Hem blöta hem


 

Det var visst vackert väder när jag var borta. Det brukar det vara. Och så är man hemma igen. Och allt som vanligt.

10 C, och lätt strilregn. Grejen är att jag gillar det. Korta tights, långärmat, vindväst. Och en keps (!) med långt brätte. När man springer droppar det nerför brättets kant, och där kan man springa och inbilla sig att man befinner sig bakom ett vattenfall. Lite som Fantomen. Och att man springer som Fantomen (när Fantomen springer, står blixten stilla …. fritt ur minnet ….)

Var lite orolig för formen. All massage i Portugal i all ära, där var ju en del långluncher också. Och portugiserna är bra på vin (och väldigt generösa). Både rött och vitt. Och grönt. Som Vino Verde. Iskallt, lätt bubblande, under ett parasoll, en lätt bris från havet, 30 C. Väldigt trevligt. Men kanske inte optimalt för att toppa formen.

Så lite orolig var man. Men alldeles i  onödan. Synd lönar sig.

Eller var det kanske all massage som gett effekt? Spaeffekten? Eller kanelbullen från Thelins hemma hos kära mor på förmiddagen? En sådan där jättelik en, gjord mer på smör än mjöl. Benen kändes i alla fall riktigt sprittande.

Valhallavägen ner, sen mot Frihamnen, och uppför backen och förbi Djurgårdens träningsplan, och förbi Hundkyrkogården och runda Hundudden med Måsholmen till vänster, sen över promenadbron över Djurgårdsbrunnskanalen, sen åt vänster och ut mot Blockhusudden. Vidare längs Saltsjön, sväng till höger strax innan kafét, och över ängen längs vägen (vad den nu heter, glömmer det alltid), och så den rejäla backen upp mot Rosendal och ner mot Djurgårdsbrunnsviken. Där till höger och de andra backarna upp mot Rosendal, sen vidare mot Djurgårdsbrunnsbron och ut längs Djurgårdsbrunnskanalen. Framme vid gångbron igen, och över, och tillbaka längs Djurgårdsbrunnskanalen, förbi Djurgårdsbron och vidare upp i backen där Benny Andersson bor i Villa Lido (brukar vråla , ”Benny, Benny, Benny, give me a penny” … melodi Money, money, money, … men han är aldrig hemma) och framåt längs vattnet förbi Sjöfartsmuseet och ända fram till Djurgårdsbron. Där upp för Narvavägen  i ungefär 800 m mot Karlaplan, suger rätt bra, sen vänster längs Karlavägens alle´. Och strax hemma. 17 km, snitt 4.30. Än finns det hopp …

Banan, en av världens vackraste. Tveklöst. Inte minst nu. Allt det ljusa gröna. Galna fåglar i träden. Luften koncentrerat syre.

Borta bra, men hemma bäst!

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kom i form nu! Bästa tipsen för dig som vill bli snabb, stark och skadefri i vinter
  • Vi har testat 10 smarta träningsklockor
  • Run streak med RW: Spring lite varje dag och förändra ditt liv
  • Benhård träning: Övningarna som ger dig kraft i benen
  • Heta julklappstips
  • Forskning: Farväl inflammation
  • Smart mat: Stärk immunförsvaret

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Tik Tok


 

– Jag har provat
löpning, sa Tik Tok. Men jag blev alldeles trött i lungorna.

Tik Tok. Expert på thaimassage på Elements Spa By Banyan Tree i Vilamoura, Algarve. Armar av stål. Armbågar av järn. Knän av titan. Jag hamnade här i stället för i Göteborg. Alla kan la ente åka te Götelabörg, då blirela förela trångtela. Men känns ändå som om hela Göteborgsvarvet sprungit över min rygg.

Tik Tok hade just gjort ett varv över ryggen med knäna. Och sedan borrat armbågar genom muskelfibrer, ner mot själens mörkaste
skrymslen. Kroppen hade knirrat och knarrat som en gammal skuta i hård storm.
Tyckte jag hörde ett och annat tåg smälla av, en och annan planka släppa i
mellanryggen. Det handlade om totalrenovering av stela löparmuskler. Behandlingen hette Lomi Lomi. Nästan lite götebörgska.

– Tik Tok, ett lätt namn
att komma ihåg, sa Tik Tok.

– Yes, sa jag. Like the
clock.

– Yes, tik tok, sa Tik
Tok.

Tik Tok hade varit i
Portugal i ett år. Mamma och pappa och tre bröder bodde i ett stort hus i
Phuket. Tik Tok skickade pengar hem.

– Det var bara jag som
måste resa iväg, suckade Tik Tok.

Hon sa hon längtade hem.
I Portugal var det bara jobba och sova. Och portugisiska var ruggigt svårt. Tik
Tok sa hon var ledsen i hjärtat. Hon sa hon var trettio år, och inte hade några
barn. Hon sa det var en katastrof i Thailand.

I Sverige brukar man
inte få barn förrän man fyllt fyrtio, tröstade jag.

– Fyrtio, sa Tik Tok,
såg ut som om jag sagt sjuttio. Hon skakade på huvudet.

– Very different
cultures … 

Snart skulle hon ändå få
åka hem. I en månad. Och bara sova. Eller kanske inte.

– Jag kanske skulle
pröva springa igen, sa hon.

Då hade jag förklarat
grunderna för hur man bygger upp ett långt och lyckligt löparliv. Man springer
och går och springer och går. Man springer och går och springer och springer.
Man springer och springer och springer och springer. Och vips är man en löpare.

Det tyckte Tik Tok lät
bra.

Och Tik Tok hade
övertygat mig om att thaimassage var mycket bra för löpare. När kroppsdelarna
väl fallit på plats igen. Ett par dagar senare.

Plötsligt kändes kroppen
spänstigare, bordläggningen oljad, leder och ligament stadigt surrade.

Man gick åter för fulla
segel.

 

Medium rare


 

Det är löparboom i Portugal. Och cykelboom. Det säger i alla fall Luis som guidar oss runt. Själv var han uppe och sprang en timme i morse. Han bor i Faro, springer längs stranden. Tycker livet är toppen i Faro. Varför ska man bo någon annanstans? Där finns havet, och en halvtimme bort med bil, bergen. Vindlande tracks mellan grymma kullar.

För några veckor sedan arrangerade en liten ort en mountainbiketävling, berättar Luis. De hade hoppats på ett par hundra deltagare. Men pang boom, så stod där 3000 pers på startllnjen. Blev lite kaos. Men det fixade sig.

Och Claudia, som lindade in mig i en balineisk wrap, var också löpare. Och cyklist. Och skidåkare. Men hon hade trillat i vintras, och skadat ett knä, så hon körde mest rehablöpning på rullband. Berättade hon samtidigt som hon knådade en stel gammal löparrygg till mandelmassa. Kändes det som. Sen blev man skrubbad med en kokosnöt och indränkt i kokosnötsolja och invirad i ett plastskynke samtidigt som värmen höjdes i bänken man låg på. Tro mig, nu vet jag hur potatis känner sig när den blir till pommes frites.

Låg alltså där och puttrade och funderade över om en sådan här behandling skulle kunna förbättra min tid på milen. Om man kanske skulle kunna springa som en oljad blixt. Det började bli väldigt varmt. Okey, undrade Claudia. Sure, sa man förstås. Man är ju ingen mes. Har man klarat Järnmannen, ska man väl klara en balinesisk wrap. Helst då med betyget: Well done. Fast när Claudia wrappade upp mig var jag bara Medium rare.

Gott nog!

To be continued ….

Solsting


 

Underliga äro löpningens vägar. Har hastigt och lustigt hamnat på Hilton Hotel i Vilamoura utanför Faro i Portugal. Ett uppdrag av ovanligare slag, ska testa sportanläggningar, och spa:n. Ingen stripträning inplanerad dock, den får Claes ta hand om i Örebro.

(Antar f ö det stånkas mycket när man striptränar)

Alldeles utmärkt standard på badrummet här. Slår det egna hemma med ungefär 5 stjärnor. Trivsamt. Man borstar på något sätt tänderna med större värdighet. M m.

Men någonting har hänt med kroppen. Den gillar inte värme. Jo, den gillar värme, men den gillar inte att springa i värme. Skulle ut på vägarna, och temperaturen runt 30 C. Men kroppen bara, ”hörrudu ska det vara så här så kommer kylaren snart koka över”. Var ju annat i Nice i höstas, då man under över alla under persade … på mitten av ens levnadsbana (Dante, ni vet) … då var det 9 C i starten och man stod där och huttrade i linne men sedan var det alldeles underbart att löpa. En perfekt balans mellan yttre och inre temperatur.

Kan ändå inte säga att jag längtar hem. Inte riktigt än i alla fall. Och så har dom luftkonditionering på gymmet. Och rullband (han har väl inte riktigt alla hästarna hemma i stallet, såg soldyrkarna vid poolen ut att tänka när de såg en köra ett intervallpass därinne bakom glasrutan …, men man vinka glatt, och log, som George Formby …)

Och nu snart dags för en Balinesisk wrap. Ni undrar vad det är för något? Det gör jag också.

Ett tips är ett det inte ökar VO2 max. Men kanske rörligheten i den gamla löparkroppen. Och som det är skrivet, ledigare leder leder till ledigare löpning.

 

Resumé


 

Har varit nästipp knappt över ytan veckan som varit. Sometimes a man has to much to do. Då blir det baisse på bloggen.

Och i går, Kristi flygare. Men blev inte mycket till kristligt flygande. För mycket isländsk aska i luften … (höhö)

I alla fall, veckan som varit, för alla som vill veta (hej mor, hej bror):

I morse, nosen definitivt under ytan. 1800 m kråål, i Eriksdalsbadet. Delade bana med en jättelik man, mer val än människa. Varje gång vi möttes fick jag lägga mig på sidan. Han forsade fram i rätt fin fart. I vatten väger tungviktare lätt. Och löparkroppar tungt. Fick veva på bra för att inte sjunka till botten.

I går, 20 km i limousintempo runt Brunnsviken. Sega ben, sög i backarna genom Stora Skuggan. Spanade in Vikkans och Dannes nya lya i Hagaparken. Aningens avis. Här har staten satt ordentlig sprätt på skattepengar. En siffra som nämndes var 40 mille. Väl motsvarande 60 heltidstjänster under ett år på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Men nu ska vi  inte vara så där … tråkig. Männschan behöver flärd. Behöver drömmar. Kan en gymdirektör från Ockelbo bli Hertig av Västergötland (tror jag det var), så kan väl en redaktör på Runners i alla fall bli Kunglig Hofleverantör av … tja, blogg? Livin´da dream!

Och stiligt har det blivit. Nytt järnstaket och videokameror. Ny väg längs strandlinjen. Inte så tokig. Ser ut att klara översvämningarna på våren. Vinkade lite, stramade upp steget. Tänkte Vikkan kanske satt där och spanade genom kamerorna. Satt där och bubblade champagne. Värmandes upp inför möhippan. Impad av en löpande undersåte. Med ett, åtminstone i 100 meter, nästan kungligt steg.

I förrgår, 9 km (på ett ungefär) Kungsholmen runt, 36.50, pigga ben.

I förrförrgår, 17 km Djurgården runt, Blockhusudden, sega ben.

I förrförrförrgår, 15 km rullband, 2 km 4.50, 11 km 4.30, 2 km 4.15. Småsega ben, tuggummihjärna, tråkigt. Svettigt. Ett en dag på jobbet pass, typ.

I förrförrförrförrgår, 12 km terräng i Liljanskogen. Kul med skogslöpning, vitsippor överallt, men hallå benen, har ni aldrig sprungit i en backe förut? Inte i år ….

Vad jag håller på med? Mängdar lite, har varit en hackig vår. Försöker få in lite mil i kroppen. Ungefär som min gamla Volvo behöver köra vintern ur sig, för att bli bil igen. Startsträckan blir allt längre med åren.

Å andra sidan, får man allt mindre bråttom ….

 

Fasan


 

Liten fasa. Äta rå fasan.

Stor fasa. Äta rå kyckling. Ingen fjäder i hatten för en civiliserad man.  Kan man inte dö av sådant? Få fågelinfluensa, eller nåt …. få pippi?

Är dock inte den som dömer. Var och en kyckling på sin fasan …

Oxfile ok (fast inte priset).  Lätt brynt, dock. Rått ser så … rått ut.

Kosackerna red med rått kött under sadeln. Mörade till det i galopp och trav. Kanske något för stenålderstriatleter? Lite extra kött i cykelbrallan. Rumpstek (tack Ann), när kroppen så kräver.

Apropå köttig prolog i etern.

Själv då, gårdagen? Tankade på MacDonalds. Hade bråttom, bråttom. Big Mac meny. En sentida variant på Flintstones brontoburgare (för dom som minns
…). Doppade frittarna i ketchup. Lite Walking On The Wild Side. Transfett-trans.

Senare på kvällen, sex ostron. Klassiskt stenålderskäk. Lite öl till det. Var vernissagekväll. Klara Kristalova, på Galleri Magnus Carlsson på Fredsgatan. Fantastiska skulpturer. Kick för själen = kick för löpningen.

I morgon, lugnt och långt. Sen massor av pasta. La dolce vita!