Debuten gjord.
Hemma i Sverige efter tre veckor i triathlonbubbla med bästa sällskap. Känns inte roligt alls att vara tillbaka i vardagen, att andas triathlon 24 timmar och dygnet var mycket roligare!
Körde ju alltså min första tävling i professionell klass på Mallorca halv Ironman i lördags. Jag hade inga förväntningar på mig själv, det var nog mest omgivningen som hade. På startlinjen inför simstarten sa speakern att så hårt startfält hade han inte sett sedan VM (på halvdistans, antar jag). Eva och jag tittade på varandra och båda utbrast: Kul att vi valde just den här tävlingen (med en liten uns ironi)!
Starten gick och vi brände iväg på den 1900 meter långa simbanan i havet. Tänkte hela tiden att jag MÅSTE göra en bra simning. Det är min enda chans. Och jävlar vad bra alla simmade. Tog i så att jag storknade, hittade aldrig riktigt någon skön rytmn och inte heller några fötter att ”drafta”, utan det var mest järnet hela vägen. Bredvid mig låg duathlonmästaren och kommande damtrean, Lucy Gossage och gav mig en bitchslap med sin vänsterhand lite då och då. Låg typ sist i klungan och på hemvägen själv eftersom jag tyckte fältet drog konstigt mycket åt vänster istället för rakt på bojarna. Kom upp som 11:e dam men syran i kroppen gjorde sig påmind bara efter ett par steg på den långa vägen till växlingen och växlingen kom att kännas som ren överlevnad. Ut på cyklingen som 13 kvinna och kroppen var totalt syramättad. Inget tryck i benen alls. 90 km cykling skulle avverkas med ett stort berg om ca 10 km.
Försökte hitta rytm och trycka på men det gick helt åt helvete. Stigningen till Lluc var katastrofal. Föll igenom fältet totalt och ”age-groupers” av alla slag bara brände förbi. Mitt mantra som for genom huvuvdet uppför backen var bara ”Kuk-helvete-fitta-jävla-helvetes-fan-dra-åt-faaaan-kuk-i-helvetes-jävla-fitta” och jag tänkte mest bara vad fan jag höll på med. I PROklass och allt. När Linda Sernfalk kom förbi mig mitt i stigningen och kvittrade något om att jag skulle komma igen så ville jag bara kasta cykeln åt helvete in i skogen och gå ned. Men på något vis omvandlade jag ilskan till kraft i benen. Så fort det blev lite mindre brant, kunde jag bomba på och jag körde som en vilde nedför serpentinen. Nu eller aldrig. Fortsatte bomba på platten och nu hade benen och kroppen äntligen vaknat. Tog igen en hel del tjejer och killar för den delen och körde bra sista delen av banan.
På den avslutande halvmaran körde jag enligt plan och jag kände mig trygg. Inga utsvävningar och jag höll det jag skulle och körde progressivt på varje 7 kilometersvarv (det var 3 stycken, totalt 21 km). Magen höll och jag kom i mål, trött, glad och ganska nöjd över min prestation. Det är såhär bra jag är och det räckte bara till en 24:e plats i proffsklass men det var helt klart värt att ställa upp med de stora namnen och få känna på rejält motstånd. Det var ganska kul! Simning (1900 m): 27:05 min (i snitt 1:25 per 100 m)
T1: 3:50 min
Cykling (90 km): 2:57:43 (i snitt 30,42 km/h)
T2: 2:33 min
Löpning (21 km): 1:35:15 (i snitt 4:30 min/km)
Alla resultat finns här.
Tusen tack till Team Snabbares hejaklack gjorde det till en fröjd att springa, vilken otrolig support! Ni är GULD värda!
Tack för mig!
Gladast på startlinjen? Foto: Tommy Sollén
Bästa hejaklacken på löpningen! Foto: Tommy Sollén
















