Änglavakt


I fredagskväll var jag och min fästman med vid en singelbilolycka med dödlig utgång. Vi blev omkörda av en vansinnesfärd där en bil fick sladd under en helt galen omkörning och voltade av vägen i hög hastighet, precis framför oss.

Änglarna- eller vad det nu var, var på vår sida då.. Det var den värsta smäll jag sett. Det sprutade upp jord och lera på oss, rutan sprack på sidan. Vi stannade och jag sa bara ” jag ringer”. Där och då stängde jag av känslorna och försökte bara metodiskt ta in infernot vi var på väg in i där två bilar med anhöriga som kört bakom stannade och det var folk överallt. Bilen var totalmos. N rusade fram innan mig och försökte lugna ned och se till att ingen flyttade de skadade men de var redan utdragna. Jag tittade efter om bilen skulle fatta brand och gick sen runt för att kunna svara på hur många som var skadade, om någon var kvar i bilen och hur allvarligt det var. Har lärt mig nu (tyvärr the hard way) att ambulans är på väg och man fortsätter prata. Jag kunde ändå inte låta bli att säga att ”de måste köra fort som attan” för jag förstod att en inte skulle klara sig.

Vi var tre stycken som fick agera sjukvårdare så gott vi kunde i kaoset tills ambulansen kom. Vi var lugna och metodiska även om chocken över vad som hänt låg i bröstkorgen. 

En ung kille dog i kraschen, han gick inte att rädda. Två var allvarligt skadade. Så onödigt. Så fruktansvärt.

Jag bearbetar genom att berätta. Genom att jag vill skrika till hela världen att köra försiktigt. Tänker att alla ni som läser berättar om det här till alla de ni känner. Fem saker:

1) Kör aldrig någonsin påverkad.

2) Skicka aldrig SMS när du kör.

3) Följ hastighetsbegränsingar och omkörningsförbud- de är inte där på skoj, de är där för att skydda dig.

4) Stanna och pausa om du känner att du inte är helt skärpt.

5) Ha alltid säkerhetsbälte.

Det känns sk*tläskigt att vi ska bila genom typ hela Sverige i sommar. Men vi ska. Vi måste. Och jag önskar så att vi kunde ta hand om varandra därute i trafiken i sommar. Snälla. Kör försiktigt, kör klokt.

Septembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kickstart i höst, roligaste passen, hetaste prylarna
  • Lidingöspecial
  • Plogga, svensk idé blev internationell succé
  • Höstens nya skor, Vi har testat 13 modeller
  • Forskning: Hjärnan älskar löpning
  • Träning: Hoppa dig i form
  • Smart mat

 

Prenumerera

Antal kommentarer: 1

CAMILLA LÄNDIN

Fy vad tragiskt!
Tyvärr ser man alltför många idiotomkörningar.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Följ med in i ultrakänslan- varför jag springer


Det här skrev jag efter mitt första 100-miles och ganska precis en månad före mitt andra.

Följ med in i känslan #ultra

Idag ringde klockan tidigt igen. Jag nästan längtar till de här mornarna när jag knackar världen på axeln. ”Bu, jag var uppe först”. Tankarna och luften är klar. Det är ingen uppoffring längre. Det är ett sug. Mitt egna lilla universum.

Många undrar om min löpning. Vad? Hur? Varför? Och ska jag väl berätta vad jag gör så blir det så viktigt för mig att förmedla det fina i ultra. Jag vill så gärna förmedla den känsla som gör att jag gör det här.

Det är flera känslor. Det är ett spektrum. Det låter såhär.

Jag har gått och väntat på den där längtan. Som jag hade innan TEC. Som jag inte visste då hur den kändes. Hur det känns när man sprungit 12 mil, har 4 kvar. Det är så otroligt tufft men man vet att man klarar det. Genomförandet växer i hela kroppen. Jag kommer fixa det. Herregud. Jag kommer klara det. Jag orkar. Jag kan.

Nu. Längtar jag dit igen. Känner jag mig redo. Det är fyra veckor kvar. 1,5 vecka av ganska hård träning. Och jag börjar se konturerna av mitt drömlopp. Plan A sub 20 hr, plan B sub 22 hr och plan C- att bara genomföra. Det är fortfarande bara andra gången jag gör det här.

Det är ett lugn. Det är ett fyrverkeri. Det är som hela kroppen briserar i lycka. I eufori. Det är gåshud, svett, tårar och blod.

Det är att vara starkast i hela världen. Det är att vara svagast. Ha mest ont. Vara tröttast. Vara piggast.

Orka allt. Orka hur länge som helst.

Vara flygande. I 100 miles. Ta en bit godis och känna hur glukos bokstavligt åker ut i musklerna. Upp i huvudet. Att känna varje muskel jobba. Att känna varje steg i en bitterljuv smärta.

Att vara närmre allt. Att vara längre ifrån allting.

Det är att vara alldeles alldeles ensam. Brottas med att vara vettig och skvatt galen. Gräva långt in i själen för att ta ett enda steg till.

Det är att vara tillsammans med allt och alla.

Allt det.

Annies triatlondagbok


Jag har faktiskt kört tre triatlon! Jag har inte varit så bra på att träna för dem men jag har varit näst intill euforiskt nöjd när jag kommit i mål.

2011 körde jag Stockholm Triatlon (innan det blev värsta stora loppet). Det var medan N genomgick sin levertransplation. För att distrahera mig. Det var nog bland det sjukaste jag gjort. Läs om det här och här. Ha näsdukar redo.

2012 körde jag och Annelie Arvika Triatlon. Det var verkligen roligt. Och helt galet. Det var SM samtidigt och massa duktiga riktiga triatleter på plats. Jag sprang min 10 km på sub 50 minuter och simningen var årets andra simpass. Galet! Läs racereport här.

Och så min halvironman i Vansbro 2013. Också värdelösa förberedelser. Det var helt brutalt jobbigt. Jag bokstavligen STAPPLADE halvmaran, N sa att det inte såg ut som jag rörde mig framåt. Hemskt! Och underbart på samma gång. SKrev lite tankar om vad man ska tänka på här. Skrattar fortfarande gott åt det här. Tänk att inte kunna pumpa cykeln???

Ha en fin dag!