Me and my Garmin


I lördags, efter mina 200-ingar, lyckades min Garmin 310 XT tacka för sig IGEN!

Den hade precis kommit tillbaka från service (där jagfick en sprillans ny klocka) men nu vägrade den alltså starta igen. Helt död.

Eftersom semestern började närma sig med stormsteg och jag och Carl har en fyra veckor lång Sverige/ Danmark-turné så var jag snabb med att skicka in klockan på måndag förmiddag för att eventuellt kunna kvittera ut en ny via posten på fredagen.

Veckans träning har därför fått gå på känsla och tid. Svårt, men det har funkat ganska fint. Har dock känts lite stenålders att behöva gå in på Eniro och försöka mäta upp lagom rundor för passen.

Tisdagen 2- km intervaller utfördes på 400-metersbana med Micke*2, snygg-George, Ironman-Alex och några fler. Det gick bra att springa på känsla, för bra. Sprang nämligen lite väl snabbt än vad som var tänkt vilket resulterde i ett simpass utfört i sirap nästkommande dag.

Åkte hem på en blixtvisit till Norhyttan för två dagars underbar träning i Finnmarken. På torsdagen ett 24,5 km långt naturskönt långpass löpning helt utan träningshjälpmedel. När jag sprang där i ödemarken kände jag verkligen hur finnmarkens skogar gav mig urkraft och träningseuforin var ett faktum. På vägen hem körde mor och far förbi mig och peppade. Pappa hade utbrustit:

-Nämen! vad är det där för en liten flicka som springer omkring, när han fick syn på mig från bilen. Mamma:

– Men Håkan, det är din dotter!

Dagen efter: cykling 11 mil med intervaller i IM-pace. Svårt att hitta rätt, mesade nog lite för mkt med gick ok och extremt nyttigt att insegling sig blind på cykeldata från Garminklockan hela tiden. P4 radio Dalarna i lurarna. Världsklass. I vilket annat program uppmanar de lyssnarna att ringa in och tipsa om sitt bästa knäckebrödspålägg?

En bra träningsvecka so far. Alla borde testa det ibland. Bara skippa alla träningshjälpmedel och köra liten mer på känsla. Till och med Macca gör det så jag tror det är väldigt nyttigt. Inte minst för att öka frihetskänslan och träningsglädjen under träningen.

Det skumma med veckan är att jag undermedvetet tycks känna mig handikappad utan min Garmin. Har natt efter natt sovit oroligt och allmänt dåligt. Har vaknat flertalet tillfällen av att jag varit superkissnödig försökt gå upp men känt mig extremt vilsen då jag fått för mig att jag varken kan se, höra eller vet vart jag befinner mig. Har undrat vart min Garminklockan är eftersom det är just den som hjälper mig att se, höra och framför allt lokalisera mig. Mind fuck, minst sagt.

Nu är iallfall klockan åter (snabbt jobbat Garmin, TACK) och jag är på väg ned till Skåneland. Semester, here I come!!!

Septembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kickstart i höst, roligaste passen, hetaste prylarna
  • Lidingöspecial
  • Plogga, svensk idé blev internationell succé
  • Höstens nya skor, Vi har testat 13 modeller
  • Forskning: Hjärnan älskar löpning
  • Träning: Hoppa dig i form
  • Smart mat

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Ändrade planer


Blir inget SM i Olympisk distans för mig iår. Anledningen är enkla:

1. Jag är fortfarande lite sliten i kroppen efter Vansbro. Det suger ganska rejält i låren redan efter 10 km löpning.

2. Det kommer inte lira riktigt med träningen kommande veckor. En tävling på söndag skulle innebära nedtrappning när jag egentligen behöver upptrappning sedan ett par lugna dagar efter dessutom. Det hinns inte med helt enkelt! Nu skall här hårdköras i 3 v!

3. Det är en lång omväg att åka till Arvika när man i själva verket är på väg ned till Danmark

4. Vad har jag att säga till om i det startfält som är aktuellt? Nada?!

Förhoppningen är att åtminstone komma ned till Sprint SM i Jönköping i augusti. Min syster yster Virre bor dessutom i stan så boende är redan klart. Men i övrigt är siktet inställt på Kalmar.

Nä, tyvärr får det bli så här för mig, inget SM för mig alltså!!!

 

Cyklingen på SM OL förra året i Hallsta, här med Jenny Nilsson som vann Jubileumsmaran i helgen. Bra jobbat!!!

Varför? Därför!


Fick frågan igår av min tränare Jens Lunekilde om jag alltid gillar att tävla och träna triathlon.

Nej, är svaret. Ibland är det visst inte kul och på senare tid har det varit X antal pass som utförts i regn, rusk och annat djävulskap. Då är det inte alltid så kul. Inte heller om man har mkt annat att tänka på. Personlig skit.

Träningen är en ventil för ilska, sorg, glädje och tja, allt man kan känna. Men ibland kan även träningsventilen täppa igen. Som tur är är det bara att rensa lite så funkar ventilen snart igen och där är jag nu. Känner mig glad och lycklig varenda pass jag tar mig igenom just nu, även om kroppen är lite sliten efter helgens tävling.

Framför mig har jag 3 veckor stenhård träning med start måndag och jisses vad jag är taggad. Det ska bli så himla kul att känna den där slitna känslan i kroppen, att hela tiden ligga på gränsen och lära kroppen vart gränsen går för vad man orkar. Kalmar närmar sig med stormsteg och race day finns i mina tankar i varenda pass jag genomför. Målen är nära och jäklar vad jag ska träna. Jag ska vara förberedd till det yttersta när jag ställer mig på startlinjen i kalla Kalmarsundsvattnet. Sist jag stod där 2010 var jag INTE förberedd, nu ska jag göra om och göra rätt. Jag vet att det kommer att gå bra för jag vet att jag kommer att ha roligt. Det är det viktiga. Det är grunden. Glädjen i sporten.

Kuriosa: Idag när jag sprang tekniklöpning, lyckades min häl överraska rumpan varenda  kick jag gjorde under mina ballesparkar (”balle” är skånska/danska för rumpa). Framgång!

Total träningsglädje förra sommaren vid ett simpass i solnedgången i Orsasjön med bästa vännerna och min älskade karl.

Det går bra nu!


Inte nog med att jag kammade hem vinsten i Vansbro triathlon i lördags, i tisdags kom även tidningen Outside ut med mig på framsidan och en intervju inne i tidningen. Det är kul med uppmärksamhet:)! Allt slit har äntligen blivit mödan värd!

Omslag till juli/augusti numret

Intervjun inne i tidningen.

Vansbro i bilder


Här kommer lite bilder från helgens tävling…

Simsstarten…FIIIIGHHT!

T1 som fjärde dam

 

Hejarklacken under cyklingen. Fick så mycket energi varje gång jag gick in för varvning!

Cykling…Vroooom!

Superbästa Calle

Tackar nej till vätska och springer med ett leende på läpparna

Supporter, bäst i Danmark och BFF-ÅSa Lundström

GLAD!!!!! (och skitnödig)

Mamma ger mig sportdryck med 6 km kvar…Aj vad ont i magen jag hade här…

 

En liten miss i dimensioneringen av banderoll. Eller läs: nybörjare i banderoll-hållning

Pappa och Callle grattar!

Älskade mamma med tårar i ögonen

-Är det SANT?!

Segerintervju med Per Dicander. Bra speakerjobb!

Vi fick jävligt mycket chips. Fredagsmys hos Ted Ås!

På pallen med alla priser. Lycklig, glad och superillamående på samma gång!

Vansbro Triathlon- race report


Så, äntligen var min B-tävling genomförd. Detta delmål som man haft i skallen sååå många gånger under slitsamma långa träningspass när allt har känts hopplöst. Jag har visualiserat den där målgången så många gånger och ändå när jag väl stod där kändes det helt vansinnigt overkligt. Här följer min race report från dagen.

Sim: OK

Cykling: jobbig men ok

Löpning: magkrasch men bra känsla i benen.

Steg upp kl 7:30 efter lite halvtaskig sömn i ”Stolpboa” hos mina föräldrar i Norhyttan. Åt gröt. Blandade min Vitargo och packade in allt vi skulle ha med i lilla polon och åkte upp till Vansbro. Fortfarande inte nervös. Kom fram till tävlingsplatsen och DÅ började det fladdra runt i magen. Äntligen nervös. Älskar den där känslan på något konstigt vis. Den får mig att tagga till!

Fixade alla grejer och titta! där var mamma, pappa, Åsa, Filip, Åsas pappa och farbror, kusin-vitamin och kusins kompis!!!! Vilken hejarklack! Det var första gången mina föräldrar skulle vara med på en triathlontävling och jag hade bett dem langa till mig på löpningen så att de skulle hålla sig sysselsatta.

Värmnde inte upp nämnvärt mkt, lite mjukning och accelerationser och sedan…PANG! Där var vi iväg. Hade inte en tanke på att det skulle vara motströms (och märkte det inte heller direkt) men märkte dock att de flesta lade sig nära land så det gjorde jag med. Fick dock in vatten i glasögonen HELA tiden så jag fick lov att stanna flera gånger och tömma dem. Tror inte jag förlorade så mkt tid på det men jag tappade rytmen pga detta. I övrigt gick simningen bra. Kom upp som 4:e dam efter att en annan tjej spurtat om mig de sista 200 metrarna (surt). Växlade hyfsat utan att strula för mkt med dräkten.

Ut på cyklingnen kändes det till en början bedrövligt. Ont i axlar och armar, svinhög puls och svårt att hitta rytmn. När jag kom in på varvning 1 stod hela hejarklacken och hejade på mig och jag fick supermkt energi. Goa, söta mamma och pappa!!! Fick in bra flow tillslut och gick bara på puls och kadens för att hitta ”min nivå”. Cyklingen är ju inte min starkaste gren så jag måste ha lite tålamod där och hitta min fart, puls och kadens. Sista varvet gick supertungt. Det blåste ganska mkt och det var en hel del slakmota att tugga sig igenom. Hade en riktigt ”mind fuck” när jag blev omcyklad, mådde illa, kräktes lite och tyckte jag var hur värdelös som helst. Tänkte att jag nog fick lov att nöja mig med en 3:e eller 4:e plats och inte hänga upp mig så mkt på den här tävlingen. Krigade ändå på och när jag vänt ute vid vändpunkten med 15 km kvar, såg jag plötsligt Emelie Gunnarsson framför mig! Gött! Jag tog in!

Gjorde en hyfsad växling igen och började löpa som fjärde dam. Löpningen var fantastiskt. Gick HUR LÄTT SOM HELST!!! Det bara flöt, precis som min löptränare Fredrik Zillén instruerat! Första varvet gick asbra, var uppe som tvåa efter Annie Thorén och tog hela tiden in. På andra varvet började helvetet. Magen ballade totalt ur och jag fick besöka skogen 2 ggr. Illa. Tappade inte så mkt på toalettbesöken och jag kunde tack vare det börja klättra igen. Carl hade vid det laget sprungit förbi mig men jag tog in på honom! Skulle precis in för varvning när jag får syn på Annie igen. Gåendes! Hon hade brutit! Blev lite besviken för jag hade gärna sprungit förbi henne. Nu låg jag etta och hela sista varvet bara njöt jag (med magen argt protesterade och kluckande). Hejarklacken var helt underbara och gav mig så mkt energi! Även medtävlande ute på banan gav glada tillrop och jag blev alldeles rörd!

Nu när jag fattade att jag skulle gå i mål som etta kunde jag ändå inte fatta det. Lilla jag?! Fick en fin krans av Clas Björling och sprang lycklig in i mål, 15 sekunder från banrekordet och ca 20 sekunder bakom Carl. Vilken underbar dag!!!!

Timmarna efter är som i en dimma. Hade magkramper och rännskita och mådde allmänt piss. Uppe på prispallen var jag som en zombie och jag kände mig likblek. Sade till pappa att jag mådde dålig. NEJ det gör du ju inte, du ler ju! Klart som fasen. Jag var ju trots allt hur lycklig som helst! Allt slit. Alla timmar. ÄNTLIGEN, var det min tur!

Tusen tack till alla som stöttade mig under dagen och som gratulerat mig efter. Jag blir så jävla glad!!! Puss

 

Målgång på världens lyckligaste tjej! Fler bilder utlovas inom kort!