Doughs and dogs, i Baltimore degar man inte…

Olympiska spelen 1996, hundra år efter tävlingarna i Aten. Kunde verkligen någon annan stad utmana den grekiska huvudstaden om arrangemanget?

Atlanta kunde och i tur och ordning blev de övriga konkurrenterna Belgrad, Manchester, Melbourne, Toronto och Aten utslagna i omröstningen.

Under min promenad från livliga Peachtree Street i Atlanta till den plats där den forna OS-arenan är belägen blev jag ständigt påmind om var de olympiska spelen hölls 1996. De olympiska ringarna dyker upp lite varstans och typ en toppad järnfemma från själva OS-arenan finns även den konstruktion som användes för den olympiska elden.

Alla som var med på den här tiden kommer naturligtvis ihåg när Muhammad Ali tände den olympiska elden för de hundraårsjubilerande tävlingarna.

När det gäller själva olympiaarenan så finns det däremot ej längre några tydliga spår i den yttre exteriören om att det faktiskt har pågått ett olympiskt spel i Atlanta.

De hann nämligen knappt mer än kasta ut de sista friidrottarna från de olympiska och efterföljande paralympiska spelen förrän det lirades baseboll inne på olympiastadion. Redan när arenan byggdes förbereddes den för att stadens stolthet, basebollaget Atlanta Braves, skulle lira sina hemmamatcher där så fort den olympiska elden hade slocknat.

Arrendekontraktet som basebollaget hade på arenan löpte ut efter tjugo år och sedan byggde Braves en helt ny arena i en annan del av Atlanta. Nu har en annan hyresgäst flyttat in i olympiaarenan: Georgia State University. Efter tjugo år med baseboll spelas det alltså amerikansk fotboll på den plats som under sommaren 1996 befolkades av trestegshoppare och släggkastare. Tiderna förändras.

På bilderna ovan syns Olympiastadion till vänster med dess något udda form. Till höger syns anledningen till att den såg ut som den gjorde. Sju månader efter OS lirades det baseboll på arenan.

Det som framförallt påminner om vad som hände i Atlanta 1996 är Centennial Olympic Park, den vackra parken mitt i staden som är ett levande ”wikipedia” över vad som hände den där olympiska sommaren i Georgia.

I Centennial Olympic Park finns bland annat en sektion som är en tribut till alla olympiska medaljörer 1996. Ingraverade i stenar finnar man samtliga namn på de som plockade hem medaljer under OS. Kanottjejerna Agneta Andersson och Susanne Gunnarsson, bågskytten Magnus Petterson och brottaren Mikael Ljungberg, bara för att nämna några av de svenska medaljörerna.

En vacker skulptur visar även hur de moderna olympiska spelens grundare Pierre de Coubertin blickar upp mot de olympiska ringarna. Eller om det är Coca-Cola byggnaden han kikar på. Svårt att säga.

I parken finns även en fontän med ett litet monument i mitten tillägnad de offer för den inhemska terrorattacken mitt under en konsert i parken. En attack som kunde ha blivit fullständigt förödande för spelen om inte väskan innehållandes kraftiga rörbomber hade upptäckts av säkerhetsvakten Richard Jewell. Denne vakt blev till en början själv misstänkt eftersom han stämde in på gärningsmannaprofilen, men avskrevs senare från misstankarna. Det skulle faktiskt dröja ända till 2003 innan polisen till slut lyckades gripa den riktiga gärningsmannen.

Totalt dog två människor till följd av attentatet och 111 skadades. Det finns även en film om händelsen producerad av Clint Eastwood med namnet Richard Jewell.

Centennial Olympic Park är en underbar skapelse mitt i Atlanta och ett absolut måste för alla besökare. Om man så önskar går det naturligtvis att även använda löparskor i parken eftersom det här är start- och målområdet för Atlanta Marathon.

Jag genomförde tävlingen själv i samband med att jag sprang maraton i alla amerikanska delstater 2011-2012. Den gången kom jag till tävlingen med cykel från Florida och hade därmed fått en ganska god uppfattning om att staden, trots att den ser platt ut från ovan, minsann är oerhört kuperad.

Jag var ändå smått chockad av alla backar i loppet och kände i det läget den allra djupaste sympati för de maratonlöpare som tävlade i Atlanta 1996. Trots att sportklättring inte fanns på det olympiska programmet förrän i Tokyo 2020 så fick dessa atleter testa sporten redan i Atlanta…

Vänster: Några medlemmar i 50 States Marathon Club. Mitten: Zola Budd, den legendariska sydafrikanska barfotalöparen som tävlade i ett annat OS: Los Angeles 1984. Zola Budd jobbade för ett skoföretag under maratonmässan i Atlanta 2012. Höger: Belöningen för 42,2 kuperade kilometrar genom Georgias huvudstad.

---

Gastronomiska ögonblick av modellen” julafton alla dagar i veckan”, sport och kalasväder deluxe.

Atlanta levererar, både plusgrader och delikatesser från grillen.

Det bör ha varit 15 år sedan som jag träffade Sjöquists för första gången, en familj bestående av makarna Hans och Ylva, samt sönerna Jonas, Mårten och Niklas. Ett svenskt par som flyttade till USA för att jobba inom läkemedelsindustrin och som blev kvar i landet med sina barn.

Jag polade vid den här tidpunkten med en sjuksyrra från din lilla pittoreska staden Clinton i New Jersey, en tjej vars löparkompis bodde grannar med familjen Sjöqvist. Via ett litet mingel en kväll träffades vi så småningom för första gången. Ett galet roligt möte som gav upphov till en livslång vänskap där vi bland annat har träffats i Brasilien, Spanien, Hälsingland och lite varstans på den amerikanska kartan.

Jonas, en av sönerna bor numera i Atlanta med frun Jamie, deras tre yngre grabbar och jyckarna Lily och Rayo (den senare döpt efter det spanska fotbollslaget Rayo Vallecano). Det slumpade sig att även föräldrarna befann sig i Atlanta för att hälsa på under mitt intåg i staden, så då blev det därmed ett extra roligt besök i den forna olympiska metropolen.

För snart tio år sedan åkte vi på fotbolls-VM tillsammans i Brasilien för att kika på gruppspelsmatcher i Recife (nordöstra Brasilien) mellan Italien – Costa Rica, Mexiko – Kroatien och Tyskland – USA. Tre mäktiga upplevelser med fantastisk inramning på läktaren.

 

Delar av familjen åkte även till påföljande VM 2018 för att följa Sveriges framfart i gruppspelet. Men eftersom det gick bättre än väntat för Sverige så uppstod ett litet problem. Jonas och hans gravida fru hade biljetter hem till USA efter sista gruppspelsmatchen, men självklart vill Jonas se mer. Lösningen? Jonas åka hem med sin fru till USA och kastade sig därefter på nästa flyg tillbaka till Ryssland. Allt för att kunna se Sveriges match mot England i kvartsfinalen. Jonas älskar fotboll…

År 2026 arrangerar USA, Mexiko och Kanada fotbolls-VM tillsammans. Ett VM utspritt över hela Nordamerika och där Atlanta självklart finns med på listan över arrangörsstäder. Det är ett stort tryck på matcherna i den inhemska ligan MLS och Atlanta United är faktiskt det lag som har störst publiksnitt på sina matcher trots hård konkurrens från de mer traditionella sporterna amerikansk fotboll och baseboll.

Spana in publiksnittet på årets topplista i MLS: 1) Atlanta United, 47 526 åskådare 2) Charlotte FC, 36 337. 3) Seattle Sounders, 32 161 4) Nashville SC, 28 257 5) FC Cincinnati, 25 367. Även på tionde plats hittar man ett publiksnitt på över 22 000 åskådare per match.

Det är därmed bäddat för publikfest när VM drar in över Nordamerika 2026. Atlanta ska förutom gruppspelsmatcher även arrangera en av semifinalerna hemma på Mercedes-Benz Statdium. Jodå, Jonas kommer definitivt att finnas på plats…

---

Nashville, Tennessee – Murfreesboro, Tennessee: 67 kilometer

Murfreesboro, Tennessee – Monteagle, Tennesse: 97 kilometer

Monteagle, Tennessee – Chattanooga, Tennesse: 80 kilometer

Uppförsbackar, rena underkläder och isoleringstejp.

En dagsetapp kan bli hur spännande som helst i Appalacherna.

Trettio kilometer före Chattanooga var den lilla olyckan framme. En av skruvarna till pakethållaren bestämde sig nämligen för att kasta in handduken och därmed fick jag ett akut problem på halsen.

Eftersom skruven har gått rakt av och sitter fast i fästet så krävs ett verkstadsbesök för att cykeln ska kunna framföras på ett säkert sätt. Det fanns emellertid en tillfällig nödlösning till hjälp för att kunna rulla vidare i ett lugnt tempo till Chattanooga, den närmaste staden på kartan: Isoleringstejp.

Med hjälp av typ fyrahundra lager isoleringstejp blev pakethållaren något mindre skakig och jag kunde därmed ta mig, via några kilometer i delstaten Georgia, till busstationen i Chattanooga för vidare transport till en cykelverkstad i Atlanta.

– Här har du en handduk, vill du även ha rena underkläder?

Det var i väntan på Greyhoundbussen i Chattanoga som två volontärer från en lokal kyrka kom fram till mig och erbjöd mig pizza och en dusch på ett mobilt härbärge typ tvåhundra meter från busstationen.

Efter två dagar i Appalacherna utan närkontakt med en duschstråle kändes erbjudandet som att vinna 487 miljoner på bilbingo i Svenstavik, så jag tackade naturligtvis ja till erbjudandet.

Innan jag klev in i den mobila duschenheten fick jag en handduk av en av volontärerna och blev dessutom erbjuden rena underkläder. Jag tackade artigt nej till det flotta erbjudandet, men däremot fanns det inga som helst tankar på att säga nej till en pizza. En bra kompensation för att delstaten Tennessees något undermåliga vägar hade skakat sönder en av skruvarna till min pakethållare. Rättvisa hade skipats.

Nu väntar alltså Atlanta, staden som arrangerade OS exakt 100 år efter det att de moderna olympiska spelen startade i Aten 1896. En arena som självklart kommer att besökas i rena underkläder…

 

---

Dagens soundtrack: Hålligång i skogen

Nashville, Tennessee – Murfreesboro, Tennesse: 67 kilometer.

Nytvättade kläder, det går aldrig att underskatta känslan av att pedala iväg i en cykelmundering som inte luktar kokt gädda.

Tack vare min värdfamilj i Nashville doftade jag alltså gott när jag efter en extra vilodag lämnade deras hem i Tennessees huvudstad.

Ett eget litet hus i dagarna två i populära Nashville, så blev fallet när mitt värdpar Mary-Beth och Mike inte väntade någon ny hyresgäst förrän på torsdagen. Förutom sitt hus har de nämligen även en fristående stuga på tomten med alla tänkbara faciliteter. En lägenhet de lånar ut till förbipasserande långfärdscyklister om det inte är någon som hyr stugan just då. Och eftersom den var ledig ända fram till torsdagen så erbjöd de mig att stanna en dag extra i Nashville.

Mary-Beth jobbar som lärare på ett high school i Nashville med 1400 elever. Skolskjutningar är vanliga i USA och även på hennes skola har det skett en incident där mängder av poliser fick kallas in. Ett mått på en bra undervisningsdag är alltså när inga skjutningar sker på någon skola runtom i USA.

Vapen finns det naturligtvis även i Mellanöstern och just nu domineras de amerikanska nyheterna nästan helt av vad som händer i den delen av världen. Attacken på de svenska fotbollssupportrarna i Bryssel har därmed hamnat något i skymundan på de stora nyhetskanalerna i USA.

Om lite drygt två veckor är det dags för New York City Marathon. En tävling där många svenskar av tradition alltid bär svenska tröjor för maximalt publikstöd utmed banan.

Jag har alltid känt mig säker i en svensk tröja oavsett i vilken internationell stad jag har sprungit en mara och inte minst i USA. Säkerheten är rigorös i de amerikanska marorna och jag känner mig alltid trygg i både Boston, Chicago och New York.

En svensk löparkompis tog däremot beslutet att springa i en neutral tröja redan i Chicago Marathon, det vill säga före attacken i Bryssel.

Det finns alltså anledning att tänka om den närmaste tiden. Det känns nämligen långt ifrån självklart att bära en blågul tröja i dagsläget och förmodligen landar mitt eget beslut i att kopiera kompisens val. Hur tänker ni andra?

---

Clarksville – Nashville, Tennessee: 92 kilometer

Höjdkurvor, bibelcitat och skelett. Hösten har kommit till Appalacherna, en bergskedja som lämpar sig allra bäst med en kopp kaffe framför Discovery i soffan.

Att cykla genom Appalacherna är både en psykisk och fysisk utmaning.

Bergskedjor är i normala fall roliga avbrott i cykelsadeln, höjdpunkter i dubbla bemärkelser som uteslutande bjuder på vackra vyer. Men det ska vara en riktig bergskedja som exempelvis Anderna, Klippiga bergen eller Alperna. Där går det dessutom oftast att cykla en stor del av vägen eftersom lutningen brukar vara någorlunda human.

I Colorado finns exempelvis Loveland Pass (3655 meter) och Vail Pass (3250 meter). Och när man når den berömda tunneln Tunel Cristo Redentor i Anderna på gränsen mellan Chile och Argentina så är man 3200 meter upp i skyn.

Det går lätt att förbereda sig mentalt för dessa uppgifter, man vet exakt var toppen är och att man har ett antal tuffa timmar framför sig. Med jämna mellanrum kastar man några blickar på sin GPS och inser att varje pedaltag för en närmare toppen.

De tuffaste bergskedjorna för cykling är istället de som är lägre och som i avsaknad av en riktig topp ser ut som en sågkedja. Lodräta utmaningar som ofta innebär att man måste kliva av cykeln halvvägs uppför backarna. Hit hör bland annat Ardennerna (Belgien, Luxemburg och Frankrike) vars högst punkt inte ens når 700 meter över havet, men framförallt Appalacherna i östra USA.

Det finns emellertid ett utmärkt sätt att tråckla sig igenom Appalacherna via ett gammalt nedlagt järnvägsspår utan knappt någon som helst lutning. Det handlar om den oförskämt vackra cykelleden Great Allegheny Passage, en av planetens vackraste cykelleder. En sträcka som löper mellan Pittsburg och Cumberland och som har en fortsättning i form av C&O Canal Towpath som löper hela vägen till den amerikanska huvudstaden. Det går alltså att trampa på ett skonsamt sätt hela vägen från Pittsburgh till Washington DC.

När det gäller den sträcka jag befinner mig på just nu mellan St. Louis och Atlanta så finns inga riktigt bra sätt att undvika alla irriterande uppförsbackar. Man får helt enkelt hålla tillgodo med de cykelleder som dyker upp helt apropå i geografin som exempelvis Cumberland River Bicentennial Trail. Tacksamma sträckor utan vare sig trafik eller höjdkurvor. Bara höstlöv.

Nu väntar en vilodag hos en härlig värdfamilj i Nashville som har en hel lägenhet till låns under ett par dagar. Det blir ingen musikalisk djupdykning i Nashville, men eftersom däcken sjunger på sista versen så hoppas jag ändå på viss skönsång efter det att cykelhandlaren har bytt ut mina däck.

 

 

---