Börjar hitta tillbaka….

Jävligt trist med förnuftiga människor. Ännu värre med mognad. Vem fan vill vara ”vuxen”?! Men i mitt fall måste jag tyvärr vara just det. Risk reward är helt enkelt för dålig.

Blev i fredags kry nog för att testa på att cykla lite. Pasi hade tagit sig ner från Borås till Halmstad och vi fick fint sällskap av Anders samt Lars Rosencrantz. Planen var att cykla 1-3 intervaller á 5 mil på gamla E6:an. Jag hade som ambition att göra två st. Tre stycken fanns inte på kartan. Det var blåsigt som satan den dagen och regnet hängde i luften.
Ut 25 km på första 5:an var det sidvind/medvind så den delen avklarades med 37 km/h i snitt utan nån speciell ansträngning. Dock blev motvinden + ösregn på hemvägen lite för mycket för min späda kropp att snittet på första 5 milen endast hamnade på 35 km/h. Pulsen hade varit ok, likaså känslan i benen men fick huvudvärk samt ont i hela ryggmuskulaturen. Beslöt mig för att det fick räcka för dagen, hade ingen lust att bli sängliggande igen.

Tog även beslutet att ställa in hela Zurich Ironman i och med detta. Känner att jag minst vill ha 3-4 veckor att hitta tillbaka till min gamla styrka. Har haft 2 veckors träningsuppehåll. Hade nog varit fine om jag varit frisk under den tiden men att ligga nerbäddad i diverse magåkommor samt influensa med relativt hög feber bryter ner kroppen. Testade igår att springa 10 km. Det gav träningsvärk och massvis med olustkänslor under hela passet. Att då 6 dagar senare bränna av en Marathon på planerade 3:15h med 6:30h sim och cykel i kroppen är inte aktuellt…..

Även om det är trist att missa tävlingen så är det en otrolig lättnad att nu kunna utan stress komma tillbaka igen. Har anmält mig till Sövde Halv IM nu på söndag som en träningstävling istället för Zurich. Får jag ihop logistiken så kör jag den, kravlöst utan tidspress. Bara nyttigt att se var jag står så jag kan finslipa detaljerna inför Kalmar.

Nu blir det strax intervaller på Stadion. Kommer hålla tiderna hemliga……hatar ruttna splits!

M

Ganska trött på att vara sjuk. Har efter magproblemen fått ett lurigt virus som ger migrän, lätt feber, halsont och smärta i öronen. Som tur är befinner jag mig på landet i Haverdal så det finns goda möjligheter att vila men också lika frustrerande att vara där det är bäst (enligt mig) i Sverige att träna men att inte ens kunna ta en rask promenad. Finns dem som har det värre såklart, men just nu skiter jag i det. För mig är detta väldigt struligt och kastar om sommarens planering ordentligt.

Har gett mig själv en deadline. Är jag inte träningsduglig till fredag så stryker jag IM Zurich. Finns ingen anledning att tävla för att se om jag klarar komma i mål. Så jävla kul är det inte att plåga sig igenom en avslutande marathon under sommarsolen. Ska det vara värt det så ska jag vara 110% både mentalt och fysiskt.  

Har ihop med min tränare Pasi bestämt att vi ska cykla på fredag. 3*5 mil i progressiv fart.
Har som ambition att åtminstone göra de två första femmorna……den sista får bli bonus.
Vi vill ha så många som möjligt dit av flera skäl. De två största är att det blir roligare och kommer kännas mindre plågsamt om vi är flera som pushar varandra.

Så ni som kan cykla anständigt och befinner er i närheten av Halmstad/Falkenberg denna vecka, haka på!

Klicka på följande länk för exakt tid och plats. http://www.runnersworld.se/blogs/pasisalonen/vill-du-trana-med-mig-i.htm

Hoppas vi ses!

M

Tog ut segern i förskott. Trodde det värsta var över när jag kom hem från sjukhuset i tisdagskväll men senare på natten vaknade jag av ännu värre smärtor än vad jag tidigare haft. Magen gjorde så vansinnigt ont att jag inte visste vad jag skulle ta vägen. Kände för att skrika, gråta och kasta saker omkring mig men vad skulle det hjälpa?! Beställde till slut en taxi och åkte igen till St Görans akutmottagning. ”Är du här igen” fick jag som välkomnande. Sen stack de mig med nya nålar samt förberedde mig för intravenöst smärtstillande och dropp. Morfin……herregud, vad gjorde man innan det uppfanns?! Det fick inte bort smärtan nämnvärt men va härligt omtöcknad och trött man blev. Tack vare denna fantastiska drog försvann timmarna och lyckades halvsova bort det värsta dygnet.

De symtom jag hade pekade på blindtarmsinflammation, dock visade blodproverna inget som stödde den tesen så de avvaktade med kniven. Genomgick ultraljud och senare även datatomografi som till slut gav beskedet vad jag led av. Jag hade en inflammerad tolvfingertarm, tjocktarm och en del vätska i buken. Inget superallvarligt men kan tydligen vara smärtsamt som ett helvete. Nån bot annat än vila finns inte heller.
Min magiska läkare var själv en träningsgalning så hon trodde att Zurich absolut skulle kunna vara möjligt samt även börja träna igen redan nästa vecka.

Så där har vi det igen……maxträna/tävla aldrig med misstänkt skit i kroppen. Om du ändå gör det och känner att nånting är fel avbryt då direkt. Detta vet jag alldeles för väl och får skylla mig själv för vad som hände. Finns inga bevis att simtestet i tisdags är boven i dramat, men jag vet att det var det som utlöste det.

Nu väntar en veckas semester i Haverdal på västkusten. Ska självklart vila hela helgen eftersom jag fortfarande inte är bra och förhoppningsvis om kroppen är redo kanske börja smygträna på tisdag nästa vecka. Som tur är ”ger” träningen två veckor innan ett race inget men mentalt är det jobbigt att inte veta om man ens klarar en 45 minuters jogg…

Tråkigaste med hela det här var att jag missade en kär väns bröllop idag där de flesta av mina vänner kommer vara. Även om sporten är viktig så är ens nära och kära viktigast!

Tur att det är EM x 2 samt Tour de France idag…..räddar upp lite 🙂

Ha de

Mike 

Högmod kommer före fall. Var så himla nöjd med min form. Kändes som jag bara hade tre rejäla cykelpass samt två ordentliga simningar kvar att avverka innan jag skulle nå min optimala form för att kunna genomföra Ironman Zurich på ett anständigt sätt.

Idag var det dags för simtest nr 1. Två varv i Källtorpssjön á 1287 meter med vårt sedvanliga tisdagsgäng. Tanken var att få en känsla för var vi kommer landa på i Vansbro. Vädret var riktigt uselt men vem fan bryr sig om det regnar när man ska bada?! Haft lite osköna känslor i kroppen tidigare idag men skyllde det på resan igår och dålig nattsömn. Vardagsmat för en småbarnspappa, för vad kan väl några kilometer simning ställa till med, tänkte jag. Tydligen ganska mycket….

Starten gick och 13 stycken skenande finansmuppar plaskar iväg. Hade tänkt själv att hålla igen på första varvet för att inte spränga mig och komma in med en bra känsla. Det sket sig som vanligt. Jag är Batman som min son brukar säga. Körde på ordentligt från start. Märkte att andningen, stressen och ett oskönt tryck över bröstet infann sig. Äh, det försvinner säkert när jag kommer in i min rytm övertalade jag mig själv. Kände redan efter tusen meter att jag kommer få kriga för varje armtag idag. Musklerna jobbade ok, men resten i koppen var skit. Väl i mål på personbästa med fyra minuters marginal kom endorfinerna fram och tog bort den värsta smärtan.

Tyvärr avtog effekten och en molande magknip började presentera sig. Inte helt ovanligt med lite magsmärtor vid tuffa simningar för oss amatörer då man sväljer en massa vatten samt verkar samla upp en del luft i tarmarna. 
Normalt sett när det händer så går det över på naturlig väg. Men tydligen inte idag.
Låg dubbelvikt på jobbet sen på eftermiddagen, jag satt och gnällde samt inte gjorde nån nytta så mina kollegor skickade hem mig. Väl hemma eskalerade smärtorna. Provade alla husknep som finns vid magknip även dem som man ogärna pratar om. Inget hjälpte. Fanns inget annat val än att åka till akuten, grät av smärta och kunde inte ens gå för egen maskin. Läkarna tog prover och undersökte mig efter bästa förmåga. 
Inga akuta ”farliga” symptom som tur är, dvs magsår, blindtarm eller katarr. Men smärtorna kunde inte förklaras bättre än att det måste vara muskulärt. Bästa gissningen är just nu blödande abs pga hård träning med en infektion i kroppen. Jävligt diffust och skapar tyvärr ingen klarhet i om jag kan träna och tävla inom kort. Får helt enkelt vila och hoppas det försvinner…..

Där har vi det. Jag är out of order på obestämd framtid. Best guess bara några dagar, för annars blir det inget sportande i ostens & chokladens skattefria land 🙁

Hörs snart igen. Nu ska jag sura…

Mike

Yuppie Swim 2012. Fina tider idag, Anette vann på 38:20 före Niels-Jörgen och Johan på 38:22 resp 38:53. Min käre Ö till Ö partner och ständige Nemesis på tävlingsarenorna Henke fick till 39:45. Min tid på 43:24 bleknar i jämförelse….

Simmandet har börjat ge lite resultat. Egentligen ganska självklart att övning ger färdighet men idioter som jag hoppas ändå på att det ska komma av sig självt utan ansträngning.
Har inte simmat speciellt långt eller länge här nere. Minst 1000 meter om dagen fördelat på intervaller eller lättare distans längs stranden. Havet är krabbigt och det är dyningar vilket gör att man får anpassa sig efter elementet till skillnad från de stilla sjöar man är van vid hemma. Dessutom simmar jag utan dräkt. Jag vet inte om det gör mig till en snabbare simmare men jag antar att man blir ”hårdare” om man tränar under tuffa förhållanden. Nåt som faktiskt visade vara värdefullt under Ö till Ö. 
Nästa vecka på tisdag ska vi göra en general repetition på Vansbrosimmet. Två varv i Källtorpssjön brukar på minuten ge samma sluttid som Vansbro. Distansen är 400 meter kort men avsaknaden av strömt vatten gör att sluttiden blir nästan identisk. Hade 46:50 i Vansbro förra året, så jag hoppas kunna bättra det med åtminstone 2 minuter. Inga supertider men får duga för mig 2012. 

Imorgon när 90% av Sveriges ”vuxna” befolkning vaknar upp med en baksmälla från helvetet har jag dammat av 8 mil cykel i bland franska kullar och berg. Gjorde detta i onsdags men då hade jag en ganska rutten känsla genom hela passet. Vet inte om det var värmen eller löpningen från dagen innan men jag hade liksom ingen vidare återhämtning. Det brukar vara min styrka, att kunna komma igen trots en lite tuffare period under en tävling/träning. Så imorgon blir det en repris, kommer inte jaga nån tid men vill återfå känslan av att vara stark. Den mentala biten är minst lika viktig inför en tävling som den fysiologiska. Som min vän Olle skrev till mig tidigare i veckan ”Ironman är 68% fysik och 146% pannben”. Vet inte vart han fick dessa exakta procental ifrån men det ligger nog nåt i det. 

På söndag tänkte jag stöka av ett pass som jag har viss hatkärlek till 2*10 km med negativ split. Den sista milen ”måste” gå under 40 min. Om inte det gör mig hård så vet jag inte vad som skulle göra det?!

Au revoir!

//Iron pain riche