Vikten av vikten!



Jag tänkte prata om något viktigt, ja nu blir det lite ordvitsigt, nämligen vikten. Hur många har någon gång reflekterat över sin vikt i något sammanhang? De allra flesta skulle jag tro. Det finns ju lite ”riktlinjer” att förhålla sig till och såklart är det inte bra för hälsan att bära på för många kilon. Men det där vet vi ju redan. Dock är det kanske inte lika vanligt att man funderar på om man väger för LITE. När det kommer till löpning är det ofta ett hett ämne att diskutera hur mycket vikten gör för prestationen. Exempelvis finns olika uträkningar du kan göra för att se hur mycket tid du kan ”spara” på ett lopp genom att väga si eller så mycket. Jag erkänner att även jag sneglat på sådana siffror eller jämfört mig med andra löpare. Ofta kan jag till och med känna mig ”stor” i jämförelse med vissa män som står på startlinjen. Det är jag såklart inte men ändå… Hur kan man bli så fixerad vid vikten?

Nu ska jag berätta om mitt lilla uppvaknande när det kommer till just detta (Och detta är min egen studie så man får tolka fritt). I alla fall, jag har vägt ungefär samma åtminstone de senaste tio åren. Har fungerat bra och jag tycker att jag har mått bra men jag har ju alltid tänkt på vikten och vad jag stoppar i mig. Dels för att jag tycker det är intressant med mat och hälsa och jag gillar att ge min kropp bra energi. Dock kan det ibland bli för lite mat i förhållande till vad jag faktiskt gör av med sett till min träningsmängd. Att äta för lite har ju vissa nackdelar och får man inte i sig tillräckligt kan de leda till både ökad skaderisk och andra komplikationer för kroppen och det vill jag ju inte.

Så för ca ett år sedan bestämde jag att jag skulle öka i vikt en aning. Jag hade precis sprungit Barcelona marathon på tiden 2:54 och jag var nöjd! Jag kände väl inte att loppet var det enklaste jag genomfört och efteråt hade jag lite känningar både här och var och resterande del av säsongen blev det inte så mycket med. Jag missade flera lopp och en del träning. Först framåt hösten var jag på gång igen. Jag bestämde mig för att springa marathon i Barcelona igen men denna gång kände jag mig inte lika ”redo” även om jag tränat mycket. jag kände mig stor och tung och jag hade baserat träningen  mer på känsla till skillnad från året innan. Så min inställning till loppet var att jag kör på så länge det känns bra. Blir det tufft ja då får jag väl sakta ner, det är inte mer med det.

Jag startade Barcelona marathon 2018, ca TRE kilo tyngre och gick i mål SJU minuter snabbare med tiden 2:47:43. Min slutsats är- vikten är viktig! Eller vad säger ni?

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet
Antal kommentarer: 2

Karin

Otroligt viktigt ämne att belysa! Tack för du delar med dig, kommer säkerligen hjälpa mig och fler andra. I de flesta andra medier ligger ju tyvärr fokuset på det motsatta… Får man fråga vad du äter per dag o vad du väger o hur lång du är? Du behöver naturligtvis inte svara om du inte vill.

Ha det gott o återigen tack för en superinspirerande blogg!


Sofie Nelsson

Tack Karin för din fina kommentar 🙂
Håller med om att när det handlar om vikt läser man oftast bara om olika metoder för att gå ned i vikt. Jag kan försöka skriva ett inlägg om hur jag äter och tänker kring mat (håll utkik). Jag är 164cm lång och väger ca 54kg.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Barcelona marathon – race report



Jag tänkte att jag skulle bjuda på en rapport från söndagens lopp, Barcelona marathon. Jag har haft en helt okej träningsperiod under vintern och tränat på känsla. Följer inga program osv eftersom jag tidigare haft problem med lite skador och onda ben. Dock har jag de tre senaste veckorna haft ont i en muskel/smalben så det har bara blivit alternativ träning. Men det kändes som att det var på bättringsvägen och att jag i alla fall skulle kunna ta mig runt banan. Jag var verkligen inställd på att detta kommer inte bli ett höjdarlopp och jag hade nästan lite ångest för att springa. Jag har höga krav på mig själv och blir besviken om jag inte presterar. Jag kände till och med en liten press från andra att jag ”borde” springa bättre än sist eftersom jag ändå tränar så pass mycket. Men jag lyckades ändå vända tankarna till att det är ju för att JAG tycker det är roligt jag springer, inte för någon annans skull. Och tider är ju ändå rätt oviktiga i slutändan.
Så på söndag morgon ringde klockan 05:45 och vi tassade ner till hotellets gym för att väcka kroppen. 10 min löpband innan frukost satt fint. Sen blev det snabba kolhydrater och en promenad till start. Där träffade vi upp världens bästa ASICS FrontRunners som skulle både springa och hejja. När vi önskat varandra lycka till gick jag till startfållan för första start kl. 08:30. Jag startade pulsklockan så att den skulle vara redo även om jag nästan aldrig kollar på den under lopp. Och detta var inget undantag. Jag bestämde mig direkt för att det var känslan som fick avgöra och jag kollade inte klockan en enda gång. 
När starten gick trampade jag igång i vad jag tyckte kändes som ett lugnt och behagligt tempo. De första 10km gick nästan för fort och enkelt, chockerande nog blev jag nästan förvånad över hur tätt kilometerskyltarna dök upp. Den goa känslan fortsatte och jag sprang på eftersom det kändes lätt. Dessutom var publiken magisk och jag sprang faktiskt och skrattade bitvis över lyckan att få höra mitt namn från publiken (namnet står på nummerlappen). Jag njöt och tänkte att detta är livet, löpning alltså!
När jag fick syn på farthållarna med tiden 2:45 började jag tvivla lite på vad jag höll på med eftersom jag före loppet var ÖVERTYGAD om att jag aldrig skulle ta mig runt under 3 timmar. Men jag fortsatte springa i samma tempo. Min plan var att bara följa känslan. Jag passerade halvmaran på ca 1:22 och allt kändes frid och fröjd. Vid 26km började hjärnan säga emot lite och publikstödet började glesas ut. Jag kände mig nästan lite uttråkad. Jag fick som tur var i mig en första gel då och den gav mig ny energi. Jag hade inte med mig någon egen energi utan tog vad som bjöds. Så det blev vatten på alla stationer samt tre gels. 
Vid 30km kände jag mig lite tung och sliten och försökte springa i klungan med 2:45 farthållarna. Det kändes ändå ganska lätt och när vi passerade 32km skylten började publiken tätna igen. Precis vad jag behövde. Eftersom jag sprungit banan året innan hade jag hyfsad koll på vad som väntade och jag tänkte att oavsett vad som händer så kommer jag ju ta mig i mål, och som det verkade under tre timmar. Jag visste att jag tappat lite fart, dels på grund av trötthet men även en del motvind på sträckan längs med havet. Därefter närmade vi oss triumfbågen vilket är ett mäktigt inslag i loppet. Det är massor av publik och man springer igenom bågen och där och då bestämde jag mig för att nu jäklar är det bara att köra på de sista 5 kilometrarna. Jag lyckades hålla tempot uppe och det kändes ganska lätt igen. Vid 40km väntar en lååååång raksträcka som lutar lätt uppför. Den sista utmaningen. Jag stängde av allt, längtade efter slutspurten och tog in den underbara atmosfären. Tänkte att detta är anledningen till att jag springer. Det är värt allt slit oavsett tid. Med bara 200 meter kvar och mållinjen i sikte mår jag så himla bra och jag passerar mållinjen på tiden 2:47:43. Det är första gången jag tittar på klockan och jag känner mig så nöjd. Dessutom visar den distansen 42,8 och ett snittempo på 3:55. Min tid ger mig även en 6e placering totalt bland alla damer. 
Jag förstår inte hur jag kan springa ett så bra lopp och med en så skön känsla i över fyra mil när jag innan tvivlat så på mig själv. Och inte hade jag ont någonstans heller. Kroppen är allt bra märklig men ack så fantastisk. Jag klarade loppet och nu vill jag bara ha MER!

Är du skadefri?



Att löpträna hårt handlar om att hitta den perfekta balansen mellan vila och arbete. Att hela tiden utsätta kroppen för tuffa påfrestningar är slitsamt för kroppen och det är nästan ofrånkomligt att man får ”känningar” av olika slag. Jag har tidigare blundat för alla känningar och kört på trots att kroppen säger att något är fel. Att ha ont är ju trots allt ett tecken på att något inte står rätt till. Ofta handlar det om överbelastning och för mycket monoton träning. 
Nu har jag börjat få känningar i ena vristen/smalbenet som liknar tidigare problem jag haft. Denna gång tänkte jag dock lyssna på kroppen och ta ett steg tillbaka för att undvika en eventuell skada. Det är inte värt att riskera en hel säsong innan den ens har börjat. Dessutom närmar sig årets första lopp. 

Denna vecka har alltså handlat om löpvila för min del och istället har det blivit både cykel och crosstrainer för att spara på benen. Det känns som det går åt rätt håll och låter jag bara benet och musklerna återhämta sig helt så hoppas jag att jag snart är på banan igen 🙂

Hur går det för er? Skadefria?


Hoppas kunna springa på som vanligt nästa vecka igen!

Löparhjärta



Idag är det kärlekens dag och jag bjuder på en kärleksförklaring till löpning. Har du också ett löparhjärta?

Det känns som att man kan sätta ”löpare” framför de flesta kroppsdelar. Oftast för att beskriva någon mer eller mindre otrevlig åkomma. För vem har inte hört talas om löparknä eller löparmage? Själv skulle jag vilja ändra på det för jag har ett riktigt löparhjärta. Jag ÄLSKAR löpning av hela mitt hjärta. Det är starkt och helt fantastiskt tack vare löpningen. Jag imponeras av hur mycket mitt hjärta klarar av tack vare löpning och jag blir varm i hjärtat bara av tanken på allt löpningen har gett mig. 

Varför denna kärlek till löpning!? Den frågan har nog många ställt sig. Det är ju jobbigt, svettigt, flåsigt, tungt, påfrestande, ja listan kan bli lång. Men alla som upplevt just de här känslorna har också hittat den där speciella njutningen. När det känns som man flyger fram, vinden i ryggen, vackra vyer som susar förbi, ett hjärta som spritter av glädje och en hjärna som fått fnatt av alla endorfiner. Helt plötsligt händer det, löpning är det bästa som finns. 

Kram på er!

Ibland kommer livet ikapp en!



I min värld kan jag göra allt, det finns inga tidsbegränsningar eller hinder mer än viljan. Så vill jag, då gör jag. 
Men ibland blir det lite för mycket och då säger kroppen ifrån. Att jobba heltid fem dagar i veckan, träna runt tio timmar, jobba med mina egna träningsgrupper och löparresor, vara aktiv i mina kanaler på sociala medier, ha ett vardagsliv med vänner och familj och att dessutom känna pressen att alltid prestera på topp och att vara ”perfekt” är inte så lätt.

För man ska ju inte bara jobba och träna eller bara städa och laga mat. Varje träningspass ska göra mig snabbare, varje måltid ska vara optimalt komponerad, allt i hemmet ska ligga perfekt osv. Tillslut svämmar hjärnan över och istället orkar man ingenting. Förra veckan kändes hjärnan som en degklump och det krävdes dubbelt så mycket ansträngning än vanligt och jag var lika trött när jag vaknade som när jag la mig. Dessutom har jag underproduktion av sköldkörtelhormon (Hypotyreos) och har man fel dos på sin medicinen så kan det också leda till att man blir ÄNNU tröttare. 

MEN jag tänker inte bli knäckt av detta 😉 Jag tog mig en funderar och problemet ligger egentligen inte i att jag har många bollar i luften utan snarare att jag sätter för stora krav på mig själv. Ibland är det ju gött att bara komma ut och springa, oavsett hur långt eller fort det går. Eller hur?

Nästa lopp!



Nu har vi snart klarat oss igenom hela Januari och jag hoppas att ni, precis som jag, fått en skön start på året! Kanske har ni rivstartat med träningen och bokat in både det ena och andra loppet? Jag har successivt ökat på träningen efter höstens småskador och känner mig stark nu. Jag har börjat planera in årets lopp och det som står först på agendan är Valencia halvmarathon i slutet av mars. Det hade gärna fått bli ett lopp innan detta men det är inget jag bokat ännu. Kanske har ni tips på lopp, både i och utanför Sverige. Alla distanser är intressanta!

Skulle även vara kul att höra om era planer, vilket blir årets första lopp?


Bjuder på en bild från höstens resa till spanska Pyreneerna!