Årsmesta

Alltså hade bilen töat fram och visat sommardäcken,  tänkte kanske, kanske Nordostpassagen öppen igen. D v s grusvägen runt Blockhusudden. Ingen match vintertid för en löpare, men för ett lågintensivt pass med barnvagn, ingen lek. Hjul och snö trivs bättre som jul och snö. Men jag tittade på Milly. Milly tittade på mig. Den som icke vågar, vinner intet. Milly såg laddad ut. Sög frenetiskt på nappen med glöd i blick. Just do it.

Först ett depåstopp vid Kampementbadets grill. En Hawaiiburgare. 150 g malet kött av okänd härkomst, med ananas på. Och extra allt (ni vill inte veta).  Något för en lunchvägrande chefredaktör att bita i. Milly spottade ut nappen och började dregla. Men där visade fadern stark karaktär. Åt upp hela burgaren själv. Små barn ska äta nyttigt. En cola på det, och hjärtat började slå dubbelslag. Mot Djurgården.

Fri asfalt hela vägen till Djurgårdsbrunnsbron. Bra fäste även längs Djurgårdsbrunnskanalen. Där kom en kvinna löpande. I orangesvart jacka. Och som hon löpte. Grym fart, full attack med energiskt drag i armarna. Sulorna rev i asfalten. 4.10, 4.15, däromkring. Började rycka i de egna benen. Småsprang med vagnen. Men det blev lite guppigt. Isfläckar här och där. Snöklumpar. Sansade mig. Den orangea försvann som en prick i fjärran, dök sedan upp på andra sidan kanalen. Wrooom …

Vi rundade till slut Blockhusudden, Milly och jag. Här och där fick vi vada, med vatten upp till hjulaxlarna. Det var kamp mot elementen. Men strumporna torra. Gud ske pris för Gore-Tex.

Det var mycket blötare än såhär, här och där:

Nedanför Wallenbergarnas palats var det torrt. På den (ekonomiska) nivån är grabbarna  förmodligen bättre dränerade än gemene man.

Gångstig av hög klass:

Mycket vatten, ändå torr i mun. Kommunens vatten var avstängt.

Vägen mot Waldemarsudde var vågad. Lätt sluttande glansis på osandad stig. Bråddjupa vatten till vänster. Skuggor av stora fiskar under ytan. Det berörde dock inte Milly. Hon hade slockat totalt. För mycket frisk luft. Stadsbrudar klarar inte hur mycket rent syre som helst.

Men vi klarade oss. Vi rullade inte ner i vattnet. Vi överlevde. Hemma 2 tim 10 minuter senare. Semlor i skyltfönstret till Tösses cafe och bageri. Prissänkta! Gled motståndslöst över tröskeln. Hann både svälja och torka bort grädden från hakan innan Milly vaknade. Där hade man tur. Och Milly otur.

I morgon samma vända. Men utan vagn.

Vips ba´, smalt det!

Mycket väder på bloggarna.

Det är som det ska vara. Vad vore människan utan väder? Helt insnöad.

Så, ännu mera väder.

Snart är det sommar. Då tar man bilen ut till Ljusterö. Där finns det fina småvägar mellan hagar och ängar som fötterna flyger över med öronen tunade till humlesurr och lovsjungande svalor och i bröstkorgen dundrar levande lungor laddade med koncentrerad kloryfyll och blicken full av små lätta pugh rogefeldska moln.

Och när man sprungit klart, då hoppar man i havet. Fast det är så kallt så man kliver upp igen och tar på sig en våtdräkt. Sen hoppar man i igen, och simsalabim har havet (det här är förmodligen i juni, strax innan midsommar), den gamla Östersjön, förvandlats till ett medelhav. Med en schysst våtdräkt är alla vatten ljumma.

Bilen ska bara smälta först.

Sanna Kallur berättade nyligen i en intervju att hon funderar på att utbilda sig till läkare för att försöka förstå vad det egentligen är som har hänt med hennes ben. Trots flera operationer och en massa tvärsäkra diagnoser från olika håll är hon fortfarande inte helt ok.

Man tycker lite synd om henne. Idrottsskador tycks vara ett av de knepigare områdena för läkarvetenskapen.

Men jag tror hon kommer igen. Att hon gör en Christian Olsson. Sanna har en vilja av stål.

Blir hon sen doktor, är hon förstås det optimala valet – för problem med häcken!

Slirade runt med barnvagn på Djurgården i går. Kallar det för barnkoll. Kolla banan med barn. Det var snorhalt. Blöt issörja som fryst till. Hatar dåligt grepp under fötterna. Den kraft man riktar framåt ska gå framåt, inte snett åt sidorna, bakåt. Blir det så blir det tråkigt. Och tråkigt är ju inget kul.

Så det blev maxpass på söndagen i stället. På gymmet. Lämnade glad Max till minisats, bilar bollhav och hängkläng i några trapetsnät. Sparade tid genom att klä av honom, leta upp ett par bilar, och först därefter skriva in honom. Klockan visade på 10.48. Satsflickan skrev 10.50. 2 min extra. Man får totalt 90 min. Sen blir det ajabaja i högtalarna. ”Max pappa till minisats”. Har hört den några gånger.

Vässa på i omklädningen. Vässa på mot banden. Snabbt upp på bandet. Sedan började förstås nyinköpta Senheiserlurarna strejka, de är i orange. De tidigare gröna har jag fått slänga. Glappkontakt. Glappkontakt nu med. Hallå, Senheiser, vad är det som händer? Till slut satte sig sladden hyfsat, men ibland slog linnet till (svettigt) på sladden, och ljudet försvann. Och så fick man pilla. Irriterande.

Körde stege (km/t). 2×12, 2×13,3, 2×14, 2×15, 500 m 12, 1×16, 500 m 12, 1×15, 500 m 12, 1×15, 500 m 12, 500 m 16, 500 m 12, 500m 16, 500m 12, 500 m 16, och nedjogg, totalt 16 km. Svettigt, kul. Fartkänsla. Spring i benen.

Stretching. Glutus maximus, åhej och hå. Har inte haft någon känning av löparknä sedan jag började sträcka ut arschlet.Tips!

Lite core, och klockan går. Rusa mot duschen. Rusa mot kläderna. Ångande eftersvett. Iväg mot minisats, klockade 89.45. Yess!!

Och sen ut, och solen. Värsta gula grejen.

Sen bara glassa Max. I vanilj.