Göteborgsvarvet och SM i halvmaraton



Det har varit fullt ös de senaste veckorna och jag har helt glömt att uppdater bloggen. Jag och min kille har bland annat flyttat, jag har varit på löparresa till Spanien och nu senast sprungit Göteborgsvarvet. Jag ska ge er en uppdatering om alla delar men just detta inlägg kommer jag tillägna helgens lopp.

Göteborgsvarvet är verkligen ett av mina favoritlopp och det var nu fjärde gången jag sprang. Detta även blivit lite av en familjetradition då jag, min sambo och delar av våra familjemedlemmar springer loppet ihop. Vi laddar upp tillsammans och firar  alltid våra insatser efteråt. Oavsett om det blir ”persbärs”* eller inte. 

Årets upplaga av varvet var även SM i halvmaraton och det var många starka löpare på startlinjen. Dock var det en mycket varm dag och banan är ganska tuff. Vi drog iväg när startskottet gick och mitt stora mål var att springa med en bra känsla och inte bli för stressad av de andra löparna, jag ville ha kul och njuta av ett lopp jag gillar. Första 10km gick relativt smärtfritt och jag hade bra flyt, men eftersom jag har svårt att dricka under lopp började jag känna av törsten i värmen. De pappmuggar som används under loppet är för mig omöjliga att dricka ur. Jag sätter i halsen och får istället springa och hosta och det orkar jag inte 😉 Så vattnet slängde jag över huvudet för att i alla fall svalka mig lite. Hade också en gel i handen som jag inte testat innan och den fick igång magen lite väl bra och jag blev illamående efter ca 15km. Den känslan kom och gick men jag kände ändå att jag kunde hålla fokus resterande del av loppet. Under hela vägen hörde jag dessutom hejarop som gav mig ny energi längd vägen. Vid 19km stod dessutom mina goa ASICS Frontrunners och peppade oss löpare. Jag blev SÅ glad när jag såg dem och det hjälpte mig att kämpa hela vägen in i mål. Dock gick sista kilometrarna långsammare och jag tyckte att sista kilometern inne i Slottsskogen kändes oändlig och jag längtade verkligen efter att få ta första stegen in på Slottskogsvallen. När jag passerade mållinjen kände jag mig nöjd, kanske inte tidsmässigt men känslan var stabil och jag kände att det fanns mer att ge. Jag gick i mål på tiden 1:19:32 så jag persade med 5 sekunder. Dessutom kom en funktionär fram till mig direkt och meddelad att jag placerat mig som 4e kvinna på SM. Jag var ganska förvånad för jag trodde att jag hade fler tjejer framför mig. En stor merit för mig som också gav mig ytterligare motivation att fortsätta kämpa, ingenting är omöjligt!

Efter loppet hejade vi in våra vänner och familj i mål och kvällen avslutades med grillkväll och lite bubbel. Bra kämpat alla som sprang och tack alla som hejade. 

Följ mina löparäventyr även på Instagram: @soofiean

*En öl som intas när man lyckas persa på distansen 😉 Annan dryck funkar minst lika bra men låter inte lika klatshigt!

Tillsammans med vinnaren av SM halvmaraton, Isabellah Andersson. Foto: Thomas Pickelner

Firar med min bättre hälft som också kämpade bra i värmen! 

Firar våra prestationer, både jag och Thomas Pickelner lyckades sätta PB på loppet. 

Decembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Fixa vintern
  • 18 vinterskor i test
  • Så lyckas du som löpare
  • Låt julbordet grönska
  • 6 pannlampor i test?
  • Möt systrarna Kallur
  • Löpare lever längre
Antal kommentarer: 3

LG60

Härligt jobbat. Vilken kometkarriär du gör. Respekt. Bless
LG skoog


LG60

Härligt jobbat. Vilken kometkarriär du gör. Respekt. Bless
LG skoog


Sofie Nelsson

Tack så mycket LG 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Fula fötter



Vilken kroppsdel är ni mest stolt över? Eller vilken tycker ni är snyggast? Och har ni någon ni gillar lite mindre?
För mig är svaret enkelt på både finaste och fulaste. Svaret är dessutom samma på båda, nämligen fötterna. Älskar mina fötter samtidigt som de är riktigt ”fula”. Eller kanske ska jag säga härdade. De ser oftast ut som om de varit med om både det ena och det andra. Ni vet lösa naglar, blånaglar, blåsor osv. Oftast försöker jag måla över det värsta med nagellack (ibland får jag även ”måla” dit en nagel om det saknas någon). Min sambo håller kanske inte helt med om att mina fötter är det vackraste på min kropp och det var antagligen inte dem han föll för 😉 Har försökt förhandla mig till fotmassage men där går hans gräns, det gick bra en gång på ett villkor! Att jag skulle ha plastpåsar på fötterna för att han skulle ta i dem. Japp, det ä 100% sant! 
Men jag förstår honom, de är inte fina men de är inte heller SÅ fula. Oavsett så klarar de av en hel del de där fötterna och jag är så glad att jag har dem. Tack varde dem så kan jag göra det jag älskar mest, att upptäcka livet till fots.

Håller ni med mig? Har ni snygga fötter eller vilken är er favoritkroppsdel? 😉


För ert eget bästa bjuder jag på ett FOTo där ni besparas de värsta detaljerna 😉 I alla fall för denna gång!

Löpare? Åk till Valencia!



Denna helg blev det en tur tull Valencia, en fantastisk stad på många sätt. Tillsammans med ett riktigt härligt gäng reste vi för att springa Valencia halvmarathon samtidigt som vi passade på att njuta av sol, god mat och massa löparsnack. Jag var med som coach på resan och delade med mig av tips och tricks både gällande hur man tänker under ett lopp samt en del löpteknik. Och Valencia var verkligen perfekt för oss som gillar att springa. I parkerna finns till och med egna stigar BARA för löpare. Dessutom går det en lååååång park genom hela staden, ca 8km löpning enkel väg för den som vill få till ett bra pass på semestern.

Vi la dock inte allt för mycket tid på löpning före loppdagen då vi ville spara benen lite. Men lätt jogg och en sightseeingtur på cykel blev det. Vi hade dessutom riktigt fint väder och solen sken på oss mer eller mindre hela resan. Så nu är jag fylld av energi och värme tills våren är redo att träda fram i Sverige. 

Varje dag fick vi ta del av ljuvlig mat, något jag tycker är det bästa med ett resa. Det blev en bra mix mellan traditionella spanska rätter och nyskapande tapas. Ska du besöka Valencia kan jag absolut tipsa om ett besök på bland annat dessa ställen: Puerta del Mar och Goya Gallery restaurant. Fantastisk mat!

När det kommer till själva loppet så var det en mycket trevlig bana som gick inne i centrala Valencia vilket är fördelaktigt för ett publikvänligt lopp. Dessutom är det känt för att vara lättsprunget samt en spektakulär målgång precis intill de futuristiska byggnaderna för Operahuset och Valencia Art & sience center. Vi hade dock lite otur med vinden på loppet eftersom det blåste ca 10 m/s. Jag kände mest av motvind, mina ben kändes blytunga och jag har nog aldrig haft så ojämna kilometertider. Men det är alltid kul att tävla så överlag var det en fantastik upplevelse som jag rekommenderar. Valencia erbjuder även ett snabbt marathonlopp i december för den som hellre springer längre 😉 
Alla deltagare på resan var glada och nöjda med sina prestationer och viktigast av allt, vi hade haft KUL! 

Nu är man laddad med energi och inspiration för en ny löparsäsong hemma i Sverige. Vill du se fler bilder och info ska du följa mig på Instagram där jag heter @soofiean

Vikten av vikten!



Jag tänkte prata om något viktigt, ja nu blir det lite ordvitsigt, nämligen vikten. Hur många har någon gång reflekterat över sin vikt i något sammanhang? De allra flesta skulle jag tro. Det finns ju lite ”riktlinjer” att förhålla sig till och såklart är det inte bra för hälsan att bära på för många kilon. Men det där vet vi ju redan. Dock är det kanske inte lika vanligt att man funderar på om man väger för LITE. När det kommer till löpning är det ofta ett hett ämne att diskutera hur mycket vikten gör för prestationen. Exempelvis finns olika uträkningar du kan göra för att se hur mycket tid du kan ”spara” på ett lopp genom att väga si eller så mycket. Jag erkänner att även jag sneglat på sådana siffror eller jämfört mig med andra löpare. Ofta kan jag till och med känna mig ”stor” i jämförelse med vissa män som står på startlinjen. Det är jag såklart inte men ändå… Hur kan man bli så fixerad vid vikten?

Nu ska jag berätta om mitt lilla uppvaknande när det kommer till just detta (Och detta är min egen studie så man får tolka fritt). I alla fall, jag har vägt ungefär samma åtminstone de senaste tio åren. Har fungerat bra och jag tycker att jag har mått bra men jag har ju alltid tänkt på vikten och vad jag stoppar i mig. Dels för att jag tycker det är intressant med mat och hälsa och jag gillar att ge min kropp bra energi. Dock kan det ibland bli för lite mat i förhållande till vad jag faktiskt gör av med sett till min träningsmängd. Att äta för lite har ju vissa nackdelar och får man inte i sig tillräckligt kan de leda till både ökad skaderisk och andra komplikationer för kroppen och det vill jag ju inte.

Så för ca ett år sedan bestämde jag att jag skulle öka i vikt en aning. Jag hade precis sprungit Barcelona marathon på tiden 2:54 och jag var nöjd! Jag kände väl inte att loppet var det enklaste jag genomfört och efteråt hade jag lite känningar både här och var och resterande del av säsongen blev det inte så mycket med. Jag missade flera lopp och en del träning. Först framåt hösten var jag på gång igen. Jag bestämde mig för att springa marathon i Barcelona igen men denna gång kände jag mig inte lika ”redo” även om jag tränat mycket. jag kände mig stor och tung och jag hade baserat träningen  mer på känsla till skillnad från året innan. Så min inställning till loppet var att jag kör på så länge det känns bra. Blir det tufft ja då får jag väl sakta ner, det är inte mer med det.

Jag startade Barcelona marathon 2018, ca TRE kilo tyngre och gick i mål SJU minuter snabbare med tiden 2:47:43. Min slutsats är- vikten är viktig! Eller vad säger ni?

Barcelona marathon – race report



Jag tänkte att jag skulle bjuda på en rapport från söndagens lopp, Barcelona marathon. Jag har haft en helt okej träningsperiod under vintern och tränat på känsla. Följer inga program osv eftersom jag tidigare haft problem med lite skador och onda ben. Dock har jag de tre senaste veckorna haft ont i en muskel/smalben så det har bara blivit alternativ träning. Men det kändes som att det var på bättringsvägen och att jag i alla fall skulle kunna ta mig runt banan. Jag var verkligen inställd på att detta kommer inte bli ett höjdarlopp och jag hade nästan lite ångest för att springa. Jag har höga krav på mig själv och blir besviken om jag inte presterar. Jag kände till och med en liten press från andra att jag ”borde” springa bättre än sist eftersom jag ändå tränar så pass mycket. Men jag lyckades ändå vända tankarna till att det är ju för att JAG tycker det är roligt jag springer, inte för någon annans skull. Och tider är ju ändå rätt oviktiga i slutändan.
Så på söndag morgon ringde klockan 05:45 och vi tassade ner till hotellets gym för att väcka kroppen. 10 min löpband innan frukost satt fint. Sen blev det snabba kolhydrater och en promenad till start. Där träffade vi upp världens bästa ASICS FrontRunners som skulle både springa och hejja. När vi önskat varandra lycka till gick jag till startfållan för första start kl. 08:30. Jag startade pulsklockan så att den skulle vara redo även om jag nästan aldrig kollar på den under lopp. Och detta var inget undantag. Jag bestämde mig direkt för att det var känslan som fick avgöra och jag kollade inte klockan en enda gång. 
När starten gick trampade jag igång i vad jag tyckte kändes som ett lugnt och behagligt tempo. De första 10km gick nästan för fort och enkelt, chockerande nog blev jag nästan förvånad över hur tätt kilometerskyltarna dök upp. Den goa känslan fortsatte och jag sprang på eftersom det kändes lätt. Dessutom var publiken magisk och jag sprang faktiskt och skrattade bitvis över lyckan att få höra mitt namn från publiken (namnet står på nummerlappen). Jag njöt och tänkte att detta är livet, löpning alltså!
När jag fick syn på farthållarna med tiden 2:45 började jag tvivla lite på vad jag höll på med eftersom jag före loppet var ÖVERTYGAD om att jag aldrig skulle ta mig runt under 3 timmar. Men jag fortsatte springa i samma tempo. Min plan var att bara följa känslan. Jag passerade halvmaran på ca 1:22 och allt kändes frid och fröjd. Vid 26km började hjärnan säga emot lite och publikstödet började glesas ut. Jag kände mig nästan lite uttråkad. Jag fick som tur var i mig en första gel då och den gav mig ny energi. Jag hade inte med mig någon egen energi utan tog vad som bjöds. Så det blev vatten på alla stationer samt tre gels. 
Vid 30km kände jag mig lite tung och sliten och försökte springa i klungan med 2:45 farthållarna. Det kändes ändå ganska lätt och när vi passerade 32km skylten började publiken tätna igen. Precis vad jag behövde. Eftersom jag sprungit banan året innan hade jag hyfsad koll på vad som väntade och jag tänkte att oavsett vad som händer så kommer jag ju ta mig i mål, och som det verkade under tre timmar. Jag visste att jag tappat lite fart, dels på grund av trötthet men även en del motvind på sträckan längs med havet. Därefter närmade vi oss triumfbågen vilket är ett mäktigt inslag i loppet. Det är massor av publik och man springer igenom bågen och där och då bestämde jag mig för att nu jäklar är det bara att köra på de sista 5 kilometrarna. Jag lyckades hålla tempot uppe och det kändes ganska lätt igen. Vid 40km väntar en lååååång raksträcka som lutar lätt uppför. Den sista utmaningen. Jag stängde av allt, längtade efter slutspurten och tog in den underbara atmosfären. Tänkte att detta är anledningen till att jag springer. Det är värt allt slit oavsett tid. Med bara 200 meter kvar och mållinjen i sikte mår jag så himla bra och jag passerar mållinjen på tiden 2:47:43. Det är första gången jag tittar på klockan och jag känner mig så nöjd. Dessutom visar den distansen 42,8 och ett snittempo på 3:55. Min tid ger mig även en 6e placering totalt bland alla damer. 
Jag förstår inte hur jag kan springa ett så bra lopp och med en så skön känsla i över fyra mil när jag innan tvivlat så på mig själv. Och inte hade jag ont någonstans heller. Kroppen är allt bra märklig men ack så fantastisk. Jag klarade loppet och nu vill jag bara ha MER!

Är du skadefri?



Att löpträna hårt handlar om att hitta den perfekta balansen mellan vila och arbete. Att hela tiden utsätta kroppen för tuffa påfrestningar är slitsamt för kroppen och det är nästan ofrånkomligt att man får ”känningar” av olika slag. Jag har tidigare blundat för alla känningar och kört på trots att kroppen säger att något är fel. Att ha ont är ju trots allt ett tecken på att något inte står rätt till. Ofta handlar det om överbelastning och för mycket monoton träning. 
Nu har jag börjat få känningar i ena vristen/smalbenet som liknar tidigare problem jag haft. Denna gång tänkte jag dock lyssna på kroppen och ta ett steg tillbaka för att undvika en eventuell skada. Det är inte värt att riskera en hel säsong innan den ens har börjat. Dessutom närmar sig årets första lopp. 

Denna vecka har alltså handlat om löpvila för min del och istället har det blivit både cykel och crosstrainer för att spara på benen. Det känns som det går åt rätt håll och låter jag bara benet och musklerna återhämta sig helt så hoppas jag att jag snart är på banan igen 🙂

Hur går det för er? Skadefria?


Hoppas kunna springa på som vanligt nästa vecka igen!