer normalt plattaktig bansträckning; det hade jag läst i en annan springtidning där chefredaktören som sprungit loppet förra året, gjort en utvärdering. Det kändes på något vis uppmuntrande, springer jag sämre än jag tänkt mig så kan jag ju alltid dra av 43 sekunder. Det passade också extra bra eftersom jag inte sprungit ett millopp på flera år, och därtlll strålade solen ohyggligt varmt från en klarblå himmel och skulle göra detta loppet till ett stekarlopp (och det var ju så dags för sommaren att komma nu när man ska springa ett lopp, hur tänkte löparguden här egentligen?), så de där 43 sekunderna kunde nog komma väl till pass.

Och så sprang jag, och det blev till en mycket spännande historia, som jag ska berätta mer om i RW nummer 9. Och om jag nu drar av 43 sekunder så gick det faktiskt riktigt bra.

Min brorsa menar dock på att så kan jag väl för f-n i #&@@##&%#:te inte räkna, och det håller jag ju med om – det räcker faktiskt med att dra av 38 sekunder!