Danskjäveln vs. Svensken

Hej läsare!

Nu kan jag titulera mig cyklist. Stenhård sådan.

Befinner mig just nu i Odense, Danmark på träningsläger/hygge/semester/hälsa på Åsa och Filip. Riktigt härligt att sommaren äntligen kommit!

Misären på cykelpassen har varit ett faktum 3 av 3 semstercykelpass.

I söndags på långturen i Skåne gick både Carls knä och däck sönder vilket resulterade i att jag fick stresscykla 9 mil tillbaka till Ringsjö Wärdshus, för att sedan vända tillbaka i bil och hämta stackars Carl som var helt strandsatt i en liten håla dit inte ens taxibilarna  ville komma och hämta. För mig gick det dock superbra och jag fick ett riktigt bra pass på 177 km!

I går på restutitionscyklingen vände sig Filips kedja ett varv så för honom var det bara att ta bussen hem. Väl tillbaka i Odense kom Carl och superVolvon till undsättning och Filip kunde drafta på bilen genom att hålla i den. Tills polisen kom. Carl spelade dum svensk och förstod inte ett ord av den långa harangen polismannen hasplade ur sig. Vi undkom bot med blotta förskräckelsen. För mig gick det dock jättebra och jag fick ett riktigt bra och fint restitutionspass på 6 mil.

Idag var det dags för 13+2 min intervaller. Jävlar vad kul det var. Och bra gick det! Filip körde hela tiden bakom och coachade medan Åsa cyklade om som ett jädra jehu. Allt gick bra till sista intervallen. Långt där framme svängde en bil ut. Filip ropade: höger! och jag skulle bara bromsa lite lätt och köra in på cykelbanan när framhjulet bara låste sig. KABOM! 36 knyck, rakt ned i asfalten. Filip efter rakt över mig. Tappade ut min insexnyckel, Vitargobars och mitt lipgloss. Kom på fötter och utbrast: Min cykel, mina hjul!!!!! Började samla ihop lipgloss och cykel medan Filip exalterat skuttade runt och ropade COOOL! PRECIS SOM PÅ TOUR DE FRANCE!!!! Aj, sa jag. Mirakulöst nog skadades bara styrlindan, pedalen och jag. Inga stora skador alltså. Jag har bara svid på några ställen. Eftersom jag hållt på med hästar vet jag att om man ramlar av måste man upp direkt igen för att inte bli rädd, så vi åkte hem. För mig gick det jättebra och jag fick ett riktigt bra intervallpass på 83 km med lite skrapsår och svullen arm som minne.

ÄNTLIGEN EN RIKTIG CYKLIST!

Dr. Hake kom snabbt till undsättning och bandagerade de ondaste ställena och gav mig kall cola. Då kändes det mkt bättre…

I lördags, efter mina 200-ingar, lyckades min Garmin 310 XT tacka för sig IGEN!

Den hade precis kommit tillbaka från service (där jagfick en sprillans ny klocka) men nu vägrade den alltså starta igen. Helt död.

Eftersom semestern började närma sig med stormsteg och jag och Carl har en fyra veckor lång Sverige/ Danmark-turné så var jag snabb med att skicka in klockan på måndag förmiddag för att eventuellt kunna kvittera ut en ny via posten på fredagen.

Veckans träning har därför fått gå på känsla och tid. Svårt, men det har funkat ganska fint. Har dock känts lite stenålders att behöva gå in på Eniro och försöka mäta upp lagom rundor för passen.

Tisdagen 2- km intervaller utfördes på 400-metersbana med Micke*2, snygg-George, Ironman-Alex och några fler. Det gick bra att springa på känsla, för bra. Sprang nämligen lite väl snabbt än vad som var tänkt vilket resulterde i ett simpass utfört i sirap nästkommande dag.

Åkte hem på en blixtvisit till Norhyttan för två dagars underbar träning i Finnmarken. På torsdagen ett 24,5 km långt naturskönt långpass löpning helt utan träningshjälpmedel. När jag sprang där i ödemarken kände jag verkligen hur finnmarkens skogar gav mig urkraft och träningseuforin var ett faktum. På vägen hem körde mor och far förbi mig och peppade. Pappa hade utbrustit:

-Nämen! vad är det där för en liten flicka som springer omkring, när han fick syn på mig från bilen. Mamma:

– Men Håkan, det är din dotter!

Dagen efter: cykling 11 mil med intervaller i IM-pace. Svårt att hitta rätt, mesade nog lite för mkt med gick ok och extremt nyttigt att insegling sig blind på cykeldata från Garminklockan hela tiden. P4 radio Dalarna i lurarna. Världsklass. I vilket annat program uppmanar de lyssnarna att ringa in och tipsa om sitt bästa knäckebrödspålägg?

En bra träningsvecka so far. Alla borde testa det ibland. Bara skippa alla träningshjälpmedel och köra liten mer på känsla. Till och med Macca gör det så jag tror det är väldigt nyttigt. Inte minst för att öka frihetskänslan och träningsglädjen under träningen.

Det skumma med veckan är att jag undermedvetet tycks känna mig handikappad utan min Garmin. Har natt efter natt sovit oroligt och allmänt dåligt. Har vaknat flertalet tillfällen av att jag varit superkissnödig försökt gå upp men känt mig extremt vilsen då jag fått för mig att jag varken kan se, höra eller vet vart jag befinner mig. Har undrat vart min Garminklockan är eftersom det är just den som hjälper mig att se, höra och framför allt lokalisera mig. Mind fuck, minst sagt.

Nu är iallfall klockan åter (snabbt jobbat Garmin, TACK) och jag är på väg ned till Skåneland. Semester, here I come!!!

Blir inget SM i Olympisk distans för mig iår. Anledningen är enkla:

1. Jag är fortfarande lite sliten i kroppen efter Vansbro. Det suger ganska rejält i låren redan efter 10 km löpning.

2. Det kommer inte lira riktigt med träningen kommande veckor. En tävling på söndag skulle innebära nedtrappning när jag egentligen behöver upptrappning sedan ett par lugna dagar efter dessutom. Det hinns inte med helt enkelt! Nu skall här hårdköras i 3 v!

3. Det är en lång omväg att åka till Arvika när man i själva verket är på väg ned till Danmark

4. Vad har jag att säga till om i det startfält som är aktuellt? Nada?!

Förhoppningen är att åtminstone komma ned till Sprint SM i Jönköping i augusti. Min syster yster Virre bor dessutom i stan så boende är redan klart. Men i övrigt är siktet inställt på Kalmar.

Nä, tyvärr får det bli så här för mig, inget SM för mig alltså!!!

Cyklingen på SM OL förra året i Hallsta, här med Jenny Nilsson som vann Jubileumsmaran i helgen. Bra jobbat!!!

Fick frågan igår av min tränare Jens Lunekilde om jag alltid gillar att tävla och träna triathlon.

Nej, är svaret. Ibland är det visst inte kul och på senare tid har det varit X antal pass som utförts i regn, rusk och annat djävulskap. Då är det inte alltid så kul. Inte heller om man har mkt annat att tänka på. Personlig skit.

Träningen är en ventil för ilska, sorg, glädje och tja, allt man kan känna. Men ibland kan även träningsventilen täppa igen. Som tur är är det bara att rensa lite så funkar ventilen snart igen och där är jag nu. Känner mig glad och lycklig varenda pass jag tar mig igenom just nu, även om kroppen är lite sliten efter helgens tävling.

Framför mig har jag 3 veckor stenhård träning med start måndag och jisses vad jag är taggad. Det ska bli så himla kul att känna den där slitna känslan i kroppen, att hela tiden ligga på gränsen och lära kroppen vart gränsen går för vad man orkar. Kalmar närmar sig med stormsteg och race day finns i mina tankar i varenda pass jag genomför. Målen är nära och jäklar vad jag ska träna. Jag ska vara förberedd till det yttersta när jag ställer mig på startlinjen i kalla Kalmarsundsvattnet. Sist jag stod där 2010 var jag INTE förberedd, nu ska jag göra om och göra rätt. Jag vet att det kommer att gå bra för jag vet att jag kommer att ha roligt. Det är det viktiga. Det är grunden. Glädjen i sporten.

Kuriosa: Idag när jag sprang tekniklöpning, lyckades min häl överraska rumpan varenda  kick jag gjorde under mina ballesparkar (”balle” är skånska/danska för rumpa). Framgång!

Total träningsglädje förra sommaren vid ett simpass i solnedgången i Orsasjön med bästa vännerna och min älskade karl.

Inte nog med att jag kammade hem vinsten i Vansbro triathlon i lördags, i tisdags kom även tidningen Outside ut med mig på framsidan och en intervju inne i tidningen. Det är kul med uppmärksamhet:)! Allt slit har äntligen blivit mödan värd!

Omslag till juli/augusti numret

Intervjun inne i tidningen.