Dags för hinder!



Hej på er! 

Dagens skönaste stund, eftermiddagskaffet, har precis passerat och idag blev det en dokumentär om Lasse Virén som kaffeunderhållning. Mycket sevärd. Finns på Yle Arenan, men kräver finskakunskaper. Tydligen hade jag tillräckligt för att hänga med i en timmes dokumentär. Måste börja öva mera på finskan nu igen. Jag pratar mest finska på somrarna och eftersom det inte blev nån säsong ifjol så blev det inte så mycket finska heller. Jag har ju skriftlig kontakt med friidrottsförbundet på finska året runt, men det är inte riktigt samma sak som att prata. Men det brukar funka ok då jag väl kommer igång. 

Jag blev snabbt frisk efter midsommarveckans halsont. Det blev till slut inte fler än tre vilodagar och under de dagarna var jag ändå så pass pigg att jag kunde vara ute och röra på mig lite i alla fall. Jag blev lite seg i benen efter en vecka utan hårda träningar så det blev lite tight att hinna få kroppen att vakna till liv innan Sollentuna GP. Men vi (jag och coach) gjorde vad vi kunde och två dagar innan kände jag ändå att kroppen svarade då jag tryckte på, så då var det bara att förbereda sig mentalt på persjakt på 800m. 

Jag hade klart sämst personbästa i startfältet. Ganska skönt utgångsläge. Jag hade liksom inget att förlora. Så jag la mig sist i fältet och passerade 400m på 61s (vild gissning, kan ha varit något helt annat också). Redan efter 250m kände jag mjölksyran komma och blev lite skrämd men 50m senare hade den försvunnit eller om det var jag som hade glömt bort den. Efter 600m insåg jag att jag var ganska pigg. Jag var fortfarande sist i fältet och hade långt kvar till täten. Så jag ökade lite men det var som att inget riktigt hände. Efter 720m försökte jag igen och då hittade jag plötsligt ett helt annat tempo och plötsligt insåg jag att jag höll på att komma ikapp en massa löpare. Dock satte jag in min spurt för sent och hann inte riktigt slå så många som jag hade önskat, men två löpare lämnade bakom mig i alla fall. Eftersom jag hade haft så mycket krafter kvar på slutet så misstänkte jag att jag inte hade gjort något speciellt bra tid, så jag blev väldigt överraskad då jag såg att sluttiden blev 2.04,48, pers med över två sekunder (och där med joinade jag mina systrar som båda två har pers på 2.04). Det blev väldigt mycket känslor på en gång, men mest kände jag lättnad. 

Jag insåg också att jag gillar 800m. Det är en ganska lätt sträcka. Och ja, jag vet, det är det inte alls, men låt mig förklara. Jag tror absolut att 800 är en av de värsta sträckorna att springa, för att det gör så ont och det är så jäkla mycket mjölksyra. Men för mig, som inte gjort en enda mjölksyreträning innan loppet och inte riktigt har förmågan att dra på mig en massa mjölksyra och ta ut mig maximalt på en så kort sträcka så är det inte så farligt. Det gör inte så ont (men går förstås inte heller lika snabbt som om jag hade haft ”rätt” träning i kroppen). Och för mig som är van vid att springa varv efter varv efter varv så är 800m så himla kort. Man hinner knappt starta och så är det plötsligt bara ett varv kvar, och sista varvet orkar man alltid. Det är inte samma mentala kamp och utmaning som på längre sträckor. Skulle jag vara tränad för 800m skulle jag troligen inte tycka samma sak. Men det är jag inte, så för mig är 800m rätt kul! Men inte så kul att jag vill göra en seriös satsning. Det här med att spy på träningspass var och varannan vecka (#Almgren) känns inte jättelockande ändå, trots att jag nångång skulle vilja göra det också.

Men sen Sollentuna har jag tränat på. Det är drygt två veckor till Finska Mästerskapen och innan det ska jag hinna få in både löpmängd och hinderträning. Jag har fortfarande inte hoppat över en enda vattengrav, eller ens ett vanligt torrhinder (däremot har jag sprungit över några häckar) sedan 2016. Så det är mycket som ska hinnas med på kort tid. Det är inte idealiskt, men det är bara att göra det bästa möjliga av den tid man har. Och det känns okej ändå. 

Jag längtar verkligen efter att få springa ett hinderlopp igen. Sen mitt första hinderlopp 2003 (#ålderskris) så har jag vetat att det är det här jag vill göra. Det är något speciellt när man har flow i löpningen och får till perfekta hinderpassager. Det är värt allt slit i världen för att få till den känslan. Och nu är det bara 16 dagar kvar tills jag får springa hinder igen. Det blir så himla kul! 

Idag börjar u18 EM och nästa vecka u20 VM. Jag hänger inte med så mycket i de här mästerskapen men kollar i resultaten då och då hur det går för finländarna. Jag tycker att juniormästerskap är jättebra. Det är en grym erfarenhet inför framtiden. Hela grejen med callroom, att springa både kval och final, att springa mot motståndare man inte känner till, att prata engelska, mixed zone, hantera nervositet osv. Att veta hur det går till sen om man kommer till ett ”riktigt” mästerskap är en stor trygghet. 

Däremot tycker jag att man ska låta bli att förstora upp ungdomarnas prestationer. Vad idrottarna presterar då de är 16-20 år säger väldigt lite om framtiden. Vissa av idrottarna är rena talanger som knappt har börjat träna ordentligt ännu. Vissa har kanske tränat stenhårt i flera år. Vissa kanske blir sist, men kommer att vara grymma om tio år. Vissa kanske vinner men gör sitt livs bästa prestation i år. Det är omöjligt att veta. Därför tycker jag att man ska vara försiktig med ord som supertalang och framtidshopp. Jag menar givetvis inte att man ska förminska idrottarnas prestationer, men man kan ju fokusera på att glädjas över hur bra de är nu och inte sväva iväg i framtiden direkt. Gratulera dem för hur bra de är nu utan att lägga press på dem inför framtiden. I slutändan kan vi ändå inte vara någon annanstans än i nuet. 

Jag han göra fyra juniormästerskap. I min åldersklass fanns inte hinder med som gren då jag var 16-17år (#ålderskris2.0) så mitt fösta mästerskap var u20 EM i Hengelo 2007 då jag var 18 år. Jag persade i kvalet och sprang på 10.29 om jag minns rätt men orkade inte riktigt i finalen och kom i mål på 10.36 (samma tid som mitt pers innan mästerskapet). Jag var jättejättebesviken för i den åldern räknade man ju med pers i varje lopp. 

2008 sprang jag JVM u20 i Bydgoszcz. Jag gjorde ett fint magplask (dock inte i vattengraven utan mitt på banan, bara en bit in i loppet) i kvalloppet och rev upp knän, armbågar och mage. Men jag tog mig ändå till final. I finalen persade jag med sex sekunder och sprang på 10.00 (har för mig att OS-kvalgränsen det året var 9.55. Det var för övrigt första (!) gången damhinder var OS-gren (#ålderskris3.0)). Jag var femma i mål med fyra afrikaner framför mig. Alla de sprang kring 9.30 så det var ett ganska spritt fält kan man säga. 

Mina u23 mästerskap blev inte de succéer jag hoppats på. Jag var en klar medaljkandidat både 2009 i Kaunas och 2011 i Ostrava men allting sket sig ganska mycket. I Kaunas blev jag matförgiftad och hade magkramper hela veckan. Vi var så få deltagare så de ställde in kvalet och körde direkt final. Så jag fick vistas en hel vecka i det tokvarma, fuktiga vädret i Litauen. På tävlingsdagen var det stekhett och jag kände redan innan loppet att det inte skulle funka. Jag hade ingen energi. Trots det kom jag i mål som fyra, på en ganska usel tid. Jag bestämde mig för att jag skulle vinna i Ostrava två år senare. Men för att göra en lång historia kort så drog jag på mig en riktigt jävlig förkylning i Ostrava. Jag fattar inte ens varför jag ställde upp. Jag tog mig inte ens till final och sprang över en halv minut från pers. 

Så några juniormedaljer blev det aldrig. Det störde mig då, men inte nu. Jag tog med mig mycket erfarenhet och lärdomar från de mästerskapen och hoppas att jag kan åka med som coach någon gång i framtiden.

Nu känner jag mig dock som en gammal farbror som blivit lite för ivrigt och berättat lite för långa storys om hur det var ”på min tid”. 

Det är dag att trycka i sig lite mellis, packa spikskorna och förbereda mig för lite 400ingar. Älskar 400ingar! 

Sandra

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Midsommar



Glad midsommar allihop! 

Jag befinner mig i ett regnigt Finland. Tur för mig att jag gillar regn. Och i år gillar jag regnet extra mycket. Finns det någon som inte njuter av lite regn efter de senaste veckornas torka?

Jag är egentligen i Finland för att jag skulle tävla i Kuortane imorgon. Eftersom jag inte fick startplats på 1500m på Bauhausgalan (trots att det fanns plats för en till i loppet) så bestämde jag mig för att åka till Finland och tävla. Jag vill gärna springa ett bra 1500m-lopp så jag har chansen att EM-kvala på den sträckan. Det var inte det lättaste att hitta ett vettigt flyg till Finland över midsommar så jag fick åka redan i tisdags och det blev dyrt ändå. Och nu lider jag av min härliga pms som den här gången kom med en bonus i form av halsont. Halsont betyder att jag heller inte kan tävla och att jag inte kan tävla innebär att jag inte får någon reseersättning. Och jag är lite för trött för att orka fira midsommar med mina vänner. Så det blev en jäkligt dyr resa för att ligga hemma på soffan. Så jag är inte jätteglad idag. Men det ordnar sig såklart på ett eller annat sätt.

Nästa tävling blir troligen Sollentuna GP inkommande veckas torsdag. Jag ska för första gången springa 800m mot ett riktigt bra motstånd och det blir spännande att se hur bra jag kan prestera där. Jag har förstås missat några träningsdagar nu men tror inte det gör så jättemycket. Jag har många veckor av bra träning bakom mig. 

Efter Sollentuna är det lite öppet vad jag ska göra. Det kommer att bli fokus på träning. Jag behöver få in mera hinderträning och mera mängd. Första hinderloppet blir finska mästerskapen i slutet av juli, och det blir också det enda hinderloppet inför EM. Om vi hittar något bra 1500m (helt galet att det knappt finns något vettigt 1500m-lopp i hela Europa i juli. Finland och Sverige har verkligen ingenting) så klämmer vi väl in det också. Men vi tar en dag i taget och ser vad det blir till. 

I alla fall har jag kommit bra igång med säsongen. Mina två första lopp, 3000m och 800m, gick ganska bra. Det första loppet sprang jag i Åbo. Det var 10 grader och blåsigt och afrikanerna sprang i från haren direkt så den draghjälpen jag hoppats på blev inte riktigt som tänkt, utan istället blev det ett riktigt tufft öppningstempo. Det ledde sen till oinspirerad sololöpning halva loppet och jag kände mig besviken då jag kom i mål och inte hade lyckats ta ut mig. Men för att vara första banloppet på två år så var det riktigt bra. I Stockholm blev det sen helt tvärtom, med 29 grader och en hare som inte riktigt höll det planerade tempot, så där började vi istället för långsamt. Jag gjorde ett bra andra varv och persade med en halv sekund, men jag kände också att det hade funnits mera att ge med en tuffare öppning. Men jag skyller inte på haren, man ska vara tacksam att det finns folk som ställer upp som draghjälp. Jobbet ska göras själv oavsett! 

Men det är fantastiskt kul att vara igång med säsongen. Det är så roligt att springa i spikskor igen och det är så kul att få vara i friidrottsmiljön igen och känna att jag är på rätt ställe. Kroppen svarar bra på träningen och mitt löpsteg känns som jag vill att det ska kännas. Så det är helt fantastiskt. Jag har dessutom klarat av pollen utan några större problem, men får se nu om det kommer en gräspollenboom nu efter regnet. Men i alla fall är det länge kvar till de viktigaste tävlingarna. 

Fotbolls-VM är i full gång och det är jag väl inte supernöjd över. Mest för att det bara pratas om fotboll hela tiden och överallt. Jag har aldrig riktigt gillat fotboll. Planen är för stor, bollen är för liten och det blir för få mål. Jag är alldeles för rastlös för att orka kolla på fotboll. Men trots att jag är helt ointresserad av fotboll så har jag två favoritlag, Liverpool och Manchester United. Mest för att det är roligt att se folks reaktion då jag säger det! 😉 

Något av det bästa med sommaren är ju ändå alla fågelungar. Älskar morgon- och kvällspromenaderna längs bryggorna. Svanarna ser ut som små kattungar och änderna är så gulliga så man dör. Kanadagässens ungar är ganska söta, i alla fall för att vara kanadagäss, och måsbebisarna som man aldrig får syn på är faktiskt jättecharmiga med sina svarta prickar. Men mina favoriter är ändå sothönornas ungar. De ser ut som små, fluffiga bebiskalkoner. Har dock inte sett till dom ännu i år. Kanske bävern har käkat upp äggen.

Jag gillar inte sol och värme speciellt mycket. Jag tycker det är skönt att träna då det är varmt, men jag undviker att vistas ute i solen mellan passen. Man blir mest seg av värmen och jag vill inte riskera att bränna mig. Men det är en otroligt dålig tid att sitta inne och döda tid just nu. Alla bra tv-program och -serier har ju slutat lagom till sommaren. Det finns verkligen ingenting att kolla på. Och att youtuba kattklipp blir faktiskt tråkigt efter ett par timmar. Livet är hårt ibland. Men snart kommer Ernst och räddar sommaren i alla fall.

Jag har suttit några dagar och skrivit upp alla tävlingslopp jag nånsin har sprungit. Jag började tävla 1997 men jag hittar bara resultat från slutet av 2000, vilket är lite trist, för nu vet jag inte vad mitt pb i höjd och tresteg är. Men det har ändå varit otroligt kul att gå igenom resultaten och samla dem på ett och samma ställe. Har hittills kommit upp i ca 300 resultat och då har jag inte skrivit upp stafett, sprint, häck och terrängloppen. Ännu. Jag jobbar på det. Sommaren 2005 sprang jag 37 lopp totalt! Det är helt galet. Jag tränade väldigt lite på den tiden, bara 2-4 ganska lätta pass i veckan. Men tydligen tävlade jag mig i form istället. Men jag var verkligen ingen supertalang eller barnstjärna, men jag brydde mig inte så mycket heller. Det var kul att tävla. I alla fall har det väckt en himla massa minnen att skriva upp alla lopp. Listan är som en kodad dagbok med 300 olika stories. Och siffernörden/kontrollfreaket i mig älskar att ha allting samlat sådär på ett och samma ställe! 

Det här är för övrigt en bra comebacksäsong. Finska mästerskapen går i Jyväskylä, där jag sprang mitt första finska mästerskap på seniornivå 2006, så det känns lite kul att springa där igen. Det är för övrigt det enda hinderlopp på FM som jag inte har vunnit. Och mitt enda lopp nånsin som jag sprungit över 11min. Det var mitt livs andra hinderlopp och jag kom i mål som åttonde löpare (mitt första lopp hade jag sprungit nån vecka tidigare, som enda deltagare i loppet, på 10.54). Och för att göra det ännu bättre så går ju EM i Berlin i år. Det var i Berlin jag sprang mitt första mästerskap (VM) på seniornivå, år 2009. Året innan hade jag sprungit på 10.00 som bäst men 2009 fick jag till ett bra lopp och sprang på 9.47, en halv sekund under kvalgränsen. På VM persade jag sen på 9.46 och avslutade med ett 9.45 i Paris. Sen tog det tre hela år innan jag slog det perset (i samma lopp som jag kvalade till OS under sista kvaldagen). Det är så himla roligt med minnen!

Men nu ska jag vänta ut regnet så jag kan gå ut på en glasspromenad. Svenskt glassutbud är så katastrofalt dåligt så jag måste passa på då jag är hemhemma, trots att det inte är glassväder. Sen ska jag ta det lugnt resten av dan. Kanske ta en ipren till mellanmål för att piggna till! 

Imorgon räknar jag med att kroppen är redo för löpning igen. För benen börjar bli väääldigt rastlösa. 

Ha en underbar, regnig sommarhelg!

Sandra

Redo för tävlingssäsong



Hej på er! 

Senast jag skrev var dan innan Skärholmsloppet, som blev ännu ett lyckat lopp. Jag lyckades springa 21s snabbare än på samma bana 2014, vilket överraskade mig ganska mycket. Jag hade en liten dipp i mitten av loppet och kände att jag inte riktigt lyckades plåga mig som jag borde. Så att komma i mål på en tid under 16min på 5km kändes fantastiskt. Men nu är det bana som gäller framöver!

Träningen rullar på som vanligt. Jag trivs i spikskor och skulle helst bara köra banpass, men distanspassen ska också göras. I alla fall går det snabbt att ta sig ut då man bara behöver ta på sig två plagg innan man kör igång. Jag har inga problem med att träna i värmen, men undviker solen så mycket jag kan där emellan. 

I måndags sprang jag tröskel- och vo2maxtest på GIH. Såg fram emot att gå in i det svala klimatrummet efter att ha sprungit ute i värmen en månad. Men direkt jag kom dit så fick jag höra att kylsystemet inte funkade och att det var 25 grader i rummet. Inte idealiskt men ingen katastrof ändå. Med ett par fläktar kändes det ändå ok och resultaten är jag nöjd med just nu. 

Imorgon kör jag sista banpasset innan tisdagens tävling. Sista passen inför tävling är sällan roliga, för då vill man så gärna att det ska kännas bra. Och då känner man efter lite för mycket. Och så tycker man alltid att det känns lite halvdåligt. Varje gång. Det är nästan så att man blir nervös om det känns för bra. 

Hur som helst så är jobbet redan gjort inför nästa veckas tävlingar. Nu handlar det bara om att hålla i gång och dra upp lite tempo i benen. Sen efter tävlingarna blir det träningsperiod igen. Jag har missat mycket träning i vinter och behöver några mängdveckor till för att orka hela säsongen. 

Jag har egentligen inga mål inför nästa veckas tävlingar. Startfältet är riktigt bra, med många löpare under 9min. så förhoppningsvis finns det bra ryggar så jag slipper att springa själv. Jag vill inte lägga upp något tidsmål. Första loppet för säsongen är alltid svårt och eftersom det är första gången sen 2016 som jag tävlar i spikskor så blir det ännu svårare. Det ska bli en dipp i vädret på tisdag och det kommer troligen att hålla sig mellan 10 och 15 grader hela dan. Tyvärr ska det bli väldigt blåsigt också. Lite kyla stör inte mig speciellt mycket men det blir lite trist för tävlingarna överlag. Paavo Nurmi Games är riktigt fina tävlingar och det blir lite trist för både idrottare och publik om det blir dåligt väder. Men men, inget man kan göra något åt! Jag föredrar kallt före varmt ändå!

Jag har egentligen två saker som kan ställa till det för mig. Det ena är gräspollen som ökar nu hela tiden. Jag känner av det i både näsa, ögon och hals men hittills har det inte påverkat min träning. Så jag hoppas hoppas hoppas det ska funka på tävling också. Det andra är att jag lyckats tajma in min pms lagom till tävling igen. Pms för mig är oftast en kombination av ångest, huvudvärk, extrem trötthet och en svullen kropp. Får se om det blir värre eller bättre tills tävlingarna. Men det är ännu en sak jag inte kan göra något åt. 

Mest av allt känner jag ändå glädje över att få tävla igen. Det blir så himla roligt. Jag tror att jag kommer att få en kick av det svalare vädret och jag tror att jag kommer att känna mig stark då jag väl står där på mondobanorna. Jag är så tacksam över att min kropp äntligen gör som jag vill igen och att jag mår bra. Det är väl också därför jag hoppas att pollen och pms inte ställer till det, för att jag vill känna att jag gör mig själv rättvisa. Att jag kan göra mitt bästa, oavsett hur långt det räcker. Och jag längtar efter att få stöd av den finska friidrottspubilken. Jag längtar efter att känna att jag är tillbaka. Jag längtar efter att minnas vad det är jag har slitit och kämpat för de senaste åren. 

Jag kommer säkert att vara toknervös. Mest för att jag har längtat så himla länge så att det känns som en så stor grej bara att få tävla igen. Hur loppet ska gå är jag inte nervös för. Jag kan inte göra mera än mitt bästa.

Men först ska jag överleva årets varmaste helg. Jag är väldigt trött på värmen vid det här laget. 20 grader räcker fint. 30 är bara tungt. Lider med de som ska springa Stockholm Marathon i helgen. Speciellt de som siktar på bra tider. För det blir riktigt svårt i den värmen. Jag hade tänkt åka in till stan och heja, men det sliter lite för mycket att vistas ute i den värmen några dar innan tävling så jag får kanske heja framför tvn istället. Eller så sitter jag i skuggan på Stadion nån timme. 

Men nu ska jag fortsätta ta det lugnt. Äta, sova och vila är det viktigaste just nu. Aldrig förr har jag lyssnat så noga på kroppen. 

Och aldrig förr har jag känt mig så redo. 

Hej säsong 2018!

Träningssällskap, bebisar, pollen och tävling.



Hej på er som inte klarar av värmen och sitter inne framför datorn istället 😉 Jag är också en sån som helst inte rör mig så mycket extra ute i värmen så jag har full förståelse! 

Träningen rullar som vanligt utan några konstigheter. Varenda banpass jag har gjort hittills i vår har gått väldigt bra så det känns kul. Kroppen håller fint för mera mängd också. Hade lite ont i ett knä ett tag, men tack och lov så behövde jag inte ändra på träningen på grund av det. Jag fick hjälp av mina naprapater som vanligt och har nu kört ett par stötvågsbehandlingar. Redan efter första behandlingen försvann smärtan nästan helt så det var skönt. Alltid lite stressande att träna då man börjar ha för ont. Men som sagt, nu behöver jag inte fundera på det! 

Naprapat-Mattias som har tagit hand om mina ben sen häloperationen har tyvärr bytt jobb, vilket såklart känns trist. Men som tur är så finns det flera bra naprapater på Access Rehab så nu får naprapat-Malin ta över och så mosar jag igenom kroppen hos massör-Maria ibland. Är osäker på om man får jobba på kliniken om man inte har ett namn som börjar på ”Ma” (det finns en Martin och en till Malin där också).

Jag är ”lite” av en ensamlöpare. Jag gillar inte att anpassa mig efter andra, speciellt inte på distanspass, för då försvinner ju hela frihetskänslan. På banpass är det också jobbigt att köra med folk man inte är van att köra med. Just nu har jag två personer som jag är bekväm att springa med. Den ena är Magnus som jag tvingar med på distanspassen då jag är otaggad. Den andra är Martin som är bror till coach Oscar. Han är typ världens bästa träningssällskap. Han drar åt mig då jag vill i det tempot jag vill och så gör han uppvärmningen och nerjoggen så mycket roligare. För den delen av passet är så tråkig att köra själv. Jag brukar spurta ner Martin på träning men jag har aldrig slagit honom på tävling. Det är ett av mina mål i sommar. På maran är jag chanslös men 5 och 10km vill jag inte att han ska slå mig på mera. Får se vad det blir av det. Han har bivit så förbannat snabb på sistone.. 

Alltså vädret i det här landet det senaste halvåret. Trodde att Sverige var Landet Lagom, men icke. Regn hela december, det snöade konstant hela februari. Och så mittiallt försvann all snö på en gång i mars och man trodde att det skulle bli vår. Men istället blev det en lång period med sol och iskalla vindar. Och så bara boom så blir det högsommar på en gång. I mitten av maj. Så märkligt. Undrar hur crazy sommaren blir. Om jag får välja så kan vi hålla oss kring 20 grader och klämma in ett duggregn en gång i veckan, ett redigt åskväder en gång i månaden och i övrigt pollenfritt. Kanske myggfritt också. Men så länge vi över huvudtaget har sommar så tänker jag inte klaga. Bara på pollen. 

Gräspollenperioden närmar sig och jag har ingen aning om hur jag kommer att reagera. Vissa år har jag knappt känt nåt alls och vissa år har min kropp gått i totalstrejk. Så jag vågar inte hoppas för mycket. Än så länge är jag bara lite snuvig och det kan jag leva med. Oavsett hur det blir så är det inget jag kan göra något åt, förutom att fortsätta medicinera och käka antihistaminer. Hjälper inte det får jag skjuta upp några tävlingar, men då är det så. Jag hoppas på det bästa!

I veckan har mina systrar + bebis varit och hälsat på. Det var kul då de kom, skönt då de åkte, men jag hade inte klaga på lite mer bebisgos. Saknar de stora bruna ögonen och de runda gosiga kinderna redan. Saknar resten av familjen också. Och mina vänner. Ska nog boka en Finlandsresa till midsommar. 

Imorgon ska jag köra Skärholmsloppet. Jag sprang det loppet 2014 inför mitt livs bästa säsong och jag hoppas såklart att jag springer snabbare den här gången. Samtidigt är jag betydligt mer nertränad just nu och drog ett hårt spikskopass igår, så jag lär inte ha de piggaste benen. Har för mig att det är en rätt backig och knixig bana också. Men det blir grymt bra träning oavsett. 

Bansäsongen närmar sig och jag är så sjukt taggad. Har verkligen saknat att tävla på bana och i spikskor. Nästan två år sen senast. Får se om jag kommer in i det direkt eller om jag behöver ett par tävlingar för att komma igång. Ser mest fram emot känslan. Att stå på startlinjen med självförtroende. Att springa i spikskor på mondobanor. Att spurta. Att bli trött. Att kommunicera med sig själv under loppet för att lyckas pressa ur sig lite till. Och kanske framför allt att vara en del av friidrottsmiljön. Har verkligen saknat det. 

Men nu ska jag ta en kvällspromenad och sätta mig på en brygga och andas lite innan jag börjar grubbla över vilka skor jag ska springa i imorgon. 

Ha en fin fortsättning på försommaren! 

Sandra

Back to work



Hej på er! 

För det första, tack för fina kommentarer på mitt förra inlägg. Det var faktiskt inte meningen att ni skulle känna er tvungna att kommentera, men hur som helst så blev jag glad. För mig handlar sociala medier inte om att ha så många följare/likes/kommentarer som möjligt, det motiverar inte mig, utan jag vill hellre ha följare som verkligen uppskattar det jag skriver/publicerar. Det är värt så mycket mera för mig. Sen är ju många följare osv bra för att synlighet, vilket kan vara värt ganska mycket då det kommer till sponsorer och sånt, men jag är ändå hellre personlig och äkta med färre följare än att göra vad som helst för likes. Utan att säga att det är fel att göra på andra sätt! 

I lördags sprang jag Kungsholmen runt, ett lopp jag faktiskt hade sett fram emot rätt mycket. Träningen har gått superbra de senaste veckorna och snabbhetsmässigt är jag kanske bättre än jag någonsin har varit. Men med tanke på hur lite jag har kunnat springa de senaste åren och hur lite jag också har sprungit i vinter så är det just de längre sträckorna som är jobbiga. Därför är jag superglad över att jag redan kunde springa kring 33,5min i ett stadslopp. Och det bästa är att jag känner mig så stark mentalt, så brukar jag verkligen inte känna mig på millopp. Jag går framåt så himla mycket nu, så med några mängdveckor till så kommer inte uthålligheten att vara något som stoppar mig i sommar. 

Och innan vi går vidare; 3000m hinder är och förblir min huvudsträcka. Varje gång jag springer ett lopp på en annan distans så får jag frågan om hinder fortsättningsvis är min huvudgren. Är lite less på den frågan faktiskt. Men JA hinder är fortsättningsvis min huvudgren och jag har inga planera på att ändra på det innan 2025 i alla fall. (Vem vet om jag får för mig att försöka ta mig till OS på maran 2028?). Så hinder it is. Sen verkar alla ta för givet att alternativet är att gå upp i distans, men jag är inte så intresserad av det. Det blir inga 10000m lopp på bana i sommar (om jag ens nästan börjar fundera på det, stoppa mig! Det är så fruktansvärt tråkigt att jag inte vill utsätta mig för det igen!). Jag har inte heller några planer på att springa 5000m, men det kanske blir nåt enstaka lopp för att det är så jäkla bra träning. Min favoritdistans vid sidan om hinder är helt klart 1500m och jag hoppas jag får in några bra lopp i sommar. Känns som jag har många sekunder att plocka där ännu eftersom mitt personbästa är gjort i ett taktiklopp! Vi får helt enkelt se vad sommaren har att erbjuda. Men jag tror att jag äntligen kan börja få ur mig lite personbästan igen! 

Min första bantävling blir Paavo Nurmi Games i Åbo 5 juni. Där är det 3000m slätt som gäller. Ser fram emot det och hoppas att det inte är gräspollenboom just då, för då är det bara att planera om. 

Nu har jag en mängdperiod framför mig igen. Det kommer att bli ett par tuffa veckor men det är ändå skönt att vi äntligen har fått lite sommarvärme. Löpkänslan är ju så mycket bättre då man kan springa i shorts utan att frysa. Så jag har aktiverat min milhjärna och kör på ”äta träna äta träna äta sova”-dagar. Jag är inte så rolig under såna perioder, men man kan ju inte vara rolig jämt 😉 

Just nu ser jag fram emot: 1) systrar och bebis som kommer på besök nästa vecka, 2) Skärholmsloppet 19 maj (kan jag springa snabbare än jag gjorde 2014 inför mitt livs bästa tävlingssäsong?) 3) kvällens middag.

Men nu ska jag ut i värmen och springa. 

Ha en fin vecka och njut av försommaren!

Sandra

Sprintpers, spikskor och millopp.



Hej på er! 

Har haft en mycket negativ inställning till min blogg senaste tiden. Jag har egentligen inte brist på idéer att skriva om, tvärtom, jag kunde skriva hur mycket som helst. Men det här med blogg är så omotiverande nu då det finns så många andra sociala medier. Fördelen med alla andra sociala medier är att man får direkt bekräftelse genom att folk klickar på ”like” eller skriver en kort kommentar. Att kommentera en blogg är mycket mera omständligt (härregud vad lata vi människor är, men jag orkar sällan kommentera blogginlägg själv heller. Om jag ens orkar läsa). Jag vet ju inte ens om någon läser vad jag skriver och i så fall vem. Vilket också gör att det är svårt att veta vad jag ska skriva om. Och det här är alltså inte kritik mot mina läsare utan snarare mot mig själv, som inte tycker att det inte är givande att skriva och lägga ner tid på blogginlägg om jag inte får någon bekräftelse för det. Jag gillar inte vad sociala medier gör med oss. 

Jag försöker i alla fall dra ner på användandet av sociala medier. Jag stängde ner mitt twitter-konto i vintras och här om veckan tog jag bort facebookappen från min telefon. Jag kollar inte vad andra gillar på instagram och jag går inte längre in på ”förstoringsglaset”. Jag följer bara såna som jag är intresserade av att följa. Jag undviker också att följa andra idrottare (framför allt de jag tävlar mot) eftersom jag inte har något behov av att veta vad de gör. Jag fokuserar på mitt och det känns bra. 

Nåja, det var en lång parentes. 

Träningen flyter på bra och jag har fått ihop lite löpmängd och ganska mycket kvalitet. Alla intervallpass de senaste veckorna har gått väldigt bra. Jag är förvånad över att jag har gått framåt så snabbt. Igår slog jag till med ett dunderpers på 200m efter att ha sprungit träningspers på 500m (tror jag), och det är bara april. 500ingen var inte ens ett maxlopp. Att vara rekordsnabb på 200 räcker inte till för att vara rekordsnabb på 3000m hinder, men det underlättar massor i spurtstrider. Jag har gått framåt rätt mycket på långa sträckor också och om inte pollensäsongen blir överjävlig i år, så jag i alla fall kan träna relativt normalt i juni så tror jag att juli och augusti kan bli riktigt roliga månader. Men det är långt dit och kroppen ska hålla ihop och jag ska hålla mig frisk. Så jag fortsätter som vanligt, med en dag i taget och försöker njuta av varje framsteg på vägen. 

Nästa vecka är det Kungsholmen runt. Jag ser fram emot det loppet. Jag tror att det blir helt annorlunda än Premiärmilen. Inför Premiärmilen hade jag knappt fått ihop en enda vecka med ordentlig löpmängd sen september. Jag trodde att jag skulle springa på 36min om det gick bra och jag vågade inte riktigt köra på. Banan var långsam och det snöade innan start och var kallt och blåsigt. Inför Kungsholmen har jag fått till flera riktigt bra veckor och betydligt mera löpmängd. Jag har gått framåt mycket och har ett helt annat självförtroende. Banan är dessutom mycket snabbare. Det finns egentligen ”bara” två saker som kan göra det besvärligt: 1) Vädret. Det kan bli besvärligt om det är hård motvind längs Kungsholms strand och man inte hittar lämpliga ryggar. 2) Min hjärna. Ska jag springa en bra tid kan jag inte springa ett bekvämt lopp som på Premiärmilen. Att springa en snabb mil är jobbigt mentalt. Men det blir en roligt utmaning och ett roligt lopp med många bra namn på startlinjen. Jag ser konstigt nog mer fram emot själva loppet än resultatet vilket är väldigt ovanligt då det kommer till mig och millopp.

I övrigt händer det inte så mycket spännande i mitt liv just nu. Jag springer och jag njuter av våren, mera än jag någonsin har gjort förr. Jag är glad över att springa i spikskor igen och jag ser fram emot att mina systrar och bebisen kommer och hälsar på mig om några veckor.

Det var det. 

Sandra