Ännu en inställd mara

Just nu går löpträningen riktigt bra och skador och skavanker känns väldigt avlägset. När det känns så, har ni då någonsin känt att det här är FÖR bra!?
Jag tänker ofta att så fort jag inte har ont och löpträningen rullat på bra, då är det bara en tidsfråga innan det smäller till. Att så här bra får det bara inte kännas. Kan jag glädjas åt att det går bra och att jag är skadefri? Nej, då är det ännu större risk att jag vaknar nästa dag med en skada. Varför är det så?

Jag vill såklart vara glad och njuta av att träningen faktiskt känns bra. Ändå är det något som får mig att tveka. Kanske beror det på att jag ofta åker på någon skada när allt känns bra. Eller så är det så att jag faktiskt börjat lyssna på kroppens signaler och att allt går bra just därför. Jag ska försöka njut av nuet. Inte oroa mig för mycket om allt som kan hända innan det faktiskt har hänt. Jag tycker löpningen är riktigt rolig nu och oavsett om det innebär snabbare tider eller ej så är jag glad att kroppen håller. Det är en skön känslan jag strävar efter och just nu är allt bra. Jag vågar säga det.

Att tävlingssäsongen närmar sig har säkert också en del i det hela. Jag har missat tävlingar förr på grund av skador och det är inte kul. Att lägga ner mycket tid och engagemang i något som inte blir av är mindre motiverande. Jag har kikat lite efter lopp de närmsta veckorna och kanske blir det ett millopp härnäst. Det blir ett bra premiärlopp för att testa på känslan av att tävla igen. Dessutom ger det en indikation på formen som jag hoppas ska vara någorlunda bra.
Kort och gott är jag laddad och sugen på utmaningar!

Tiden flyger iväg och är det inte det ena så är det något annat. En har ju fullt upp med att jobba och försöka ha ett liv men nu blir det andra bullar och bloggen ska uppdateras oftare.

Tiden och träningen som avverkats sedan sist kan sammanfattas som grå, blöt, kall, blåsig, solig och även ganska härlig. Jag känner att just nu finns en fin balansgång på alla delar i livet. Träning, jobb, vila och mat. Jag hoppas att min känsla stämmer och att det inte kommer något bakslag som ett brev på posten.

Mitt nästa stora mål är Paris maraton som jag nämnt tidigare och jag är riktigt laddad för att se vad kroppen går för, dock hade jag gärna sprungit ett lopp innan om det hinns med. Bara för att känna av läget lite. Jag hoppas även kunna köra det klassiska upplägget med Göteborgsvarvet och Stockholm marathon senare i vår. Vi får se vad kroppen säger och om jag lyssnar på den tillräckligt väl. Jag ska i alla fall försöka.

Några saker jag förändrat i min träning som kanske är faktorer till varför det känns rätt bra nu är att jag försöker få till något alternativt pass i veckan. Jag försöker också ta det lugnare på de pass som SKA vara lugna. Jag har också gjort den revolutionerande(för mig alltså) förändringen att jag har ett spikat intervallpass varje vecka. Jag behöver ju bli snabbare och då räcker det inte med mina halvsnabba trösklar när jag känner för det 😉 Det jag också gjort är att lägga in lite styrka och rörlighet i vardagen, det gör nog stor skillnad eftersom jag slarvat ganska mycket med det innan.

Så för er som läser detta och tänker ”Det var inga storslagna eller otroliga förändringar, så där tränar väl alla vettiga människor. Hur gjorde hon innan?”, då ska jag berätta att innan var jag bara ute och sprang. Ja, jag bestämde för dagen om det skulle gå lite snabbare eller bara mellanmjölksfart. Jag bestämde också om det skulle bli en lång eller kort tur. Thats it! Med andra ord blev det mycket kilometrar men ingen större kvalitet innan. Jag lyssnade inte heller så mycket på kroppen utan matade bara på tills det började ta emot. När det tog emot körde jag på ändå tills det tog emot ännu mer och något gick tillslut sönder. Det ska jag undvika nu. Bra va!?

Hoppas att ni alla som läser är laddade för en ny löparsäsong och att det börjar rycka i tävlingsnerverna igen!

I mitt tidigare inlägg berättade jag om att jag inte vill ha några nyårslöften. Löften om att bli någon annan än den man är. Jag vill fokusera på att vara mitt bästa jag, oavsett nytt år eller ej. Men då kanske ni tänker, hur blir det med löpningen då? Inga lopp, inga mål med träning? Jodå.
Jag har ett par lopp jag redan nu planerat in att jag vill springa om kroppen är med mig. Träningen går bra och jag har såklart ett fokus med vad jag gör på mina pass. Dock är min träning väldigt känslostyrd och jag bestämmer i princip för dagen vilken typ av pass det blir. Men jag försöker förbättra mig på den punkten för att få mer struktur och resultat av träningen. I alla fall, första loppet för i år kommer bli Paris maraton den 5 april. Jag ser verkligen fram emot loppet både för att se vad jag kan prestera men också som upplevelse. Jag sprang loppet när jag studerade en termin i Paris 2014. Jag minns det väl, jag hade bara sprungit maran en gång innan, 2012 i Stockholm, och hade sprungit mycket i Paris så blev riktigt sugen när jag såg att loppet gick samtidigt som min studietid. Dock upptäckte jag det när loppet var fullbokat så jag lyckades hitta en amerikans tjej som sålde sin plats. Jag mötte upp henne och kände mig laddad och tänkte att nu har jag en vecka att ladda lite. Trodde jag. Tills jag insåg att loppet gick dagen efter. Men vad gör det, jag hade inget mål och ville ju bara göra det som en kul grej när jag ändå var där. Jag gick hem, åt lite större middag än vanligt och la mig och sov rätt tidigt. Sen stod jag där på startlinjen och kunde verkligen ta på stämningen, magiskt! Jag sprang runt på ca 3:20 och var jättenöjd, mest för att jag haft kul och tänkte inte på tiden som varken bra eller dålig. Rätt skönt faktiskt. Stämningen kring banan var också bra och banan i sig var väldigt vacker då man passerar i princip alla klassiska sevärdheter. Dock hade jag hunnit avverka alla flera gånger om efter ett par månader där. Och en kisspaus på Louvren under löpturer var mer standard än undantag. Nu ser jag fram emot loppet igen och förhoppningsvis får jag en bättre tid än senaste gången i Paris. Och om inte annat ska jag verkligen njuta och drömma mig tillbaka till alla vackra löpturer jag varit med om där!

Nu är det nytt år och kanske en nystart med diverse mål att uppnå för många. De flesta gillar en nystart och det ska helst ske en gång per år vid just årsskiftet. Det ses som en chans till att göra något nytt eller förändra något, oavsett om man vill eller behöver det. Det kan tyckas lättare att skjuta upp saker man ”borde” göra eller ta tag i till en viss tidpunkt men om man verkligen vill förändra något är tiden alltid rätt, oavsett datum i kalendern.
Många sätter upp mål eller målar upp drömmar av vad de vill åstadkomma under året och är oftast motiverade i början. Stöter man på motgångar, blir stressad eller tappar intresse är det lätt hänt att målen sakta men säkert suddas ut och man mår lite sämre än innan målen sattes upp istället.

För mig är varje dag en ny chans att förändra eller åstadkomma något nytt. Och det behöver inte ens vara något nytt, bara jag mår bra av det. Jag vill att hela året, varje dag, ska vara en ny chans. Att sätta upp mål är bra men att också acceptera och må bra i den man redan är, det är också viktigt. Vi måste inte alltid bli något vi inte är. Däremot kan vi alltid försöka bli den bästa versionen av oss själva och detta uppnår vi bäst genom att göra det vi mår bra av. Att ta hand om sig själv är det viktigaste man kan göra.

Jag har som mål att ta tillvara på varje dag, göra den lite speciell. Oavsett om det handlar om att unna sig en god middag, en löprunda i skogen eller en spektakulär resa! <3

Jag har haft stor brist på motivation de senaste veckorna. Dels på grund av en känning i en vad som gjort att jag inte kunnat träna just löpning så mycket som jag velat. Dock har det successivt blivit bättre och jag springer mer och mer. Jag har testat att variera med andra träningsformer under tiden som jag faktiskt uppskattat och gillat. Även om jag saknat att springa. Jag har saknat det väldigt, väldigt mycket.

Apropå att sakna löpningen så känns det som de senaste åren bara varit en lång väntan på att få springa så mycket som jag vill. Jag har inte haft några allvarliga skador men många överbelastningsbesvär. Detta har gjort att löpträningen blivit väldigt hackig. Jag får aldrig chansen att bara köra på. Och när jag väl kör på, då blir jag straffad med en skada. Det känns orättvist. Att jag som gillar att röra på mig blir straffad.

Jag jämför ofta med andra löpares träningsmängd. Tycker att det finns många som springer betydligt mer än mig som inte har samma problem med skador. Är det då löpningen som är problemet? Eller är det något annat som spelar in? Balansen i livet mellan träning, jobb, återhämtning, sömn, kost mm är svår. Vad är lagom och måste en vara lagom för att hålla?

Det är mentalt jobbigt att inte kunna träna som jag vill. Att jag under de senaste veckorna fått vara nästan helt utan löpning har gjort att motivationen varit i bott. Det är knappt en känner igen sig själv. Men jag vill ändå vara positiv och se till vad jag kan göra istället för vad jag INTE kan göra. Det jag vet är att en förändring måste till oavsett vad det innebär!